För ett par år sedan och fram till januari i år hade jag fransförlängningar. Snyggt så länge de var i ordning och man inte hade luckor, men det slet tyvärr en hel del på mina egna fransar. När jag väl slutade med dem var mina fransar tunna, korta och dessutom sköra.

När man har haft långa, tjocka fransar naturligt och sedan fått ännu längre och tjockare med hjälp av syntetfransar blir man lite chockad och lite skraj när man knappt har några kvar helt plötsligt. Total vila skulle ha varit det bästa (för fransarna alltså), men att visa sig ute när man ser ut som, ja jag vet inte riktigt vad jag såg ut som, var inte jättekul. Mascara var inget alternativ, allt jag la på kliade som skam. Tills jag provade mascaran från Bare Minerals (id) that is. Inget kliande och fransarna såg nästan normala ut igen.

Numer har mina fransar återhämtat sig, men jag är fortfarande rätt känslig, det kliar lätt. Om det är någon annan som har känsliga ögon så är mitt tips att gå över till Bare Minerals. Det finns ingen annan mascara för mig än den här:

 

Julfest med makens jobb resulterade i en mycket trött morgon. Efter att ha glidit omkring i festblåsa och klackar en hel kväll var det en ren sinnesnjutning att dra på sig termobyxorna och fodrade vinterskor för att dra till stallet dagen efter.

Fester i all ära, men det är i stallet med röd näsa och skit under naglarna jag trivs bäst.

Jag fattade inte riktigt, men jag tror att det var något viktigt. Måste fråga någon som är insatt i det där med Amerikanska val. Jag har blivit bortskämd med min självklara rösträtt och tänker inte så noga igenom saker och ting, det står mer och mer klart för mig.

Min man, matematiker och duktig oddssättare, borde intressera sig för detta kan man tänka sig. Kanske någon av er också gör det?

Historieätarna och 20-talet. Arbetslöshet och bostadsbrist, the real stuff. Men ändå glädje, lössläppthet, solbränna och frigörelse från korsett. Rösträtt för kvinnor, bara en sån sak. Och hattar, herregud alla dessa hattar! Varför, oh varför kan inte alla gå omkring med dem igen? Det är så sjukt snyggt och, måste jag säga, praktiskt många gånger i vårt klimat om man vill slippa frysa om lilla huvudet.

På tal om huvuden, ge mig dina mått så ska jag säga vem du är. Eller nej just det ja, de vetenskapliga fick ju smäll på fingrarna av andra, mer vetenskapliga, och fick slopa teorin om att man kunde bestämma personlighet med huvudmått.

Dessutom, Haag passar riktigt bra i 20-tals kläder och slickad mittbena, det må jag säga.

Men maten, herregud maten! NÄR började man egentligen äta vettigt? Allvarligt?

Som ni säkert listat ut bidde det ingen Stockholmsresa för mig. Lundell (Sanna), Lundmark (Helena) och resten av gänget fick klara sig utan mig, ja de fick klara sig utan fest alls eftersom allt blev inställt. Jäkla snö! Det blir ett nytt försök i början av året i stället.

Istället för att åka till Stockholm fixade jag med alla julklappar så nu är det klart i alla fall. Jag har inte berättat för Alva vad Martin ska få, jag vill inte sätta henne i den positionen. Hon vet vad jag ska få av honom och nu går hon här och kämpar med att inte berätta det för mig varje dag. Hon är tapper och fixar det bra, men jag ser hur hon får jobba med det hela tiden. En liten djävul i mig vill nästan fråga henne en fråga för mycket så att hon berättar det, men än så länge har jag kunnat sköta mig.

Jag och my man har varit tillsammans i 6 ½ år och i januari firar vi 5-årig bröllopsdag. Grattis till oss. Under hela denna långa tid har vi inte varit ute och ätit julbord en enda gång tillsammans. Inte en enda! Detta trots att jag älskar julbord nästan lika mycket som jag älskar att fara till stallet en solig vinterdag för att rida ut med kära vänner. Då förstår ni ju hur sanslöst det är.

I år ska vi slå på stort och infinna oss på inte bara ett utan på TVÅ julbord inom loppet av två veckor. Det är nästan så att man kan rita kors i taket.

På tal om kors i taket. Jag minns så väl första gången jag hörde det uttrycket. Jag var åtta år gammal och vi hade precis flyttat till vårt första hus. Mitt rum låg på övervåningen och i trappan var det snedtak. Pappa hade gjort något som fick mamma att utbrista ”Nu får vi rita kors i taket!” och jag tyckte det var väldigt kul sagt. Handlingskraftig som jag var redan på den tiden tog jag en krita och satte ett stort kors i snedtaket i trappan. Mamma tyckte som vanligt att det var roligt gjort av mig, hon är sån, medan pappa kanske hade lättare att hålla sig för skratt eftersom taket var nymålat…

Well, det var bara en parentes. Nu väntar första julbordet.

Ok, jag är kanske av det mer lättroade slaget nu, men jag sitter här och känner en begynnande förkylning smyga sig på och jag tänker inte vika mig utan en fight. Jag ska bekämpa den med skratt och gott humör tänkte jag och tar därför varje tillfälle som ges att ha lite roligt.

Bland annat drar jag på smilbanden åt Joakim Lantz kommentar på sin flickvän/sambo Malin ”Fotbollsfrun” Wollins facebookinlägg nyss. Hon har lagt ut en bild på sig själv, tämligen höggravid (i vecka 35 tydligen) och berättar att hon är gravid. Hans kommentar: ”Va!?!?!?”

Roligt.

”Vitmossa såklart”, säger säkert de flesta. ”Fel, fel, fel”, säger säkert jag. När jag var ungefär ca ganska exakt 12 år gammal var jag uppe i fjällen hos en mycket speciell och mycket rolig norrman som hade vigt sitt liv åt draghundar. Hans första färd i en pulka efter ett spann skedde när han var blott 6 dagar gammal, men det är en helt annan historia.

Denne norrman berättade för mig om den myt vitmossan i våra stakar är. I själva verket är det en lav, närmare bestämt fönsterlav, som vi köper i affärerna och inte alls vitmossa. Som den näsvisa 12-åring jag var berättade jag detta för alla som ville, och inte ville, höra på när jag kom hem. Nu har jag hittat ännu en person på denna vår runda jord som är lika nitisk som jag var för över 20 år sedan när det gäller att allmänbilda det svenska folket om mossor och lavar:

Fikade med en kompis som hållit på med balsammetoden länge och hon uppdaterade sig om min hårstatus. Jag berättade som det var att jag lagt ner metoden eftersom jag tappade hår och det blev fetare än vanligt. Kompisen gav mig ett par snabba lavetter och en rejäl uppläxning om att jag inte bara ska välja godkända produkter, de måste naturligtvis också passa just min hårbotten.

Att man ska behöva tänka på allt. När flaskorna står där på hyllorna, förrädiskt läckert paketerade som varje hårmans dröm, då är det lätt att bli förvirrad och för säkerhets skull bara stirra på innehållsförteckningen för att inte kollras bort av säljande reklam och strategiska placeringar. Passa hårbotten också, puh!

Jag kontrade snabbt med att då var det bara för kompisen att varsågod att följa med mig som personlig shopper på en gång och peka ut vad jag skulle ta. Eftersom hon är en godhjärtad människa, bortsett från en och annan uppväckande lavett, så gjorde hon gärna det.

Resultatet ser ni här. Ett torrshampo, Batiste, ett ”tvättbalsam” av lättare typ, TRESemmé, och ett vårdande balsam för längderna, Rainforest Moisture från Body Shop.

Fortsättning följer.