Det sägs att den 11:e juli är Sveriges stillsammaste och minst aktiva dag på året. Hela Sverige står stilla och alla har semester, till och med ministrarna. Tillåt mig småle säger jag. Pyttsan att alla har semester. Jag skulle till exempel inte haft det, om det inte varit för en lite sjukskrivning som kom i vägen. Min man har inte semester. Mina svärföräldrar har inte semester, alla de som jobbar i affärerna har inte semester osv osv.

Exakt vad är det som står still undrar jag? Mig veterligen är allt öppet som vanligt. Och om det är så att alla har semester och inga kontor är öppna så önskar jag att min man genast kommer hem och tar hand om vårt barn så att min arm får vila som den ska.

 

Jag beundrar Isabella Löwengrip i mångt och mycket. Det är sant, jag gör det. Hon är en driven, ambitiös och målinriktad ung dam, en förebild för många unga. Hon visar att man kan mer än man tror, att det går att lyckas även som mycket ung.

MEN. Kan det inte vara så att Löwengrip också sätter en negativ press på unga? Att det som skulle varit inspirerande istället blir till prestationskrav?

Jag kan känna att media som Facebook, Twitter och olika bloggar ger en bild av andras liv som förmodligen inte stämmer särskilt väl med verkligheten. Som om alla andra hade ett bättre liv, roligare, rikare, mer betydelsefullt, med mer kärlek, fler vänner och med godare mat än man själv. Det är bilden som projiceras ut. Jag tror inte att den är sann.

Jag får ibland kommentarer av människor som tycker att jag har ett underbart liv. Som om att allt hela tiden är så bra och att jag har hittat rätt i det jag gör. Till viss del är det sant, men det är inte hela sanningen. Precis som alla andra som bloggar, skriver inlägg på Facebook och Twitter eller gör något annat som syns på internet, delar jag med mig av mitt liv. Men bara valda delar av det. Allt finns inte med. Det finns saker som händer som jag aldrig skriver om, även om allt jag skriver är sant, vilket inte alla kan säga. Jag väljer ändå vad jag vill att andra ska ha för bild. Det är så det fungerar.

Nu kan jag berätta att jag är en mycket lyckligt lottad människa med en man som är fantastisk, en dotter som är frisk och glad, jag har en hund och en häst, syskon som är värda allt och många fina vänner. Så är det. Men det betyder inte att jag alltid mår bra. Ibland mår jag skit, men det kanske jag inte skriver om. Så är det för alla andra med fantastiska liv på nätet också. Om det de skriver ens är sant så är det den sanningen de väljer att visa de skriver om.

Om jag ska återkomma till Löwengrip och hennes inspirerande liv så vill jag ställa några frågor:

”Vad händer med alla dem som istället för att bli inspirerade känner sig nedslagna och misslyckade? De som faktiskt inte klarar eller orkar driva 5 företag innan de fyllt 22? Eller de som inte vill bli utbrända och behöva läggas in för stress flera gånger innan samma ålder, som Löwengrip faktiskt gjort? Måste man ha tjänat miljoner och vara vd i egna företag för att ha lyckats i livet? Om man blir inspirerad och vill, men inte kan?”

Vad jag menar är att man kanske inte ska stirra sig blind på alla andra och vad de har. Utgå från dig själv. Skriv ner dina styrkor. Skriv ner allt som får dig att må bra, om det så bara är att ta en cykeltur. Sedan börjar du göra mer av det du mår bra av, cykla mer, laga mer mat, läs mer, vad det än är. Det hjälper dig att komma i ett läge där hjärnan är inställd på att må bra och då blir allt det andra lite lättare. Du kanske till och med hittar det du vill göra på vägen. Och mår du bra så kommer det att bli lättare att göra det. Du måste inte driva 5 företag för att vara lyckad. Det du måste göra är att vara du. Helt och fullt och utan kompromiss. Du ska vara du och du ska må mer bra än dåligt. Om du lyckas med att vara du och ingen annan, med att må bra och att inte skada någon annan, då har du lyckats, det är min åsikt.

För mig är lycka att sitta vid skrivbordet och skriva saker som andra har glädje av, med en hund sovandes på fötterna. Min familj skrattar och pratar på nedervåningen och jag hör hur min dotter stolt dukar bordet så fint så fint. Efter middagen åker vi till stallet och är tillsammans med hästarna. Jag tränar lite och min dotter får rida hon med. Kanske rider vi ut tillsammans i skogen alla tre, med hunden springande bredvid oss. Det kan också vara en lat dag på klipporna, med salta stänk från havet och solen som värmer bara kroppar. Eller picknick i det fria på en filt på ängen en bit bort från oss. Pulkaåkning med hela familjen. Julpyssel. En kväll med film och popcorn. Att få ett mail från redaktören med beröm för senaste artikeln eller ett samtal med förlaget om upplägget för nästa bok. Allt detta innebär för mig att jag har lyckats. Jag har lyckats med att vara mig själv och med att må bra. Det är allt jag behöver.

Vid frukostbordet roar vi oss med olika saker här i familjen. Challe roar sig med att försöka tigga till sig mat, Martin med att prata fotbollsstatistik, Alva med att lek med maten och jag med att läsa på flingpaketen medan jag gör mitt bästa för att stänga ute resten av världen.

I morse när jag satt där och läste på ett nytt paket Havrefras såg jag en liten text om att man borde införa skratt på schemat i skolan, gärna på gymnastiken eftersom det tränar magmusklerna och ger en ökning av endorfiner till hjärnan. Om vi hade haft den sortens träning på gymnastiken istället för alla jäkla bollsporter hela tiden så hade kanske till och med jag gått dit. För vem vill inte få ett sexpack av att skratta tills man gråter?

Idag ska fingrarna läggas om igen. De ser… inte så bra ut.

Jag har försökt lära min dotter att ha en bra attityd. Resultatet: 

Jag önskar att jag hade haft någon i mitt liv som kunnat visa och lära mig saker redan när jag var ett barn, såsom att sticka, sy, laga mat, allt om växter och annat nyttigt. Nu när jag skriver det ser jag att det är saker som lätt kan betraktas som ”kvinnosysslor”, men det bryr jag mig inte om. Nu har jag inte haft turen att ha en sådan person i livet, förutom mormor som ofta satt och sydde och bakade och lagade mat med mig, men hon bodde alltid så långt bort.

Jag har ju senare lärt mig en del om både matlagning och trädgård, men ändå kan jag känna att det hade varit trevligt att ha levt på den tiden man lärde sig hantverk och förmedlades kunskap av de äldre generationerna. Sen tänker jag att det man inte fått sig till givs får man skapa själv och det är just vad jag har gjort. Flera av mina vänner är väldigt duktiga på olika hantverk och nu har vi bestämt att vi ska ha syaftnar och stickskola och allt vad det är. Jag har tänkt att värma mig med en egenhändigt stickad sjal i höst och vinter och det ska fina Lena hjälpa mig med. Fina Johanna ska dela med sig av sin sömnadskonst och vi ska sy ridkjolar och ullkappor. Stallivet är hårt och kallt på vintern, det är lika bra att bunkra upp.

Nu gäller det för mig att ge min dotter den kunskap jag har insamlat under livet. Jag hoppas bara att hon fortfarande kommer att ha användning av den i den datoriserade framtiden…

Ok, så jag är enarmad, sjukskriven och illamående av smärta så fort jag rör armen. Resten av familjen är i Ljungby och badar med ny baddräkt (en av dem i alla fall) och Challe ligger och drömmer springdrömmar under vardagsrumsbordet. Vem ska då laga nyttig, god och smakrik mat till mig??

Jag hade tänkt passa på att skriva massor, men lets face it, det kommer inte att hända. Vad ska jag göra med all denna tid?