Ääääntligen är jag hemma igen. Ont som skam gör det efter operationen och illa mår jag, men jag är HEMMA! Sjukhus i all ära (det är ju verkligen bra att de finns!) men att få komma hem efter en dryg vecka i sjukhussäng är oslagbart. Nu skall jag bara återfå krafter och skall läkas, sen är jag fit for fight igen.

Medan jag legat inne har min beställning av K. Lundqvists doftljus kommit. Jag kan inte ens beskriva hur mycket jag längtar efter att tända dem och jaga iväg sjukhuslukten som satt sig i näsan. Maken skall åka iväg och hämta ut dem på posten om en stund, sen skall jag dofta och njuta. Om ni är intresserade kan jag tipsa om vilken min favoritdoft bland ljusen är.

Sådana där småsaker, som att unna sig ett lyxigt doftljus, eller borra in näsan i nytvättade kläder som hängt ute, eller att få snufsa dottern i nacken, det är något jag tänker ta vara på och njuta av i fulla drag framöver. Inte gå miste om en sekund av livsnjutning. Saker och ting kan ändras så snabbt och då gäller det att ha ett lager av härliga minnen att leva av medan det jobbiga pågår.

Maken har hållit ställningarna här hemma medan jag har varit borta, men så värst mycket packning har det inte blivit. Huset skall tömmas om bara ett par dagar och jag får inte lyfta något. Som tur är har vi snälla familjemedlemmar som rycker in och räddar oss ur knipan. Tänk att vi om bara några dagar lämnar huset och drar vidare på andra äventyr. Spanien närmar sig med stormsteg. Men först har vi en sommar här i Sverige framför oss, en sommar som kommer delas upp mellan Småland och Varberg. Jag längtar.

Drama på sjukrummet! Kom nyss in en ny patient som hade väldigt mycket familj med sig. En annan patient, en äldre, väldigt rar men mycket förvirrad sådan, gick bärsärkagång över nytillskottet. Rätt obehaglig scen faktiskt.

Över lag är det inte lätt att ligga och vara sjuk och ha ont, som vi alla här har, med allt gap och skrik och rop och allt vad det är från en del patienter. Somliga är rätt snurriga och jag har vaknat mer än en gång av att  en medpatient satt sig på min säng mitt i natten för att hen inte hittat till sin egen efter toalettbesök, eller att hen röjt runt på rummet för att gå till nämnda rum men liksom glömmer bort sig på vägen.

Det är inte lätt att vara sjuk och förvirrad och jag har full förståelse för allas utbrott och allt vad det är, men någon direkt ro blir det inte.

För mig blev det ingen operation idag heller, de hoppas nu på att kunna klämma in mig imorgon. Jag själv har mer eller mindre gett upp hoppet om att få se varken mat eller familj igen, för att inte tala om att hinna se huset innan det skall lämnas. Maken försöker hålla modet uppe och skämtar om att jag tajmat det här bra, här ligger jag och tar igen mig medan andra får rycka in och flytta åt mig. Jag svarar att något smart får man ju vara här i livet. Fast egentligen är det långt ifrån roligt.

En tanke som blir väldigt tydlig när man ligger här ”på svält” som läkarna säger, är att hur jobbigt det än är så vet jag (trots vad jag skrev ovan) att det är tillfälligt. Jag kommer att få äta igen. Jag får bli frisk igen eftersom jag får vård, vård som vårt omdiskuterade skattesystem betalar för. Det är inte alla som får det. Människor, barn, dör varje dag för att de aldrig får äta sig mätta, de får inte ens rent vatten att dricka, och när de blir sjuka finns ingen hjälp att få. Det gör mig mer ledsen och beklämd, förtvivlad rent ut sagt, än vad jag ens kan börja försöka förklara i mitt något omtöcknade tillstånd.

Längtan efter Alva är enorm och inge smärta eller hunger i världen känns lika illa som att hon går hemma och längtar efter sin mamma och är orolig för att jag ligger här och är sjuk, ännu en gång. Ger mig själv multipla löften om att ta hand om mig själv minutiöst så fort det här är över så att jag får behålla både hälsa och styrka i framtiden.

Det var väl allt för nu. Over and out från Östra sjukhuset, i väntan på operation.

På måndag går sista flyttlasset från vårt hus och vi har naturligtvis fullt upp med allt det innebär. Vad händer då om inte att jag får akut gallstensanfall – igen. Har nu legat inne i flera dagar, fastnaglad i sjuksängen av droppslangar och allt vad det är. Får varken äta eller dricka eftersom de gör nya undersökningar hela tiden. Resultatet är att jag nu på fjärde dygnet utan mat hallucinerar om fräscha sallader och vattenmelon. Skulle ge bra mycket för att få frossa i bär och annat gott, men icke! För övrigt mår jag så illa att jag skulle fått upp det direkt, men fantisera kan man ju alltid göra.

Varför blir man alltid dålig när det passar som sämst? Nu hoppas jag på att jag blir utskriven idag, även om det verkar mörkt. Väl hemma tänker jag lyxa med härliga doftljus (måste bli av med sjukhuslukten som inte är den trevligaste) och ovan nämnda vattenmelon.

Dagens snabbtips för alla som är på väg att flytta till Spanien (eller någon annanstans i världen) är att gå med i International expats club. Kolla här och läs in dig på vilken lokalförening som passar dig bäst.

Återkommer senare under dagen med nytt inlägg om en del av vår senaste semester som jag helt glömt att skriva om.