High Chaparral – check

bästavännerVi har spenderat dagen i Smålands mörka skogar, närmare bestämt på High Chaparral. Förra årets premiär för Alva och bästa kompisen (de har känt varandra sedan de var knappa två respektive dryga tre år och går som barn i huset hos varandra) var en riktig succé och vi fick dyrt och heligt lova att göra om det i år. Eftersom sommarschemat blivit något pressat för oss fick vi nöja oss med en dag, utan att sova över i stuga som förra året, men det gick bra ändå.

tågrånTrots att det var utlovat regn hade vi tur och fick perfekt väder. Mestadels soligt och lagom varmt med bara några gråa moln som täckte solen då och då. Regnet kom istället lagom till att vi åkte hem. Jag har varit på High Chaparral väldigt många gånger i och med westerntävlingarna som har hållits där under en herrans massa år och vet av erfarenhet att det kan bli nästan olidligt varmt när solen ligger på för mycket, eftersom man hamnar som i en gryta i parken. Så dagens väder var faktiskt att föredra.

bankrånÄven om vi bara hade dagen på oss hann vi med en försvarlig portion av nöjesliv ändå. Tågrån, westernshow, ansiktsmålning, lek på indian-ön, line dance med Lucky Luke och bröderna Dalton, lek i Buffalo City, spatsera runt i Mexico-byn och ännu mer lek runt hela parken. Barnen har skrattat och skrattat och sprungit och sprungit och det har varit ett sant nöje att se dem. Dessutom verkar Alva har ordnat med familjens försörjning ett bra tag framåt eftersom hon på eget bevåg rånade en bank.

Vi har haft en alltigenom rolig och trevlig dag, även om det skulle varit ännu bättre om det varit högsäsong och indianshowen och zorroshowen varit igång, men för att vi skulle hinna med att åka alls så fick det bli nu, med löfte till tjejerna att återkomma igen nästa år under högsäsongen.

Tack för i år High Chaparral.

 

No arms, no legs, no worries!

Ok, så tårarna sprutar och jag sitter här med en stor klump i halsen och känner mig, ursäkta språket, så jävla megatacksam. Visst har det funnits saker i mitt liv, som i de flesta andras, som varit svåra att hantera, stunder där man inte varit så vansinnigt kaxig, men at the end of the day, jag har så ofantligt mycket att glädjas över. Det mesta i mitt liv är ändå, om man skall sätta saker i perspektiv, väldigt enkelt och lätt. Jag har förunnats så mycket som andra kanske inte ens vågar drömma om. Bara en sån sak som rent vatten, direkt ur en kran, redo att hällas upp närhelst jag vill ha det. Hey, jag har till och med rent vatten i två former: varmt och kallt. Hur lyxigt är inte det?

Se det här videoklippet, gråt en skvätt och sätt er sedan och känn efter hur bra ert liv egentligen skulle vara om ni, precis som jag, slutade upp med att sätta upp en massa hinder och bojor för er själva. Bryt er loss, släpp oron, släpp alla måsten, se möjligheterna, våga dröm och ge aldrig upp. Framförallt, när ni gråtit den där skvätten, så börja le. Le med hela ert väsen, till och med med levern. Seså, le nu.

(lyckades inte bädda in videoklippet hur jag än bar mig åt, men en länk finns här)

Krokodiler och trebenta hundar

Mitt lilla åkerspöke hade något svårt att komma till ro och somna igår kväll. ”Mamma, berätta om djuren i Spanien”, bad hon och jag förstod att hon var lite orolig över vad som väntar i form av farliga varelser.

Trebent hundFör att avdramatisera det hela började jag prata om alla hundar som finns överallt, om att vi kanske kan hjälpa till vid något räddningscenter för djur någon gång, och om de vackra andalusiska hästar som vi bara måste se. Jag pratade om åsnor, krabbor, fåglar och fjärilar – och såklart om tjurarna. Sedan, sådär lite i förbigående, pratade vi om att det finns skorpioner i bergen, kackerlackor (”jag veeet, de finns på toaletterna och är suuuuperäckliga”, skrattade hon) och spindlar. Vi berörde ämnet ormar och även småkryp i största allmänhet. Jag berättade om att djuren inte är farliga även om man kan bli lite rädd för sånt man inte känner till så bra. Att man kanske inte behöver klappa ormarna eller ta i spindlar och skorpioner, och definitivt inte i håriga larver.

”Men finns det krokodiler i havet?” frågade åkerspöket till sist. Jag svarade att krokodilerna bara fanns i hennes säng. Då skrattade hon och tyckte att jag var mer än lovligt knasig. Sedan suckade hon, rätt nöjt, och sa att hon i alla fall tänkte gå ut och gå med en hund som bara hade tre ben, om hon hittade någon sådan någonstans. Och så skall hon ge dem godis, men inte choklad, för det är inte bra för hundar. Sedan somnade hon och lämnade mig ensam kvar med min fråga om hur i all sin dar hon kommit att tänka på trebenta hundar.

Att nå sina drömmar och visioner

Hjälp vad många av er som skriver och frågar om hur vi gjorde när vi tog steget att lämna Sverige och bosätta oss i södra Europa och hur vi har hittat drivkraften.

Först och främst kan jag känna att jag inte är helt kvalificerad att svara på det riktigt än, vi har ju faktiskt inte kommit på plats permanent än. Vi sitter här i väntans tider över sommaren, men snart så. Sedan kan jag också känna att det faktiskt inte kräver sådär hemskt mycket, inte egentligen, att flytta just till Spanien. Det är så många svenskar som gjort innan oss, det är ett EU-land och det finns så oerhört mycket hjälp att få eftersom så många gjort samma sak tidigare. Vi behöver inte uppfinna hjulet igen så att säga.

Med det sagt vill jag ändå poängtera att jag har viss erfarenhet av att drömma och kämpa hårt för att nå dit jag vill. Som jag skrev i tidigare inlägg kan en dröm eller ett äventyr aldrig jämföras med någon annans, därför skall man aldrig förringa dem. För någon kan ett äventyr vara att gå ensam till Sydpolen, för någon annan kan en tur till affären vara äventyr nog av olika anledningar. Därför skall jag heller inte göra vårt äventyr mindre än vad det faktiskt är. Även om många gjort det innan oss är det ändå en rätt stor grej att lämna familj, vänner, hus, skola och allt annat för ett liv i ett annat land, i en helt annan kultur.

Hur har vi då gjort? Jag anser att det allra viktigaste för att nå sitt mål är att helt enkelt bestämma sig och sedan inte ge upp. För det har man oftast lust att göra någonstans längs med vägen, oavsett vad målet är. Någon gång tryter energin och kanske även tron på sig själv, att man faktiskt kan klara det man föresatt sig. Man kanske blir rädd eller tappar fokus på vad det var man egentligen ville och varför man påbörjade resan dit. Då gäller det att modet, viljan och beslutsamheten är bara något större än rädslan. Att man fortsätter, aldrig ger upp. För, om man skall vara helt krass, det är den största anledningen till att så många faktiskt inte når sina drömmar: De ger upp. De orkar inte hänga i och arbeta sig igenom den tuffa passage som i princip alltid dyker upp. Man säger ju att trägen vinner och det stämmer. Man måste vara trägen, kämpa på.

Något jag har märkt tydligt när jag pratat med människor som tagit stora steg i livet för att leva på något annat sätt än det konventionella är att de har vetat precis varför de ville göra det från början. Sedan, någonstans längs med vägen, har de liksom tappat bort målet och meningen. Kvar blir bara ett väldigt annorlunda liv som det hela tiden måste kämpas för. Jag pratade till exempel med en familj som tagit sitt pick och pack och flyttat till Nya Zeeland. Sålt allt i Sverige och lämnat fasta jobb och barnens skola. Varför? För att få mer tid med familjen. De ville leva i ett land med fantastisk natur och mer avslappnade människor, med en byråkrati som snarare säger ”varför inte” än ”varför”. De ville vara fria och leva ett aktivt liv utomhus. När de väl satt på andra sidan jorden upptäckte de att de helt glömt bort anledningen till att de kom dit och att de hade mindre tid för varandra än någonsin. Deras tid gick åt till att slita med försörjning och lösningar på än det ena än det andra och de hade inte tid att ens njuta av den storslagna naturen.

Vad jag vill säga med det här är att man måste fråga sig själv varför man gör det man gör. Vad var egentligen målet? Är jag fortfarande på rätt väg eller har jag tappat bort mig någonstans? Leder det jag gör just nu till att jag kommer att nå mitt mål eller är det ett blindspår? Ibland måste man naturligtvis gå igenom saker som i stunden inte känns så kul för att tillslut kunna nå fram, kämpa sig igenom den trånga passagen så att säga, men ibland kan man finna sig själv sitta fast i ett negativt och destruktivt mönster som faktiskt inte leder någonstans.

Man behöver också resonera med sig själv om vad man är beredd att göra för att nå sina mål. Få människor gör vad som helst, är beredda att offra allt, för att nå fram. Vissa saker kanske man känner att man kan göra för att på sikt få det man vill ha, medan man inte kan tänka sig att tumma på annat. För mig är det till exempel otänkbart att göra något på bekostnad av Alva. Jag är inte beredd att offra tid med henne nu för att få vad jag vill ha på sikt. Hon är liten nu och det kommer hon aldrig bli igen, det är inget jag kan få tillbaks. Där drar jag alltså min gräns. Allt som gör att jag inte har tid med henne nu får vänta. Istället fokuserar jag på sånt som svetsar oss samman nu på en gång, så att vi har en ännu bättre grund att stå på när hon blir lite äldre. Då kan hon vara delaktig i allt det där vi kanske behöver göra för att nå våra nya mål, vilka de nu kan tänkas vara, på samma sätt som hon är delaktig i de mål vi satt upp nu. Hon skall inte behöva ta smällen för mina drömmar.

Jag personligen måste också fundera över varför jag har en viss dröm. Är det för att den skulle berika mitt liv, eller är det i själva verket så att jag gör det jag gör för att fly något annat? Jag har nämligen, om jag skall vara helt ärlig, en tendens att fly hellre än att stanna kvar och ”stå ut” ett tag med något som är jobbigt känslomässigt. Ibland har jag därför fått för mig saker i rent flyktbeteende. Då måste jag stanna upp och resonera lite med mig själv, jobba mig igenom det svåra och komma ut, ofta lite starkare, på andra sidan hellre än att följa den faktiskt falska visionen och fly.

Det här blev en lång utläggning om drömmar och visioner. Mitt råd är att noga tänka igenom vad det innebär, varför man vill göra det och sedan bestämma sig och framförallt: Agera. Det är nämligen stor skillnad på att bestämma sig och att faktiskt agera. Talk is cheap, som man brukar säga… Dessutom skulle jag vilja råda alla att stanna upp och vara i nuet. Vara tacksamma för det som är just nu. Jag kan själv vara urdålig på det, jag lever ofta mer i framtiden och allt jag skall göra sen än att vara här och nu. Det sägs att man aldrig skall vara nöjd för då kommer man ingen vart. Jag håller inte helt med. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vara nöjd med det man har. Om man ständigt jagar något annat, något mer, om det man har inte är nog, kommer man ju aldrig att känna tillfredsställelse. Däremot skall man inte nöja sig med något när man känner att man egentligen vill något annat, att man vill ha ut mer av livet. För mig är det skillnad på detta. Vad jag menar är att man i jakten på att leva sitt liv till fullo måste vara nöjd och tacksam längs med vägen, uppskatta det som är och vad man har, även om man har målet inställt på något mer.

Det här blev något snurrigt känner jag, men jag hoppas att ni ändå fått någorlunda svar på hur jag ser på det här med mål och drömmar.

Motsäger jag mig?

Jag hörde någon säga att alla människor mår bra av att leva nära vatten – särskilt vatten som faller. Jag kan hålla med om biten om att bo nära vatten, själv älskar jag havet och skulle inte kunna tänka mig att bo inne i landet (been there, done that), men det där med vatten som faller… Om det är sant så borde Göteborg vara en perfekt plats. Här faller det vatten var och varannan dag tycker jag. Vet inte om jag mår så särdeles bra av det. Förmodar att det inte är fallande vatten i form av regn som åsyftades av personen i fråga.

blomdoftNu närmar sig datumet då vi faktiskt flyttar med stormsteg. Vi inser att de flesta dagar fram till avresan är uppbokade på ett eller annat sätt. Jag skall villigt erkänna att jag känner mig väldigt lättad av detta faktum, inte bara för att jag ser fram emot att få bo i Spanien, utan också för att jag avskyr att bo i väskor. Japp, nu är det sagt. Jag avskyr det. Även om det är tillfälligt. Jag avskyr nämligen tillfälligt också. Inte tillfälligt som i ”nu är vi iväg på semester ett tag”, men tillfälligt som i ”det får vara så här just nu, tillfälligt”. Jag tycker om att bygga upp något mer bestående, även om jag gärna tar pauser från det och vill sticka iväg på äventyr för att fylla på energi ibland, men annars vill jag gärna boa och rota mig. Konstigt egentligen, jag som levt ett så kringflackande liv tidigare. Kallat alla ställen där haft min tandborste för hemma. Nu vill jag tvärtom slå ner pålarna, så och odla, inreda och skapa traditioner. Det är svårt att göra när man hela tiden bor hemma hos någon annan.

Just detta, att inte känna att ens bostad är bestående, talar emot tanken att fortsätta bo i Spanien på sikt, i alla fall om vi inte köper något eget. Det finns inga hyreslägenheter på samma sätt som här i Sverige. Man hyr någons privata bostad och sällan mer än max 11 månader i sträck. Hyresvärdarna vill gärna maximera sina inkomster genom att hyra ut veckovis på somrarna då de får ut betydligt högre hyror än när de hyr ut long term. Man bor med andra ord tillfälligt, precis så som vi inte alls vill.

Många gånger motsäger jag mig själv något enormt. Så komplex är jag. Eller kanske är jag bara mänsklig. Jag vill så många olika saker som i sig inte riktigt går hand i hand. Men på något sätt känner jag att en plan börjar utkristalliseras, formas, och jag och maken har fått ett gemensamt mål att jobba mot. Vi vill inte leva som backpackers, det har aldrig intresserat eller lockat mig det minsta, men vi vill ha variation. Vi vill kunna se världen, ta del av olika kulturer, leva i ett skönare klimat än det svenska, uppleva livet och inte sitta av det i soffan med en laptop i knät, men samtidigt ha en fast punkt, ett hem att bygga upp och inreda. Det behöver inte vara stort eller lyxigt, men det skall vara fint, bekvämt, vårt. Mitt i alltihop har vi ett barn i skolåldern att tänka på, ett barn vi inte vill skall behöva dras upp från sin tillvaro jämt och ständigt, men som vi ändå vill visa olika sätt att leva, nya platser och möjligheter. Och nu, äntligen, tror vi att vi vet hur vi skall göra. Det känns fantastiskt.

När vi filat ytterligare lite mer på planerna och närmat oss hur vi skall lösa det hela (vi vet vad vi vill, hur vi vill leva, men har inte hela vägen dit klart för oss än), så skall jag berätta allt för er.

sommarplanering

unnamed (6)Planerar för Alvas födelsedagskalas som skall hållas innan vi flyttar. Det hade ju varit trevligt att kunna ha det utomhus, sommar som det är, men vädret är nyckfullt och eftersom vi inte har någon fast bostad har vi ingen möjlighet till backup, så vi får ha det på Lek och buslandet eller något liknande. Vi har föreslagit en mängd andra alternativ för Alva, som Aeroseum, klättring, bowling, ridning och en mängd andra saker, men Alva säger nepp till alltihop. Eftersom det är hennes kalas får hon bestämma så Lek och buslandet är och förblir det.

Försöker få ihop resten av sommaren också, vi har en mängd utflykter som skall hinnas med. Astrid Lindgrens värld, High Chaparral, Universeum (Alva vill så gärna se utställningen med mammutarna) och så rundvandring på Varbergs fästning (Alva vill se den dramatiserade vandringen), samt utställningen med Bockstensmannen. Alva älskar historia och museum och vi vill självklart uppmuntra detta. En av hennes största önskningar just nu är att få åka till Stockholm och gå på Vasamuseet. Känns inte som att det är helt vanligt för en snart sjuåring, men jag tänker inte tala om det för Alva och riskera att släcka hennes glöd för historien. Tyvärr kommer vi inte hinna med ett Stockholmsbesök i sommar, men vi har lovat att vi skall åka nästa sommar när vi är hemma i Sverige.

BubbiesBubbies i HagaAlla dessa planer kräver påfyllnad av energi och vi valde att vara lite busiga och få den i form av godsaker på ett av de mysiga caféerna i Haga. Bubbies it is! Har ni provat dem? Supergott och så lagom, som en mumsbit av lyx liksom. Läs mer om Bubbies här. Alva kör på chokladkaka, en riktigt stor en. Vi får se om jag kanske måste offra mig och rycka in och sluka den sista biten. Hårt jobb måste jag säga.

Nu skall vi bara försöka få till att Alva hinner leka med sina kompisar så mycket som möjligt i sommar innan hon åker också. Usch, dessa avsked känns rätt hemska måste jag säga. Men, man får inte glömma att vi gör det här för att vi vill, för att vi tror att det blir något bra, en positiv upplevelse. Det kommer bli bra.

Pridetåget och Fridaskolan

Tillbaks i stan hyllar vi idag kärlek, acceptans och alla människors lika värde. Blev så glad när jag upptäckte att Fridaskolan, som Alva går i här i Sverige (de öppnade en helt ny skola nu i höstas, så Alva och hennes klass har verkligen fått vara med från början), gick med i tåget och tog ställning för kärleken.

pride

pridefestivalpridetågetJag har tidigare skrivit om att Alva trivs så bra på sin skola och att vi är så nöjda med den, trots att skolan inte bara är nystartad utan även nybyggd, vilket inneburit att 450 elever från 29 olika skolor i höstas kom helt nya, precis som ett helt nytt lärarlag och två rektorer. Att det i en sådan situation kan bli lite rörigt innan allt fallit på plats får man ha förståelse för. Det viktigaste är att barnen trivs och att lärarna verkligen månar om dem. Och det gör de verkligen, både barn och lärare!

På avslutningen i torsdags blev det ett tårdrypande avsked eftersom Alva är borta inte bara över sommaren utan under minst ett år. Vad som händer efter det vet vi inte än. Alva har i alla fall kvar sin plats på skolan och det är vi glada för. Under avslutningen sjöng eleverna så fint för oss, men även lärarna ville ge sitt bidrag och brände av en liten egenhändigt hopknåpad musikvideo på den gigantiska storbildsskärmen i aulan (urfin sådan för övrigt, aulan alltså). Alva ville gärna att jag skulle lägga upp den här och då gör jag såklart det.

Får jag presentera, Fridaskolan Göteborgs lärarkår:

 

Alla sätt är bra

unnamed (3)Bor just nu hos människor som använder diskmaskinen  till annat än att diska i, närmare bestämt som ett helt vanligt skåp att förfara tex. plastlådor och papperstallrikar och annat i. Alla sätt är bra, en del är bara lite annorlunda än de man är van vid.

I eftermiddag åker vi tillbaks till Göteborg och intar lägenheten i Linné. Livet i väskor fortsätter ytterligare en och en halv månad, sedan sätter vi oss på planet och beräknar inte återvända till Svea rike på ett bra tag. Känns rätt konstigt, men bra.

Jag får rätt många frågor om huruvida vi flyttar för gott, om vi aldrig tänker komma tillbaks till Sverige för att bo. Så är det sannolikt inte. Vi kommer att behålla vårt hus i Göteborg, Alva har kvar sin plats på skolan (hon älskar sin skola och vi är väldigt nöjda med den. Det är dessutom över 1500 som står i kö för att komma in på skolan så man ger inte bara upp sin plats hur som helst) och har fått ledigt ett år till att börja med. Vi vill ha de reträttmöjligheterna. Däremot kommer vi nog aldrig mer att spendera vintrarna i Sverige, mer än över jul möjligen. Vi får helt enkelt se. Kanske trivs vi så bra i Spanien att vi inte kan tänka oss att flytta hem igen alls, kanske vill vi hem så småningom men spenderar i så fall vintrarna någonstans i värmen. Det ska bli spännande att se hur vi vill göra när vi väl landar och har hunnit smälta allt. Vi har privilegiet att kunna välja hur vi vill leva våra liv och vi vägrar att rätta oss i ramen för hur de flesta gör, bara för att vi inte vågar ta steget och faktiskt göra verklighet av våra drömmar.

Vi prisar friheten att kunna leva vår dröm!
Vi prisar friheten att kunna leva vår dröm!

Sveriges framsida

Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar
Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar

Jag har vräkt ur mig positiva adjektiv om Spanien och hur fantastiskt det kan vara att vara där istället för i mörka, kalla Sverige. Men nu när sommaren äntligen kommit och Sverige visar upp sig från sin bästa sida vill jag inte vara någon annanstans än just här. I alla fall inte så länge vädret är just så här fint och strålande som det varit idag.

Barbent en junikväll
Barbent en junikväll

Vi är kvar i Varberg, denna fantastiska sommarstad, och har njutit av solen, ljuvlig glass och finkornig sand hela dagen. Nyponbuskarna står i full blom och sprider den mest underbara doft man kan tänka sig. Alva springer och rusar, klättrar och hoppar. Badar benen i gnistrande klart vatten långt in på kvällen. Det är magiskt.

Jag drömmer om att någon gång kunna skaffa mig en liten skrivarlya här i Varberg. Kunna sitta här och känna kreativiteten flöda när jag inte befinner mig på sydligare breddgrader. Det hade varit något. Bäst av allt är att det alls inte är någon omöjlighet, allt handlar om att sätta upp mål och arbeta metodiskt för att nå dem. Att inte ge upp sin dröm.

Just nu, i denna stund, vill jag dock passa på att njuta av det som givits mig. Känna tacksamhet för allt jag har. Glömmer man att må bra och känna sig rik i nuet kommer man aldrig att nå tillfredsställelse. Och det vill man ju.

Det brinner

Livet i Spanien är inte bara guld och gröna skogar, det har vi pratat om förr. Byråkrati och kulturskillnader kan göra en frustrerad och att ofta behöva vara på sin vakt för att inte bli lurad ekonomiskt kan vara tröttande. Men detta är inte det enda. Det är ju det här med bränderna också. De flammar upp titt som tätt över stora delar av landet, inte sällan till följd av att människor inte respekterar eldningsförbudet som råder under de torraste månaderna (räkna med maj-oktober) just på grund av brandrisken. Att man är så respektlös och sätter både djur, natur och andra människor i fara på det här sättet är oförlåtligt och mycket idiotiskt rent ut sagt.

Just nu härjar en stor brand mycket nära en skola i Fuengirola/Mijas. Barnen är evakuerade och föräldrar uppmanas att hämta upp dem så snabbt som möjligt. Det är inte första och definitivt inte sista gången det brinner i området i år. Tragiskt och faktiskt ganska skrämmande. Eld är visserligen fascinerande i kontrollerade former, men när den rasar fritt och äter upp allt i sin väg kan i alla fall jag hålla mig för skratt.

Lärdomen är att vara extra ultraförsiktig när det kommer till allt som kan orsaka en brand. Alltid. Snälla.

Bilden lånad från Local fire and weather watch på Facebook
Bilden lånad från Local fire and weather watch på Facebook