Jag har tänkt på en sak. Vi uppfostrar våra barn till att alltid dela med sig. Så fort det är fler barn på besök förväntas barnen låta de andra leka med deras saker, till och med deras favoritgrejer. Om något går sönder och ägaren till leksaken blir ledset försöker vi släta över och säger att det är sånt som händer. Barnen får höra att det inte är snällt att inte låta andra få röra allt i deras rum. Vi förmanar och tillrättavisar om barnen blir arga och vill ha sina saker för sig själva.

Men hur skulle vi själva egentligen ha reagerat om andra vuxna kom in i våra hem och började pilla på alla våra grejer? Om de slog på datorn och satte sig tillrätta för att dansa loss med fingrarna över tangenterna? Började rota i våra toalettskåp, kanske använde våra makeup ellery våra rakapparater? Om de botaniserade runt bland hyllor och skåp bäst de ville?

Vi skulle säkert inte ha uppskattat det något vidare, eller hur? Kanske skulle vi blivit förbannade, eller åtminstone tyckt att gästerna betett sig ohyfsat och väldigt opassande.

Så, vart går egentligen den där gränsen? Vid vilken ålder? När är det inte längre fritt fram att använda andras saker som sina egna bara för att man besöker deras hem, så som våra barn tvingas stå ut med?

Jag reagerar gång på gång över alla krav vi har på våra barn som vi själva som vuxna inte lever upp till själva. Barnen ska bete sig ordentligt i alla möjliga olika sammanhang där flertalet vuxna själva fallerar. De förväntas lösa konflikter som vi vuxna aldrig skulle acceptera. De möter mobbing, utanförskap, skitsnack och trakasserier som vi skulle gå man i huset över om det var vuxna som drabbades.

Varför i hela fridens namn är det så här snedvridet? Varför förväntar vi oss saker av barn som vi själva inte klarar av?

… är måttlighet. Ordet existerar inte i mitt inre. Det är antingen eller, väldigt få – om några – mellanting. Min käre make påstår att det är en av anledningarna till varför han älskar mig, men jag tror att han ljuger. Det är nog snarare trots det han älskar mig, jag inser ju själv att det kan bli något äventyrligt att leva med en sån som jag.

Visserligen behöver min brist på måttlighet inte alltid ta sig äventyrliga uttryck. Det kan vara mindre saker som avslöjar mig, som till exempel att jag antingen äter supernyttigt, eller trycker i mig en halv låda munkar under en kväll. Samtidigt som jag läser allt jag kan om soliga Spanien där jag planerar att ligga horisontellt under blå himmel och låta kropp och sinne återhämta sig efter ett skakigt 2014 – OCH kollar på en dokumentär om att bestiga Mount Everest. Ja ni fattar. Antingen eller som sagt.

Det kan också visa sig genom att jag endera går och lägger mig samtidigt som Alva, det vill säga strax innan kl 20, eller mitt i natten. Sällan eller aldrig runt 22 sådär. Ikväll lutar det åt mitt i natten. Har så mycket intressant att sätta mig in i, vem har tid att sova då?