Betyg från fjärde klass. Han säger det så bra. Huvudet på spiken. Spot on. Älskade Ankan!
Kategori: Ditten och datten
Tulpaner av svärmor
Jag har allt en bra svärmor jag. Hon vet att jag älskar tulpaner och vad kom hon med igår om inte just tulpaner för att glädja sonens hustru. Det är något så friskt och fräscht över tulpaner. Vårlikt. Hoppfullt. Ljust och färgglatt. Jag kan inte bli annat än glad när jag ser dem. Tack kära svärmor.
(Hon har passat huset medan vi varit borta och under tiden städat, putsat fönstren och fixat så att maten var klar när vi kom hem från Españia. Hon hämtade upp oss på flygplatsen när vi kom hem igen. Tack även för det. Vill också tacka mina föräldrar som tagit hand om Alva när vi varit borta!)
Idag smäller det
Nu loggar jag ut från alla instanser för ett tag. Idag smäller det. Det är dags för första avresan av tre den här våren. Vi skall ner och rekognoscera ordentligt, titta på huset, hälsa på på skolan, fixa med papper och bara se oss omkring. Det blir en kortare sväng nu för bara mig och maken medan Alva semestrar med sin mormor och morfar i Hunnebostrand, sedan åker vi tämligen omgående ner igen allihop och stannar till påsk.
Så, jag vet inte om jag kommer hinna/orka/vilja skriva något alls den här veckan. Något litet blir det säkert men jag lovar inget. Annars skriver jag ikapp när vi är hemma och packar om. Kommer nog att uppdatera lite på Instagram istället, så följ mig gärna där: linnea_berglund
Hasta luego!
Ibland blir det extra tydligt
Vissa stunder blir våra olikheter extra tydliga, mina och makens.
Jag och Alva har varit risiga några dagar, samma urförkylning som alla andra också verkar ha, den där som likt en objuden gäst vägrar att gå. Det känns lite olägligt när vi nu ska ut och flyga och allt, så jag har gjort allt för att vi ska bli friska. Te med honung, varma filtar, vila och nyttig mat. Maken tänker lite annorlunda. Som nu ikväll.
Maken: ”Linnéa, behöver du hjälp med något just nu? Annars sticker jag ut och springer en sväng”.
Jag: ”Nu?! Vet du hur kallt det är? Det är inte nyttigt att andas ner den kalla luften när du springer, och så här dags dessutom, du får inte bli dålig nu när vi ska åka fattar du väl?”
Maken: ”Jag är redan på väg att bli sjuk känner jag, så det är lugnt, jag kan lika gärna sticka ut och springa…”
Ja, ungefär så. Vi tänker inte helt lika alla gånger.
Att ge en tiggare mat
Jag har hört det berättas många gånger, att tiggare fryner på näsan och går och kastar mat som de får till skänks av välvilliga människor. Jag har själv gett tiggare mat och blivit bortviftad. Och visst, det känns kanske lite otacksamt och man kanske känner sig lite stött. Här försöker man hjälpa och så vill de inte ha det man erbjuder!
Men, om vi ska tänka ett extra varv nu innan vi börjar förfasa oss över dessa gräsliga tiggare som sitter överallt och ger oss dåligt samvete. Vad är det folk brukar opponera sig över mest i sina invändningar om huruvida det verkligen är nödvändigt för dem att sitta där och se lidande ut? Jo, ett av de argument mot att tiggarna egentligen inte skulle behöva sitta där de sitter är att de då och då syns med mat, från tex McDonalds eller någon annan skräpmatkedja som de inte borde ha råd med att köpa. Skulle det då inte kunna vara så att de inte vill ta maten för att folk inte ska tro att de har mer än vad de har om ni förstår vad jag menar?
Vidare tänker jag att vem som än klarar av att sitta ute på marken på en pappkartong i regn, storm och vinterkyla, för att skrapa ihop lite pengar är värd alla pengar de kan få ihop och mer därtill, alldeles oavsett om de egentligen har bil, iPhone och bra kläder ”i smyg”.
Idag såg jag en kvinna sitta och skaka på sin kartongbit medan jag stod och väntade på att möta upp en tjej som skulle köpa lite hästgrejer av mig. Jag håller ju på att sälja av en massa saker nu innan vi flyttar. Hur som helst, jag tyckte så synd om kvinnan att jag gick in och köpte en Big Mac-meny och en stor kaffe till henne på just McDonalds som låg precis bredvid där jag stod. Jag gav kvinnan påsen med mat och kaffe och några mynt därutöver. Kvinnan viftade inte bort mig. Hon tog darrande emot påsen och fick fram kaffemuggen som hon genast började värma sig på. Sedan började hon gråta, samtidigt som hon tackade mig varmt och innerligt. Där stod jag och väntade på att sälja saker och kunde inte hejda tårarna från att rulla även nedför mina kinder. Det var så lite jag gjorde och det betydde så mycket. Jag tror att det allra viktigaste var att kvinnan kände sig sedd och mött med medmänsklighet.
Med detta vill jag inte slå mig själv för bröstet, långt därifrån. Jag har själv snörpt på munnen när jag blivit avvisad förut och tyckt att ”men vad fan…”. Men jag gjorde fel som blev stött. Det var lågt och fel och dåligt av mig. Det spelar ingen roll om vi blir avvisade eller om en del inte förmår att ta emot vad vi har att ge av en eller annan anledning. Vi får aldrig sluta visa medmänsklighet ändå. Vi får aldrig sluta se människan som sitter där. Förr eller senare möter vi någon som har så lite att hen börjar gråta över en skänkt hamburgare och en kopp kaffe. I den stunden, när du står där och ser hur så lite kan göra så mycket, då lovar jag att din känsla kommer vara att du aldrig spenderat bättre använda 70 kr i ditt liv.
Så drabbas barn av sena kvällar
En ny brittisk studie visar att det inte är särskilt bra för barn att ha oregelbundna sovtider eller att komma i säng efter nio på kvällen. Något att tänka på när man flyttar till Spanien där sena kvällar är vanligt även för barn.
Studien visade dock på att det inte bara är de sena kvällarna som ställer till det för barnen, utan även det myckna tv-tittandet (nähäää?!) vilket det förmodligen inte blir lika mycket av i Spanien som här i Sverige, så det kanske väger upp lite.
Studien förvånar visserligen ingen (?) men kan ändå vara bra att belysa. Jag kan bara tala för vår familj, men vi märker tämligen omgående på Alva när hon lagt sig för sent att hon inte mår bra av det. Att somna efter nio är ett big no no om hon ska fungera dagen efter. Helst ska hon vara i säng klockan åtta. Kanske blir det lite senare när vi bor där det är ljusare och solen skänker välbehövliga D-vitaminer, men senare än nio kommer det inte att bli på vardagar i alla fall, annars kommer hon aldrig att orka med skola och allt.
Mysteriet med det försvunna batteriet
De senaste dagarna har brandvarnaren på ett mycket tydligt sätt talat om att den hemskt gärna skulle vilja ha ett nytt batteri. Igår gjorde maken slag i saken och slängde med ett batteri i kundkorgen när han ändå var och handlade till den obligatoriska tacos-fredagen. Alva har bestämt att så skall vara och eftersom hon just nu är sjuk lät vi henne bestämma. Bara hon äter något alls så kan vi trycka i oss tacos ännu en fredag.
Hur som helst. Batteriet landade i hallen, tillsammans med alla andra varor, varpå maken deklarerade att nu var hans jobb slutfört, nu fick vi (jag och Alva) packa upp. Vi gjorde så och fortsatte sedan vår kväll, Alva utslagen på soffan och jag, visserligen också i soffan men inte fullt så utslagen. Batteriet glömde vi bort.
I morse kom jag på att man kanske måste sätta i batteriet också för att brandvarnaren skall bli nöjd. Det räcker tydligen inte att bara köpa ett. Alltså gick jag för att sätta i det. Bara det att det var borta. Jag letade och letade och hittade det inte. Frågade maken som slog i från sig med båda händerna och sa att han inte rört något i påsarna sedan det kom över tröskeln. Jag sa att jag packade ju upp det och la det på bordet igår. Då flikar Alva in, lite förstrött, att ”ja och sedan la jag det någonstans”. Jaså ok, vart då då? undrade jag såklart. ”Jaaa, du, jag la det antingen i köket, eller i vardagsrummet eller i pappas rum eller där uppe någonstans”, sa Alva obekymrat.
Men så bra då, då är ju området att leta på begränsat till inomhus i alla fall… Det är fortfarande inte hittat. To be continued…
Föredrar sol och värme, men…
Hur mycket jag än föredrar sol och värme så måste jag ändå säga att snön (när den inte ligger i ledsna, brungula, drivor, eller slaskar bort) är väldigt vacker. Och rolig att leka i. Annat går inte att säga utan att ljuga.
Nu tar vi helg och hoppas att snön ligger kvar så att vi kan spenderar ledigheten i pulkabacken. Det blir en bra avslutning på vintern för vår del. Om en vecka åker vi till solen. Jag vet att jag tjatar om det, men jag kan inte hejda mig själv. Längtar så efter ljuset.
Nedkopplad, avstressad och mycket tillfreds
Som ett led i att inte längre finnas tillgänglig överallt, hela tiden, har jag börjat med att ta bort Facebook och Twitter från min telefon. Varför ska jag alltid vara inloggad där, egentligen? Finns ingen som helst anledning konstaterade jag och plockade bort appen. Nu går jag in när jag sitter vid datorn, inte annars. Jag är nedkopplad helt enkelt.
Det låter kanske löjligt, men jag känner mig nästan lite lättad. Det är skönt att inte höra hur det plingar och känna att det drar i en av lust att ”bara kika lite snabbt”, eller, om man stängt av ljudet, ta upp telefonen och kolla om det uppdaterats något sen sist, det vill säga när man kollade tjugo minuter tidigare. Jag var inte ens medveten om hur ofta jag gick in på olika sociala medier. Har alltid tyckt att många runt mig är myyyyycket värre än vad jag är. Och det är de kanske, men det är inte min hjärna hjälpt av. Jag kollar alldeles för mycket och nu får det vara bra.
Kanske man borde ta bort Instagram också? Jorden kommer knappast gå under av att jag slutar vara så upptagen med struntsaker och börjar fokusera på det som är viktigt för mig på riktigt. Som att vara fullt engagerad när jag är med min familj.
Speedad av den smarta telefonen
Med de smarta telefonernas entré på marknaden förändrades mitt, liksom många andras, liv. Jag kan göra allt med mobilen. Jag har mer eller mindre hela mitt ”liv” samlat där. När jag skriver det ser jag ju hur sjukt det verkar. Att ha sitt liv i en mobil. Men inte desto mindre är det så det är. Kontakter, scheman, kalender, dokument, sökfunktioner, allt finns i den där lilla manicken.
Efter att ha läst den här artikeln om hur våra hjärnor drabbas av allt surfande vi ägnar oss åt dygnets alla vakna (och ibland sovande) timmar känner jag att det måste ske en förändring. Inte för att jag inte redan vetat om det, utan för att jag nu blev påmind i ett läge där jag ändå är mitt i en förändring i livet. Kanske är de långsammare näten och ”sämre” abonnemangen i Spanien en gåva istället för en fasa som jag känt det. Kanske är det nu jag ska passa på och sakta ner farten, lägga ifrån mig telefonen och strunta i att vara tillgänglig och uppkopplad hela tiden. Kanske är det nu jag kommer bli mer effektiv än någonsin för att min hjärna får vara ifred ibland och inte har ett ständigt påslag med stimulans.
Igår läste jag den här krönikan om hur mobiltelefonerna gör oss lika haschrökare. Jag håller med skribenten om att jag gillar tekniska framsteg, men jag känner mer och mer hur dessa framsteg samtidigt dödar annat jag värderar. Som att kunna umgås med min familj utan att vara splittrad i uppmärksamheten av en teknisk liten pryl som i mångt och mycket styr hela våra liv. Hur vi, likt skribenten, oartigt sitter och hummar oengagerat när vår partner, eller ännu värre våra barn, försöker prata med oss.
Nej, gör om gör rätt säger jag. Dags att hitta en gyllene medelväg där jag kanske inte går tillbaks till att ha en tegelsten i fickan, men där jag ändå inte har den smarta telefonen fastlimmad i handen hela tiden. Dags för hjärnan att få varva ner och fokuset får det utrymme det behöver för att kunna fungera.