Kategori: Ditten och datten

Rubiks kub

LinnéaDitten och datten

rubiks kubAlva har fått en sån där ”idiotkub” som är omöjlig att lösa. En Rubiks kub. Den ska vara underhållande och stimulerande att greja med sägs det. Förutom att den som sagt inte går att lösa.

Alva: ”Mamma när jag blir stor ska jag jobba med att göra såna här och då ska jag göra dem med färgetiketter uppe på som man kan flytta runt så att det blir rätt. Varför har ingen kommit på det förut?”

Bra idé. Tror dock att andra har tänkt tanken förr. Liksom att använda skruvmejsel för att massakrera skiten när man tappat tålamodet totalt. Har jag hört.

Jag skickade vidare henne till hennes far, som ska vara snillet i familjen, men inte ens han kunde fixa den. Nu är den förvisad till ett mörkt hörn någonstans i huset och är leksaken vi inte längre nämner.

Hemma

LinnéaDitten och datten

narcisserOch så var vi hemma igen. Omständigheter har gjort att vi fick avbryta vår resa i förtid den här gången, men vi åker snart tillbaks ner igen. Under tiden njuter vi av att vara nära familjen och av känslan av vår i luften. Jag åkte raka vägen till affären och köpte narcisser, som efter tulpaner är mina favoriter. Man kan inte bli annat än glad av deras pigga, gula färg. Dessutom vet jag att de var min mormors favoriter och jag tänker alltid på henne när jag ser dem.

Nu ser jag fram emot påsken och att följa med Alva på hennes första disco ikväll. Lite plåster på såren för att vi fick byta solen mot Göteborgsväder snabbare än vi tänkt oss. Hon är helt uppspelt och laddar för att dansa hela kvällen. Det är rätta takter. Även om hela kvällen bara innebär fram till klockan åtta. Det är länge nog för en sexåring. Stort är också att det inte bara är förskoleklass som är välkomna, utan hela lågstadiet. Fatta grejen att gå på disco med treorna liksom…

Vinterbad

LinnéaDitten och datten

Sällan har jag sett ett barn skratta och tjoa så mycket under ett utomhusbad i början av mars. I alla fall inte i Europa, Kanarieholmarna borträknade. Man måste ändå älska klimatet här nere i España, det måste man.

IMG_6768

Det är ju inte bohuslänsk granit, men…

LinnéaDitten och datten

klättraTja, trots att det inte är bohuslänsk granit går det bra att klättra i ändå. Allt som lutar uppåt (eller ja, för all del neråt) funkar fint. Den senaste veckan tror jag knappt att Alva tagit ett enda vanligt steg, hon har istället rusat och hoppat och klättrat och skuttat och sprungit om vartannat.

Endast den förälder till ett barn med luftrörsproblem, föräldrar som fått åka in akut med ett barn som inte får luft utan måste få syrgas, förstår hur det känns att se sitt barn kunna rasa omkring som en kalv på grönbete – utan att få en enda hostattack eller kippa efter andan mer än vem som helst skulle ha gjort av ansträngningen.

Jag blir tårögd bara jag skriver om det. Finaste Alva, Göteborg må vara hemma, men klimatet är inget för dig.

 

Gemensam nämnare

LinnéaDitten och datten

Vad har serierna Lost, Suits, White Collar, The Glades, Breaking bad och Sex and the city (och säkert fler) gemensamt? Skådespelarna är de samma, såklart.

Det känns rätt lustigt när samma skådespelare fortsätter dyka upp i alla dessa ”stora” serier. Kan det vara ett tecken på att man sett för många?

Bloggtips!

LinnéaDitten och datten

Jag läser ju som bekant inte andra bloggar eftersom jag inte anser mig ha tid. Ibland skäms jag nästan över det eftersom jag blir så glad över alla er läsare, men det är den bistra sanningen.

Nu har jag i alla fall pratat en del med en tjej som precis som vi tagit med sig familjen och flyttat till Spanien. Hon har en blogg och jag var ju bara tvungen att kika in där och tipsar er om att göra detsamma. En jättefin sida där hon skriver om sitt nya liv. Läs här.

För övrigt har nu resfebern börjat sätta in på allvar. Det är första gången sedan Alva var liten vi flyger med henne nu och jag oroar halvt ihjäl mig (helt irrationellt eftersom jag utan att blinka sätter mig i bilen och kör omkring med henne så gott som dagligen). Men längtan till sol och värme är större än oron och det kommer bli så härligt!

Stress och shellac

LinnéaDitten och datten
shellac
Manikyr med shellac

Känner mig sjukt stressad av tusen anledningar just nu. Jag ska klara mig själv med Alva i nästan en månad nere i Spanien medan maken åker tillbaks hit hem för att jobba. Jag ska ta mig runt med ett mycket åksjukt barn på vägar jag inte känner till, där jag inte hittar, där jag knappt kan språket, där jag knappt känner någon…

Dessutom ska jag jobba under tiden vi är borta. Och så ska huset här hemma packas ihop (nej inte huset, men alla saker) när vi kommer hem, vi ska bo tillfälligt i Hunnebostrand innan vi flyttar ner i augusti. Och innan dess ska vi iväg en sväng till fast till Costa del sol istället. Så långt är väl det mesta rena i-landsproblem, jag inser det. Men det finns mer under den ”lyxiga” ytan.

Uppe på allt är en mycket nära anhörig till mig väldigt sjuk. Det känns så kluvet att alls åka nu, men jag vet att personen i fråga vill att jag ska åka. Jag har varit på sjukhuset flera gånger nu och jag hoppas att jag kan leva med mitt beslut att åka om det värsta inträffar.

För att försöka koppla av lite och stänga av hjärnan för åtminstone en halvtimme har jag unnat mig lite nagelfix idag inför resan. Lite färg livar alltid upp. Shellac is da shit.

Inte en enda semla

LinnéaDitten och datten

Fettisdagen har kommit och gått och inte en enda semla har jag fått. Inte ens minsta smula. Nedrigt är vad det är. Tröstar mig med att jag inom fem dagar kommer ligga på en solterrass och njuta av sol och ljus i alla fall istället för den här kvävande, fuktiga dimman som endast varieras av regnskurar. semla

Ordning och reda på gott och ont

LinnéaDitten och datten

Jag gillar när det är ordning och reda. När man vet vad som gäller. När det finns strukturer som gäller oavsett vem man pratar med, att regler inte ändras helt godtyckligt. Det här kommer bli en av mina största utmaningar i Spanien, det förstår jag.

Helt motsägelsefullt avskyr jag däremot fyrkantiga system, system där man inte kan se till individen och tänka utanför ramarna ibland. De två känslorna går inte ihop, jag vet, inte desto mindre har jag dem båda.

I Sverige är fyrkanten många lever i knappast gjord av skynken som kan flyttas lite på ibland, snarare av stenhård betong. Regler är regler och de gäller oavsett vad, många gånger helt in absurdum. Jag var med om ett sådant exempel häromdagen.

Ordning och redaJag var på ett kontor där jag skulle anmäla mig i receptionen. Det var bara jag där, jag och receptionisten, så jag gick fram och anmälde mig helt enkelt. Receptionisten tittade på mig och frågade om jag tagit nummerlapp. Förvirrad försökte jag förstå om hon drev med mig, det fanns ju ingen annan där, varför ta nummerlapp?

”Jo du förstår, det blir lättare för mig då för då blir det rätt i systemet. Jag behöver trycka fram rätt nummer och det går ju inte om du inte har en nummerlapp…”

Tanten var fullt allvarlig och tyckte att det var ett stort problem att inte få trycka på en knapp som bläddrade fram rätt nummer på skärmen. Kanske fördes det någon form av statistik över hur många besökare hon haft under en dag? Fast det tror jag knappast, det var liksom inte den typen av kontor.

Jag fick i alla fall ta en nummerlapp, tanten fick tryckt på knappen och sen fick jag lov att anmäla att jag kommit. Ordning och reda.

Nu är det här ett något extremt exempel, det är första gången i mitt liv något sådant hänt, men jag (och förmodligen varenda kotte i landet) har varit med om flertalet exempel på hur saker styrs inom en fyrkant av järn. By the book ska det vara, annars faller hela samhällsstrukturen som ett korthus. Ungefär.

Hur kan det komma sig att jag blir så uppretad av båda sidorna av skalan? Och hur kommer det sig att jag överhuvudtaget lägger energi på det här, det är den stora frågan. Ta tag i dagen istället människa!