Här skriver man ett inlägg om den mirakulösa fotbollskvällen där Sverige vänder 0-4 till 4-4 mot Tyskland och så får man åttiosju läsare på det. ÅTTIOSJU! Man kan ju jämföra det med ett inlägg där jag någonstans i texten skrev ordet spetstrosor, då var det över sexhundra som var intresserade på en dag. Spetstrosorna fanns inte med i något hett och fantasieggande sammanhang, jag tror att det hela handlade om att jag fått skav på opraktiska ställen av dem när jag red och hade glömt att byta till mer ridvänliga underbrallor.

Jag hade nog trott att fotbollsinlägg skulle dra lite, men spetstrosorna var alltså roligare. Man lär så länge man lever. 

Eftersom matchen igår inte var något att se skulle maken passa på att lägga sig tidigt. Jag vet precis hur det brukar bli när han ska lägga sig tidigt, men jag sa inget. Jag bara log så där försmädligt som man kan göra när man vet att man har rätt om något men inte orkar engagera sig med att uttala sig.

Som sagt, matchen var väl ingen höjdare. Jag såg enstaka inlägg på twitter om att det var lika bra att byta kanal. Själv hade jag ingen aning eftersom jag inte orkade bry mig om att titta överhuvudtaget. Om inte tv:n stått på hade jag inte ens haft koll på att det var match. Maken förbjöd mig att uttala sådana hädelser så att någon hör dem, men jag brukar inte bry mig så mycket om vad han säger när det gäller sport. Om jag skulle lyssnat på allt taktiksnack, laguppställningar, vem som spelade vart -68 eller -07 eller när jag bara var en tanke, varför domaren har fel och så vidare, ja då hade mina öron blött så mycket att jag fått svårt med blodförsörjningen.

Maken tog sig ändå så långt som till sovrummet i hyfsad tid. Där satte han på radion och genast började någon skrika något alldeles väldigt. ”Vad stressad han låter”, sa jag för att verka lite intresserad. Maken bara himlade med ögonen och utbrast ”Du vet väl ändå vem det är?!” varpå jag naturligtvis nekade till sådan kunskap. Hand slår i panna och maken sliter av lite hår. På sig, inte mig. ”Snälla, försök. Det är LASSE GRANQVIST! En av de största älskling.” Uppgiven min som jag inte orkar bry mig om riktigt, jag vet att utbrottet snart går över. Jag ska ändå erkänna att det är något med rösten som skriker ”Det är mål, det är mål, det är mål!”, som känns bekant, men om jag skulle sagt det skulle det aldrig blivit någon ände på föreläsningarna från maken. Den andra snubben som också kommenterar är tydligen Ralf Edström. Jag tror att han har spelat fotboll förr eller nåt. Jag säger inget om att jag kanske vet vem det är i hopp om att maken ska tröttna på mig och lyssna på radion istället, och det lyckas. Maken vänder mycket riktigt uppmärksamheten mot radion igen.

I ögonvrån ser jag hur spänd han är, maken. Hur han hoppas på ett mirakel. Hur han ändå någonstans i sitt fotbollshjärta vägrar ge upp hoppet om att underläget 0-4 kan tas igen, hur Sverige ändå kan ha en chans. Och de har de. Sista minuten höjder till och med jag blicken från laptopens skärm och lyssnar spänt. Jag förstår att det här faktiskt är något ganska stort. Jag förstår att det är viktigt för maken där han sitter, närapå tårögd, och försöker behärska de extatiska spasmer som skakar honom när Rasmus Elm sätter 4-4 målet. Han tittar på mig med en dimma för ögonen, minen är salig, när han med förvånansvärt behärskad röst säger att han tänker gå ner och sätta på tv:n nu. ”Älskling, det var Elm som gjorde målet. Din Elm, han som du gillar. Du är väl glad nu, visst?”

Och jag är glad. Det är konstigt, men jag är faktiskt glad över något som hänt på en fotbollsplan. Jag fattar att det är något som är en bragd. Framför mig på skärmen exploderar twitter och jag känner att det är helt ok med alla hyllningar till Zlatan, Elm och resten av gänget. Särskilt till Elm. Jag gillar Elm.

Det skedde ett mirakel igår kväll. Jag brydde mig om fotbollen. På riktigt.

Efter det att Alva funderat en stund på det här med att jag också varit fyra år för länge, länge, lääääänge sen, kommer hon tillbaks och säger:

”Men mamma, förr i tiden när du var ett barn, låg jag i din mage då, eller var det då jag bara var ett litet frö? Eller var jag mer bara som en tanke?”

Ibland undrar jag om barn har svaren på universums alla gåtor. Eller hur de små liven kan ha så storartade förklaringar på det som inte går att förstå. Som vad vi var innan vi fanns, inte ens som ett frö. En tanke. Det är väldigt fint tycker jag.

”Mamma, vet du vad som är konstigt? Alltid om jag ska göra något jag inte får så vet du redan att jag tänker göra det. Varför är det så?”

”Därför att jag också har varit fyra år en gång så jag vet hur en fyraåring tänker.”

”Nä, alltså, det tror jag bara inte på! Nu skojar du väl?”

Plötsligt känner jag mig väldigt gammal…

En del av mina vänner och bekanta visar ibland upp gåvor de fått från sina män och pojkvänner. Jag tycker att det är fantastiskt roligt för dem att de blir visade uppskattning på detta sätt, presenter är alltid roligt.

Min egen man är inte direkt typen som kommer med en liten sak i ett vackert inslaget paket. Jag skulle kunna räkna de gånger han gjort något sådant på noll fingrar. Ändå har jag fått den bästa och viktigaste gåvan någon skulle kunna ge mig av honom. Jag får gåvan varje dag, alla dagar i veckan. Då tänker jag inte på min dotter, hon är i en klass för sig naturligtvis.

Det jag tänker på är min häst. Martin ger mig varje dag möjlighet att hålla på med min stora passion i livet. Det som får mig att brinna av iver kostar mycket pengar och tar tid. Det är detta han ger mig. Vi har gemensam ekonomi och för egen del skulle min man helt klart aldrig kommit på tanken att lägga pengar på hästar och ridning. Han är ungefär lika intresserad av hästar som jag är av att titta på en match med damfotboll. Ändå möjliggör han varje dag, året runt, för mig att få hålla på med det jag älskar. Han ger mig tid och utrymme, han gnäller inte över pengarna. Han har förståelse för den tid jag lägger på träning. Han lyssnar på mitt tjat om skänkelhjälper och tygeltag som om han visste vad jag pratar om. Han har till och med kravlat sig upp på Easy en gång för att glädja mig.

Min man vet vad som är the important stuff.

 

Det här fotot är taget för ganska exakt 5 år sedan. Det är ett helt liv sedan. Bokstavligt talat. Ungefär en månad efter det klickade i kameran och fotot blev till, klickade det till i min mage då Alva kom till. Alltså, ett helt liv sedan.

Allt har hänt sedan det här fotot. En del jobbigt, men mestadels fantastiska saker, som min dotter, hästar och nya jobb. Ändå kan jag känna att jag längtar tillbaks till just den där stunden då fotot togs. Är jag otacksam då?