Ok, så vi är hemma igen och jag har rasat rätt in i verkligheten. Dagen har mest bestått av djupandning, provsvar från senaste läkarbesöket och en känsla av att jag inte kan få nog många stressbollar att krama hårt.
På tal om stressbollar, visste ni att man enkelt (och billigt) kan göra egna av vanligt mjöl och ballonger? Hade jag varit det allra minsta pysslig av mig, vilket jag inte är tvärtemot vad många tror, så hade jag genast gjort mig ett helt gäng.
Så är det då dags att lämna sol och värme för den här gången och återvända till ett regnigt Göteborg. Vi har massor att göra med att packa allt i huset, få ner det i lådor, bestämma vad som skall vart (vi kommer dela upp vårt bohag på lite olika platser) och sen städa, städa, städa för att allt skall vara tipp topp för våra hyresgäster.
Alva gråter och vill inte hem, hon kommer sakna Spanien och sina nya kompisar säger hon. Vi tröstar med att vi snart skall tillbaks igen och stanna precis så länge som vi själva vill och bestämmer. Jag måste erkänna att det känns något kluvet att hon inte vill hem. Jag är tacksam över att hon trivs så bra naturligtvis, Spanien skall ju ändå bli hennes nya hem, men samtidigt är Sverige hennes hemland där hon har sina släktingar och kompisar som hon växt upp med. Jag undrar i mitt stilla sinne om hon kommer anpassa sig så bra att hon aldrig vill flytta hem igen… De grubblerierna sparar jag dock till senare, vi har tid på oss att se vart livet för oss.
En månad är vad som är kvar av terminen och sedan väntar olika äventyr runt om i Sverige för vår del. Inte bara Sverige förresten, även Danmark skall få besök. Vi skall hälsa på en av mina käraste vänner i Köpenhamn och Legoland skall avverkas. Dessutom Astrid Lindgrens värld och eventuellt High Chaparral. Guldpasset på Liseberg som Alva fick i julklapp skall utnyttjas flitigt och sedan är det dags att återvända till Spanien. Sommaren i Sverige och resten av året kring Medelhavet, det är verkligen inget dåligt liv. Jag känner mig så tacksam och privilegierad.
Jag vågar inte säga om det gäller hela Spanien, men på sydkusten är det i alla fall relativt vanligt med så kallade cave houses. Alltså hus som går in i ett berg, som en grotta. En del är byggd som vanligt hus och resten är en grotta. Superläckert!
Man skulle kanske kunna tro att husen känns smått klaustrofobiska, men jag har haft förmånen att få gå in i ett dylikt och det var precis hur mysigt som helst och inte alls kvävande. Vet inte om jag skulle kunna tänka mig att bo så, men det var en trevlig upplevelse att få komma på besök.
I Nerja ligger ett sött litet cave house på stranden och in i berget precis till vänster om Balcón de Europa. Bedårande, eller hur?
Idag firas mors dag i Spanien och jag vill naturligtvis passa på att skicka ut en hel massa kärlek till alla kvinnor som på ett eller annat sätt agerar som modersfigurer. Vill också sända extra kärlek till alla barn som ger oss vuxna sin villkorslösa kärlek och sätter sin tilltro till oss. Måtte vi visa oss värdiga deras förtroende!
Just det här, att vi firar saker på olika datum (och självklart också det faktum att vi firar olika saker) är en av de stora fördelarna med att bo i ett annat land. Man får fira så mycket mer. Så, Feliz día de la madre!
Nog för att det finns rätt trista områden och byggnader i städerna, så även i Fuengirola, men jag kan ändå inte bli annat än hänförd över all blomsterprakt. Från balkonger och på husväggar svämmar de över, blommorna.
När vi flyttar in i lägenheten i Fuengirola skall jag sätta igång med att försöka inreda de två små balkongerna med krukor där växtligheten kan frodas och flöda fram. Man blir liksom lätt om hjärtat och glad i själen av det. När vi nu återvänder till Sverige för att packa ihop hela vårt bohag och lämnar över husnycklarna till våra kära hyresgäster (vi kommer initialt att hyra ut vårt hus i Sverige) innan vi återvänder till España ska jag tänka på just detta, all blomsterprakt, och räkna dagarna tills vi åter står på spansk mark.
Får otaliga frågor om vad jag tror kommer bli största omställningen med att bo i Spanien istället för Sverige. Jag har tidigare svarat på frågor om rädslor (jordbävningar, att Alva inte skall trivas/få kompisar/längta hem, brottslighet, undervattenströmmar och att kylan inomhus på vintern blir för jobbig) och förväntan (varmare klimat, sol och ljus året runt och frukt som fått mogna på träden) och ska nu gå in på omställningar, eftersom så många verkar undra.
Rent allmänt känns det som att det faktum att det inte finns någon statlig hyresmarknad, utan man hyr av privatpersoner, är en stor skillnad. Oftast hyrs bostäderna ut möblerade och man skriver sällan kontrakt på mer än elva månader, vilket gör att man måste flytta omkring en del om man tänker hyra längre tid än så. Man bor med andra ord rätt tillfälligt om man inte äger själv, vilket för mig känns som en klar nackdel. Visserligen finns det vissa fördelar också, om man vill hålla alla dörrar öppna och inte är ute efter att bygga ett mer bestående hem, men för mig skulle det bidra till att jag inte kände mig hemma. Det skulle i förlängningen kunna bli ett problem eftersom jag inte har den minsta lust att äga en bostad.
För mig personligen tror jag dock att största omställningen och utmaningen kommer bli den mycket sävliga kulturen, att allt med fördel kan skjutas upp till någon annan dag och att det inte alls är nödvändigt att höra av sig om man blir sen. Saker som i mina ögon är ineffektivt. Jag kommer få bita ihop både en och tjugo gånger, det är jag helt övertygad om. Kanske lär jag mig tillslut att rycka på axlarna åt sånt som idag känns både respektlöst och mycket främmande vad gäller tid och effektivitet.
I Alvas fall tror jag största omställningen (förutom språket då) blir att inte längre själv kunna springa hem till sina kompisar. Det gör lite ont i mammahjärtat när jag tänker på att hon berövas den möjligheten, men jag hoppas att det hon får istället väger upp.
För övrigt försöker jag dock ha inställningen att förändringar och omställningar ofta är av godo och att de är en del av äventyret. Det jag beskrivit ovan är väl det enda jag på rak arm kan komma på som blir svårt, förutom att vara ifrån familj och vänner naturligtvis, men jag ser ändå fram emot att få bo som gäst i solens land. Det är en ynnest jag ska försöka visa mig värdig genom att visa respekt även för det som känns snett och avigt till en början. Kanske kan en trevlig konsekvens bli att jag släpper mina stundvis svårmodiga grubblerier och tar livet mer med en klackspark, likt ett obekymrat barn som ser hinder längs vägen som något menat att skutta över.