Efter lite sedvanligt trassel med ljusslingan står nu granen färdigklädd. Jag och maken har inte rykt ihop en enda gång. Inte ens lite. Det måste man säga är att ta förhållandet till the next level.

Alva är nöjd. Hon har snurrat in granen i glitter och har placerat ut de röda kulorna på ett artistiskt sätt. Hennes pepparkakshjärta från dagis och den röda kulan med hennes namn på finns med. Enda smolken i bägaren är att vi inte har skaffat personligt målade kulor till alla i familjen i år heller. Vi är rätt hopplösa måste jag säga.

Efter några dagars datorfrånvaro är jag tillbaks i den vanliga snurren när jag kollar mailen flera gånger om dagen och snällt skriver det jag ska för att hålla alla nöjda. Idag gick mailen bananas och spottade ur sig siffran 43 efter raden med ordet Inkorgen. Och det var en timme efter det att jag kollade och rensade sist.

Nu skulle man kunna låtsas att man var en sån där extremt viktig person som får extremt många viktiga mail med extremt många inbjudningar till premiärer och folk som vill signa en till olika saker. Man kan låtsas, men det skulle vara att fara med osanning å det grövsta att påstå att de 43 mailen i förmiddags handlade om sådant. I själva verket var det endast 2 av dem som innehöll något av betydelse, de andra var bara en massa reklam. Företagen formligen öser sina annonser över en så här års och verkar tro att de är ensamma om det. Jag vet inte hur ni gör, men jag skickar vidare allt sånt till papperskorgen utan att ens öppna dem.

Förutom att förpassa mail till skräphögen så spenderar jag dagarna med att vara trött just nu. Det kan ha att göra med mörkret, men det troliga är att all den sockerkonsumtion min kropp utsätts för just nu även är en bidragande orsak. Jag är en vän av julen, hey jag älskar julen, men när den är över så kan vi väl ändå få vår direkt och skippa alla månader med kyla och galenskap som gör att man måste ösa i sig skit för att orka med eländet? Som om det skulle hända, men en flicka måste få ha drömmar.

Jag har inte gått och dött eller så, även om det kanske skulle vara lätt hänt på de isgator som bildats när packad snö blir översköljd med fint, strilande regn i kombination med lite kallare nätter.

Jag har alltså inte dött. Jag har inte ramlat och slagit mig fördärvad och jag har inte blivit kidnappad. Jag har bara ägnat mig åt andra saker än datorn några dagar. Till exempel glöggfest med fina vänner, julbord med fler fina vänner och så häng med mina bästa töser: Alva och Easy. Det har förstås blivit lite häng med Herr Silver också, till och med en promenad i de ledsna snöhögar som finns kvar efter regnet ute i skogen.

När man tar en paus från datorn, när man inte ens slår på den på några dagar, då inser man hur välbehövligt det är. Surret i huvudet tystnar för ett tag. Man lämnar plats åt tystnaden. Jag skulle bli galen i längden, men några dagar har varit som rena mirakelkuren för både kropp och själ. Provat vet jag!

Som kvinna har jag troligtvis någon gång i livet sagt ”det är inte vad du sa utan hur du sa det”, till en eller annan kille. En klyscha, javisst, men likväl är det sant. Hur vi framställer saker och ting kan ha stor betydelse för hur andra uppfattar oss, eller det vi vill få sagt.

Här är en kort film som belyser just detta, betydelsen av vilka ord vi väljer:

Jo visst, kvinnor skall inte låsas i hemmen, utan möjlighet till egen karriär osv, osv, det är självklart. Jag är tacksam för alla tidigare generationer som kämpat för vår rätt till jämlikhet och allt det där, det är jag verkligen.

Men ändå, jag frågar mig titt som tätt om det verkligen är så dumt att vara hemmafru. För det är knappast så att de tidigare ”kraven” på kvinnorna om att sköta hem och barn och naturligtvis det sociala livet har försvunnit bara för att vi ska arbeta också. Vi ska göra alltihop. Superkvinnor är vi allihopa…

Jag säger inte att min man inte gör något här hemma för det gör han. Han är en bra pappa som spenderar mycket tid med sitt barn. Men ändå är det så att större delen av hans dagar går åt till jobb, först på jobbet, såklart, och sedan fortsätter det hemma med sånt han bara måste göra utöver det andra, lag/spelare/odds han måste läsa in sig på och vad det nu är. Det blir inte mycket tid över till hushållsarbete eller annat som vi är oense om prioritetsordningen på. Jag kan inte säga så mycket, jag har ju mina hästar som tar tid och aktar mig för att kasta sten.

Mina dagar består av att lämna barn på dagis, jobba, hämta barn på dagis, laga mat, umgås med barn, städa, lämna över till my man när han kommer hem, åka till stallet, komma hem och äta, skriva lite om jag hinner och orkar och så är det dags för sängen. Därutöver skall jag baka, handla, se till att vi har ett socialt umgänge med andra människor, bjuda ut mannen på dejt då och då så att vi får lite egentid som det så fint heter, tjata på mannen att han ska fixa något av det jag inte hunnit med själv och eventuellt skall jag klämma in något träningspass någonstans. För träna hinner man alltid, det är bara en fråga om prioritering, det säger de i alla fall på gymmen.

Jag erkänner att jag inte skulle ha något emot att bli försörjd och kunna ägna dagarna åt allt det där som jag nu måste pressa in någonstans, för att när man och barn kommer hem kunna ägna mig helhjärtat åt den familj jag valt att skaffa, det vill säga min man och mitt barn. Är det verkligen så fel? Så fult som det nästan ses som i dag? Måste jag vara otacksam mot tidigare generationers kamp, eller stå i vägen för jämlikheten för att jag vill ha mer tid med min familj?

Vad tycker ni? Hur ser era dagar ut?

Det finns inte mycket här i livet man måste, förutom att andas, sova, äta och dricka vatten. Men det finns några saker som förgyller livet på ett sätt som nästan kvalificerar dem i ”måste-kategorin”.

Hit hör de två hudkrämerna Epoch Sole Solution (absolut bästa för torra händer och fötter) och Holiday Traditions Vanilla Bean Noel från Bath & BodyWorks. Doftar helt ljuvligt, så där så att man får lust att äta upp sig själv när man har på sig den. Jag önskar att jag vore en katt så att jag kunde sitta och slicka på mig själv utan att det såg konstigt ut.

Idag är det dags. Ikväll går de tre hjältarna Jason, Gina och Kodjo in i glasburen och kommer inte ut igen förrän den 16:e december. Under tiden ska de leva på flytande föda, musik och sköna människor som vill hjälpa till att samla in pengar till behövande barn.

Heja heja!

Luciafirande på dagis står på schemat och just i dag tyckte vi att det var en bra dag att kolla om barnet kunde ha linnet från förra året, eftersom det var stort då. Det kunde barnet såklart inte, så jag fick ge mig iväg till affären för att införskaffa ett nytt.

När jag ändå var där skulle jag passa på att handla mat eftersom förråden här hemma inte på något mirakulöst sätt har fyllt på sig själva när jag inte gjort det. Mannen protesterar när jag gnäller och säger att det faktiskt är jag som kör omkring med bilen så då är det lättare att jag handlar.

Det är sant att jag kör till stallet i en bil som mannen inte vill ha eftersom han tycker att vi klarar oss precis lika bra utan bil. Grejen är att på väg till stallet finns inte några affärer så det är inte så att jag bara kan ta det på vägen. När jag åker till jobbet, dit jag också kör bil, ve och fasa, kör jag förbi affärer, men eftersom jag lämnar och hämtar barn på dagis hinner jag inte med affärsbesök just då. Alltså måste jag åka extra för att handla. I en bil som mannen tycker är onödig och att man kan handla lika bra utan bil…

Idag jäklades allt i affären. Det fanns inte det jag skulle ha, påsarna gick sönder, försäljare i fåniga pappbås utanför kassorna drog och slet i mig. Sjuk är jag också. Fan vad man ska behöva stå ut med när man bara vill ligga i sängen under täcket och kanske kräkas lite ibland. Jag blir sån när jag är ordentligt förkyld.

Som om inte allt detta vore nog så är den förbannade jävla bankdosan borta så jag kan inte betala de räkningar jag borde betala idag. Blev tipsad om mobilt bank-id som man kan beställa istället för dosa, praktiskt och bra på alla sätt. Om det inte var för att man måste ha en dosa för att kunna beställa det. Moment 22.

Det är en sån där dag idag.

 

Ok, så nu har jag kört med balsammetoden i fem dagar igen, och den här gången verkar det gå bättre. Jag tappar inget hår, det är lätt att styla och håret verkar över lag må bra.

Mitt tips är alltså att inte bara se över innehållsförteckningen på produkterna utan även kolla att de verkligen passar just din hårbotten.

Mina klara favoriter är TRESemme Naturlas och Batiste torrshampo.

Jag ska försöka lägga upp bilder på håret snart, lovar.

En sneak peak på något nytt i vårt liv: