Jag är väldigt långt ifrån att vara royalist, ändå tycker jag rätt bra om Viktoria. Hon verkar trevlig och sympatisk till skillnad från en del andra kungligheter.

När jag läser om att Vikroria älskar Svensson-livet ute på Haga så reagerar jag ändå med höjda ögonbryn och en något föraktfull min. Jag vet inte hur Viktoria definierar Svensson-liv, men i mina ögon är det knappast att bo på ett slott, vara ekonomiskt oberoende och ha en garderob med kläder för miljoner. Då spelar det liksom ingen roll att man till vardags äter fil och müsli till frukost och har träskor på trappan, det blir inte Svensson ändå.

Fast jag vet inte, jag kan ju ha fel. Ribban för en Svensson kanske har höjts?

När ens barn är ute och leker och ser ett annat barn som har ramlat och slagit sig och ens barn springer fram för att hjälpa med orden ”Lilla gubben, det är ingen fara, min mamma är hemma och hon är väldigt bra på att laga barn!”, då är det lätt att vara mamma.

Om man slår upp ordet asätare i NE så står det ”asätare, djur som huvudsakligen livnär sig av att äta rester av rovdjursdödade eller av annan orsak redan döda djur.”

Betyder det alltså att vi är asätare? Tanken har aldrig slagit mig tidigare, konstigt nog, jag som annars tänker på allt. Kanske inte på vem som tränade något litet lag i något litet land någon gång för väldigt länge sedan, men annars på allt.

Vi äter ju djur som redan är döda. I alla fall jag, jag har aldrig i hela mitt liv själv dödat ett djur och sedan ätit upp det. Jag har inte ens stått och sett på medan flocken dödat bytet och sedan kastat mig över det. Jag kommer så långt efter själva dödandet ägt rum så jag måste räknas som en asätare. Dessutom äter jag inte bara de fina filéerna utan sätter i mig resterna, typ korv och annat äckligt, som vilken gam eller hyena som helst.

Om man tänker på det på detta sätt känns steget att bli vegetarian rätt lätt. 

 

Ok, jag är inte så bra på att hålla tyst. På det sättet är jag inte särskilt svensk. Jag säger oftast vad jag tycker även om det kan bli lite obekvämt, men hellre det än att tiga och snacka bakom ryggen istället. 

Nu undrar jag om det är för tidigt att säga att det kanske inte var det smartaste draget att klättra in till ett gäng tigrar mitt i natten. Vad tänker man då? Att tigrarna ska välkomna en med öppen famn, fast utan att skada? Jag inser att man inte bör säga ”skyll dig själv” till någon som just blivit omkringsläpad i ett tigerhägn, men vad ska man säga? ”Well done”?

Jag ska inte ha en utläggning om det osmarta i det killen gjorde, det som hänt är såklart väldigt tragiskt, men jag hoppas att andra tar varning och låter bli nattliga besök, eller besök överhuvud taget, hemma hos tigrar, vargar, lejon, björnar eller andra djur som man skulle kunna tänka sig att de ser en som måltiden, inte som en gäst. 

På måndag börjar Martin sin semester. Idag såg jag de första mogna blåbären. Förstår ni? Perfect match. Bärplockaren ska grävas fram nånstans från garagets gömmor, hinkarna ska skuras och sen ska vi ut och känna lugnet. Lugnet med blåbärssmak. 

Alva är placerad framför ett spel på datorn för att ge mig en stunds vila. Så bra förälder är jag. I spelet är det andra barn som frågar en massa frågor och jag sitter här i ett annat rum och ler när jag hör Alva svara. Det frågas om favoritfärg, om hon kan simma och en massa andra saker. Alva kan allting och älskar alla färger utom mörkbrun och ljusgul säger hon. Där ser man. Det är väldigt gulligt allting.

Men så hajar jag till. Ett svar som hon ger stämmer inte alls. Inte överhuvudtaget. Nada, njet, icke. Frågan är när hon sover. Hon svarar utan att blinka klockan åtta. Jag har närt en lögnare vid min barm. Senast hon somnade klockan åtta var, ja jag vet inte när det var. Nu tittar hon bara ut i den ljusa kvällen och säger ”Alltså mamma, det är INTE kväll, det är ljust” när jag säger att det är läggdags.

Vad hon än gör klockan åtta så är det inte att sova. Jag måste genast gå och prata med henne om vikten av att tala sanning.

Det finns i princip bara en plats här på jorden som Alva uppskattar att vara på mer än på en hästrygg och det är vid havet. Hon är ett havets barn. Undrar om det beror på all tid som spenderades ute vid havet när hon låg i min mage? Eller om hon bara har det i blodet, vi är ju ändå en familj från Sveriges norra västkust.

På sin väg hem från Ljungby stannade hon och hennes far och farmor till i Varberg för att lufta sig lite. Varberg är ett bra ställe. Förutom Hunnebostrand som alltid kommer ligga mig närmast hjärtat vad gäller kusten så tycker jag bäst om just Varberg. Mycket mysig liten stad med fina strandpromenader. Vacker natur. Nära Göteborg. Bra helt enkelt.

Det är klart att Gotland och södra Skånes kustremsa och bla bla bla bla, men det ligger för långt härifrån för att kunna njutas ofta.