Igår drog vi ner till Varberg för att fira födelsedagen av en familjemedlem. Underbart väder, kanske det bästa som Sverige bjudit på i år, HAVET (älskar havet mer än allt annat!) och vit sand mitt i stan. Härligt. Varberg är, näst efter Hunnebostrand, bästa stället att vara på under sommaren i mina ögon.

Nu är vi tillbaks i stan (Göteborg) och laddar för Alvas allra första skolavslutning imorgon. Det känns rätt stort. Hon har själv valt ut sina kläder och är så stolt över att få stå inför skolkompisar och föräldrar och sjunga tillsammans med klassen i vitt och guld. Lilla tösen som blivit rätt stor.

Efter avslutningen skall vi tillbaks till Varberg över helgen. Väskorna får verkligen arbeta just nu! Känner mig smått förvirrad och drömmer om att jag irrar runt i världen utan att hitta hem på nätterna. Hjärnan går på högvarv för att försöka reda ut vad jag tycker och tänker och känner inför framtiden. Möjligheterna är många, men vad är rätt för oss?

Nu är det lunchdags och jag frestar mig själv med en god cesarsallad. Inte ofta jag äter kött, men då och då blir jag sugen. Jag vägrar att bli extrem åt något håll utan äter det jag mår bäst av, vilket är 90% vegetariskt och 10% vitt kött. Ungefär.

Sitter i tredje bostaden i raden på vår road tripp och filurar över livet. Frågor som vad jag ska göra ”när jag blir stor” dyker konstant upp och börjar kräva ett svar. Skriva, javisst, men ska jag bara skriva? Och hur i så fall? Bara böcker? Böcker och reportage? Krönikor? Spökskrivare för de som vill ge ut bok men inte kan själva? Arbeta med text på annat sätt, till exempel som lektör? Jag vet inte. Kanske vill jag göra något mer än så?

Det jag vet är att jag har fått blodad tand att fördjupa mig i text och litteratur. Jag vill öva in alla tekniker, använda dem på mitt eget sätt, med min egen röst. Ha ordentligt med kött på benen innan jag går ut och talar om för andra som arbetar med det skrivna ordet hur det skall vara, hur de kan bli bättre. Allt för många tar sig friheten att kalla sig lektörer och redaktörer, när de i själva verket faktiskt inte har så stor koll. När de själva inte kan formulera sig särskilt väl. Som lektör måste man inte ha lyckats som författare, ens styrkor kan ligga på helt andra plan, men man bör ändå ha en djup förståelse för vad som är en välskriven och lättflytande text och inte.

Jag har fått en del förslag om att föreläsa inom än det ena och än det andra, men jag har ingen lust. Tycker inte att jag har något direkt att komma med som ingen annan redan sagt hundratals gånger, eller utan att ta upp sådant som kan vara känsligt för andra människor i min närhet. Såg nyligen en tjej som jag känner sedan barndomen som börjat föreläsa. Kollade igenom hennes program och läste om vad hon pratar om. Blev väldigt förvånad eftersom jag upptäckte att det hon står och säger på föreläsningar faktiskt inte stämmer med verkligheten. Jag kände henne rätt väl under den tid i hennes liv hon pratar om och jag vet att det hon säger på föreläsningarna inte är sant. Det kändes rätt märkligt och nästan obehagligt när man får sådant tydligt kvitto på hur många bluffar det finns där ute som försörjer sig på att säga sig vägleda andra utan att ha fått någon rätsida på sig själva ens.

Så, här sitter jag alltså och funderar. Ska jag göra ditt eller datt? Lite mer av somt eller till och med ge mig på något helt nytt? Det är spännande att leva och det enda jag med säkerhet vet är att jag aldrig vill sluta att lära mig, att utvecklas. Jag börjar därför med något jag vet att jag alltid kommer ha nytta av, nämligen ovanstående nämnda fördjupning i skrivande och litteratur. Högskolan, se upp för här kommer jag!

Alva har blivit dålig igen. Luftrören som vanligt. Jäkla skit rent ut sagt med det här skruttvädret vi haft. Nåväl, när man är sjuk och hängig kan man passa på att testa att sy för första gången i sitt liv. Det gjorde Alva, med farmors hjälp. Ett par byxor blev det minsann. Otroligt bra gjort att ge sig på som första projekt. Alva höll i och matade fram tyget, nålade och hade sig. Det ända hon inte kunde göra var att trycka på tramppidalen eftersom hon inte nådde ner.

Jag kommer ihåg hur min mormor satt och sydde i timmar med mig när jag var liten. Kjolar, byxor, klänningar och allt möjligt. Så många fina minnen! Det var nästan att jag fick en tår i ögat av nostalgi (och enorm saknad) när jag såg min egen dotter sitta på samma sätt nu. Jag hoppas att det sätter sig som lika kära minnen hos henne som de jag har med min älskade mormor.

Alva var glad som en lärka och stolt som en tupp över sina nya, egensydda, rosa mjukisbyxor. Det ska hon vara. Inget är som när man bemästrat något nytt och skapat något fint på kuppen. Stora tjejen!

Nu tar vi kväll och hoppas att hostan släppt till imorgon och att vädret blir lika fint som de utlovat på SMHI. I så fall blir det grillkväll. Vi tänkte bland annat bjuda på det här, en härlig blandning från det gröna köket, toppat med kyckling till den som vill och naturligtvis goda kalla såser. Längtar!

Den sista tiden i huset innan vi lämnade över till hyresgästerna var kaotisk (som jag har ältat det nu känner jag) och jag såg rätt många fördelar med att bo i lägenhet istället för hus. Det gör jag fortfarande. Det är inte alls samma ansvar, det är inte lika mycket att ta hand om, renovera, underhålla och allt vad det är. Men, lägg ägg vad jag saknar vårt hem, vårt hus! Inte så att jag vill lägga ner planerna på Spanien, jag ser mer fram emot det än någonsin, men jag känner ändå hur mycket vårt hus faktiskt betyder för mig.

Jag har inget föräldrahem. Eller ja, det är inte sant, jag har ju föräldrar som har ett hem, men det är inte samma (långt ifrån) hem som det hem vi bodde i när jag föddes. Mina föräldrar bor inte ens (långt ifrån) i samma hem som det jag bodde i när jag flyttade hemifrån. Där de bor nu har jag aldrig bott. Jag har inte haft ont av detta faktum, inte alls, ändå har jag lovet mig själv att Alva skall få ha kvar sitt hus där hon vuxit upp. Vi skall bo där, allt skall finnas kvar, när hon blir vuxen. Hon skall kunna återvända till sitt flickrum när hon vill. Så har jag tänkt sedan hon föddes.

Ett hem utgörs av så mycket mer än de väggar som ställts upp och det tak som finns över ens huvud. Ett hem är där familjen finns. Ett hem är mer en känsla än bostaden i sig. Det tycker jag verkligen. Jag har nog på riktigt aldrig brytt mig särskilt mycket om den bostad jag bor i, inte egentligen, bara jag haft de mina runt mig och trivts med omgivningarna. Förrän nu. Mitt hus betyder plötsligt hur mycket som helst. Knepig känsla.

Nu är det kväll och som alltid om kvällarna har jag lätt att bli extra känslosam. Därför säger jag godnatt och går och lägger mig för att, förhoppningsvis, drömma om våra kommande äventyr istället för att bli gråtmild över ett älskat gammalt hus (som ju faktiskt i ärlighetens namn finns kvar).

Höststormar får det att skallra i fönstren och träd att falla över vägarna – och det är bara början av juni! Sommaren verkar ha missat att den borde varit här nu. Visst sägs det att fint folk kommer sent (hur konstigt är inte det för övrigt?) men det här är ju löjligt. Som mest 14 grader, mestadels regn och så denna eviga blåst. Sverige visar inte upp sin bästa sida direkt för att göra reklam för sig själv. Spanien lockar nu mer än någonsin (trots att man där har omvända problem med stor brandrisk till följd av torkan).

När man sitter inne och kurar har man tid att fundera över ett och annat. Som till exempel det här med att man brukar säga att man efter ett tag börjar ta varandra för givna i en relation och att det kan förstöra allt. Är inte det knepigt? Vilken typ av relation det än är, om det är den mellan älskande eller mellan vänner, borde det då inte vara så att man ska kunna ta varandra för givna? Skall det inte vara självklart att vi inte lämnar varandra, att vi alltid finns där? Om vi inte kan förlita oss på att våra bästa vänner, eller den vi älskar och som säger sig älska oss, är självklart, vad skall vi då kunna lita på?

Jag tror att termen ”ta varandra för givna” är missbrukad. Det handlar inte om att man tar varandra för givet, det handlar om att man har glömt bort att visa varandra uppskattning. De två är inte detsamma, vilket folk verkar tro. Man kan ta någon för given, men ändå visa hur mycket detta betyder för en. Visa sin uppskattning över personen i fråga, även om man vet att hen alltid står vid ens sida.

Det är väl ändå just den biten, att man glömmer att visa hur mycket någon betyder för en, som förstör en relation, inte att man tar för givet att ens vänner eller partner finns där för en? Förstår ni hur jag menar? Förstår ni skillnaden?

Jag har många gånger i mitt liv glömt bort att visa hur mycket de jag älskar betyder för mig. För detta är jag uppriktigt ledsen. Det är ett stort misstag att begå. För detta kan jag från djupet av mitt hjärta be om ursäkt. Däremot kan jag inte säga att jag är ledsen över att jag tar till exempel min man för given. Om jag inte känt att jag kunde göra det hade det i mina ögon varit något fel på mitt sätt att se på äktenskapet. Min man är självklar för mig, liksom jag är det för honom. Vi har gett varandra löften. Vi har valt varandra för livet. Det är inget man skall behöva ifrågasätta hela tiden. Att däremot inte visa varandra kärlek, uppskattning och den andres värde är ett stort karaktärsfel som man i sanning borde jobba på att förbättra.

Första stoppet på vår roadtripp blev hos Alvas farmor och farfar i Småland. Där väntade en överraskning i form av en ny cykel som passar något bättre i storlek än den gamla. Nu ska här cyklas sa Alva och hoppade upp på sadeln, vilket förvånade oss alla. Hon har nämligen inte visat något som helst intresse för att ens försöka lära sig cyklandets konst än. Vi har försökt och försökt och försökt och sagt att det blir väldigt tråkigt för henne när alla hennes kompisar kan cykla utom hon. Trots vårt slit med att försöka få henne att trampa iväg har hon bara sagt ”nepp” och helt enkelt vägrat. Vad gör man?

Nu låter det alltså annorlunda. Måste erkänna att det känns skönt att hon äntligen vill försöka. Cykla känns som en grej man faktiskt ”måste” kunna. Vet inte varför egentligen, för det måste man ju inte alls, men det känns så i alla fall.

I eftermiddag skall jag iväg och ta bort klamrarna från operationssåren. Ser rätt så rock n´roll ut nu måste jag säga, med en massa metall fasthäftade i magen. Skall dock bli skönt att bli av med dem. Kan bli svårt att ta sig igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen annars om inte annat…