Jag har kommit på ett knep som alla ni som, liksom jag, döööör lite efter ungefär 1,5 km och ger upp helt efter 3 km, kan ta efter. Spring i skogen, där finns det määäängder av knott och skit som ni måste springa snabbt som attan för att komma ifrån. Om ni stannar för att hämta andan blir ni uppätna effektivare än om ni badat med pirayor. Det är mitt tips. Funkar hur bra som helst. Har ni hund med er så låt den springa fritt så får den världens motion den med, men måste inte hålla samma (snabba) tempo som er hela tiden om den inte vill. 

Igår gjorde vi lite sökövningar med Challe uppe i skogen. Challe fick sitta hos Martin medan jag sprang och gömde mig på snillrika ställen och hoppades att hunden skulle hitta mig igen så att jag inte skulle vara borttappad för alltid.

Ett av ställena jag hamnade på var särskilt finurligt och svårt. Kanske inte för Challe, men för mig. Det tog nämligen inte mer än ett par sekunder innan det kröp både spindlar och andra uäckiga saker med många ben på mig. Jag kände mig som Hobbit-gänget när de gömde sig för de svarta vålnaderna under ett klipputsprång. Ganska snart upptäckte jag dock att det bara ett par meter bort fanns en guldgruva med blåbär. Då glömde jag snart mardrömskrypen och mumsade glatt tills det kom en pudel skuttande och ville vara med och smaka.

På tal om kryp; Idag när vi varit ute i skogen fick jag för mig att borsta av Challe på hallgolvet. Ner rasar ett gäng fästingar. Snacka om uäck!

På tal om att Challe ville ha blåbär; Han är något av en vegetarian. Nej det är han ju inte eftersom han älskar kött också, men han blir helt galen om man ger honom melon, nektarin, plommon eller krusbär. Tokhund.

Igår och idag har jag varit ute och löptränat. Haha, den var rolig, det har jag inte alls det. Jag har joggat i gångtempo, så skulle det ju stå. Knappt 3 km av plågad hals och värkande knän, sedan har jag gett upp båda dagarna.

Varför utsätta sig för denna plåga när man kan rida? ”Det är så skönt”, säger folk. Pyttsan säger jag. Med folk menar jag förstås Martin. Jag brukar stirra ilsket på honom när han kommer med sådana tokigheter, men just de här två dagarna har jag dragit på mig träningskläderna och gett mig av med barn (i vagn), hund (i koppel) och en mycket förvånad make i släptåg. Allt för att försöka vara en bra och förstående fru som delar min mans intressen.

Fast visst måste jag säga att det är rörande att se hur glad maken blir över mina ansträngningar. Det är nästan så att det är värt att bli invalid och svettig på ryggen. Men bara nästan.

Idag är Martin trötter eftersom han suttit uppe halva natten för att räkna på viktiga saker. Naturligtvis handlar det då om fotboll, vad annars? Jag förstår fortfarande inte riktigt vad det är han har gjort eller varför, men det spelar tydligen stor roll för sådana som håller på med spel. Att få 13 rätt och vad det var. För mig låter det mest som ”bla bla bla… man kan vinna… bla bla bla…”. Ungefär så.

Ni kanske är smartare än jag vad gäller spel och tips och sånt? Då rekommenderar jag att ni läser här.

När man får en bukett rosor av sin dotter med orden ”Du är bäst mamma”. Den känslan.