Min man är en miljömedveten människa. Dessutom tycker han om att se när vårt avfall förvandlas till härligt myllig jord. Därför står det en stor grön kompost i ett undangömt hörn av trädgården. Den är både frost och gnagartålig. Vi bor ju ändå i Sverige, där vädret är minst sagt opålitligt och där gnagarna kan tänkas vilja söka skydd undan regn och kyla och samtidigt passa på att få sig en festmåltid. Så kan vi inte ha det. Frost- och gnagartåligt it is alltså.

I morse när min kära make gick ut för att tömma det vi samlat ihop i den lilla söta gröna hinken med vita pilar på i komposten blev han därför minst sagt förvånad när han avbröt råttornas frukostmål. Hur har det gått till? Det är miljonfrågan just nu. Mannen smider planer på hur de på ett artigt men bestämt sätt ska kunna avlägsnas. Jag lyssnar med ett halvt öra, jag gillar inte att diskutera råttatoullie till frukost.

Har ni några förslag?

Alva har provat sin boa som hon ska ha på kalaset på lördag, där de ska klä ut sig till prinsessor (suck). Den har…lämnat spår efter sig.

…jag ska sluta, jag ska sluta. Jag KAN inte sluta.

Ibland finner jag mig sökandes i skåpen, tyst som en tjuv om natten, efter det förbjudna. Det lockar och drar, det skriker efter mig och jag kan inte stå emot, trots upprepade löften om bättring. Fingrarna letar under paket med Tortillas, knäckebrödspaket och salladsfröna och där, DÄR, ligger det. Alvas godis.

Jag vet, jag är en hemsk människa. Jag är en fallen kvinna, en person utan självbehärskning. Men jag erkänner, jag äter upp min dotters lördagsgodis. Sedan ersätter jag det naturligtvis så hon har aldrig kommit på mig. Det har däremot min man gjort. Han tar mig åt sidan och väser sammanbitet att jag måste sluta. Och jag lovar. Jag ska sluta. Imorgon.

… kom backningen i form av ett telefonsamtal:

”Kaos?! Vad fan menar du?”

Min dotter tycker att hon sovit länge om hon sover till kl 06:30. Min man, som brukar vara den som får ta det första, tidigaste passet, håller med henne. Jag däremot kan inte för mitt liv förstå vad de snackar om. Halv sju är inte länge. Halv nio är länge. Jag kan i nödfall gå med på att det är acceptabelt vid halv åtta. Tidigare än så kan någon annan ta det jäkla guldet som utlovas tidigt på morgonen.

Nu är vi i alla fall uppe sedan länge, dottern är lämnad på dagis, mannen har tuffat iväg till sitt kontor och jag ska strax sätta mig vid mitt. Skrivning står på schemat. Men först ska jag röja undan kaoset som mina två inneboende (läs man och dotter) har lämnat efter sig.

Och ja, jag vet redan nu att jag kommer att få backning på det här.

Kvällsmat hos Berglunds: fil med hemgjord müsli och melon.

Jag och husets herre planerar inredning och planerar upplägg för rum och ombyggnad. En trevlig kväll med andra ord.

Innehåller havregryn, solroskärnor, psyllium, rågflingor, melonkärnor, gojibär, aprikoser, slånbär, kanel och honung