Föräldrarna. Alltid ska det gnällas på dem. Aldrig kan de göra rätt. De är för hårda, för slappa, för curlande, för nonchiga. Aldrig bra och aldrig tillräckliga. Spontant känner jag för att skrika rakt ut: GIVE US A BREAKE! Och jag menar inte att någon ska komma springande med en KitKat. Det sista föräldrar behöver är att någon mer ska komma och fördöma.

Fördöma borde för övrigt vara olagligt. Man har ingen aning om vad som pågår i en annan människas liv, och man kan därför inte heller döma dem. Ändå är det precis vad jag tänker göra just nu. Och till på köpet är det just föräldrar som får på nöten. Inte alla, men några.

För, vad är det för fel på människor som sena kvällar drar omkring på sina (små) barn nere på stan, eller ute överhuvudtaget? Dåligt påklädda, trötta och därför gnyiga och gnälliga. De sitter (i bästa fall) i en vagn och försöker på barns vis få föräldrarna att förstå att de borde ligga hemma i en varm säng och sova gott vid det här laget, men föräldrarna nonchalerar dessa signaler totalt, alternativt blir arga på barnen.

Varje gång jag ser något sådant, och det händer tyvärr för ofta, brister mitt hjärta lite grann och jag har lust att säga ett sanningens ord till dessa så kallade föräldrar. Ruska om dem och få dem att börja bry sig om och ta hand om sitt barn. Varje gång stannar barnens ansikten på min näthinna tills jag själv somnar. Och inte en enda gång tar jag mod till mig och sjunger ut mitt hjärtas mening. För tänk om det blir ännu värre för barnen då?

En annan föräldragrupp (eller är det samma?) är de som drar omkring på barn som är helt slut och förbi i affärer. Barnen skriker ut sin frustration och trötthet och återigen samma nonchalans från föräldrarna. Inte med så mycket som ett finger försöker de hjälpa barnen som maktlöst dragits iväg på saker de inte har ork att hantera. Eller så blir föräldrarna arga på dem, det är ännu värre.

Jag blir galen av det här. Inte för att jag inte står ut med, blir irriterad på eller tycker att barnen beter sig illa, utan för att föräldrarna beter sig som jubelidioter som inte borde ha ansvar för en annan människa. Skämmes på er!

För övrigt upprörs jag av allt snack om att andra ska säga till alla barn, oavsett om det är sina egna eller inte, att alla ska hjälpas åt att uppfostra. Fan heller. Det är föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn i kärlek. De ska bli ledsagade genom livet och lärda hur saker och ting fungerar av någon som älskar dem, inte av nån random person som stör sig på dem. Om vuxna kunde lära sig att kontrollera sig själva och bete sig som folk innan de ställer krav på barn som de själva inte ens kan leva upp till så skulle vi förmodligen inte ha problemet ”ouppfostrade barn” heller.

Skärpning till alla ni vuxna som inte tar ert föräldraansvar och med milt men tydligt ledarskap talar om hur världen fungerar. Och skärpning alla ni som tror att ni har rätt att uppfostra andras barn. Det har ni inte. Om ni känner er så upprörda över vad ett barn, ett barn! gör eller inte gör så borde ni lära er tålamodets dygd. Eller möjligen snacka med föräldrarna om ni inte tycker att de sköter sitt jobb. Barn ska som sagt inte behöva få åthutningar av främlingar. Basta!

Däremot har jag vid ett par tillfällen sett främlingar som tillrättavisat barn i ordets rätta betydelse. De har visat dem tillrätta. Lugnt och vänligt och utan att få barnen att känna sig otrygga eller bortgjorda. Respekt till er. Om barnen inte har föräldrar som är kapabla att ta sitt ansvar är det såna som ni som kan vara barnens räddning. INTE ni som fräser åt, gapar åt, eller väser diverse hot åt de små. Ni borde sättas på uppfostringsanstalt själva.

Så. Nu är jag färdig.

 

Med ett lyckat planeringsmöte igår för nya projektet och en strålande morgon idag kan jag inte vara på annat än bra humör.

Att starta upp nya jobbprojekt är bland det roligaste jag vet. Nackdelen med att ha många projekt på gång samtidigt, som att skriva tre böcker på samma gång, frilansa som skribent och nu då detta nya hemliga (än så länge) projekt, är att det är svårt att hinna med hemmet som man borde. I morse fick jag vada fram genom damm som samlats på golvet eftersom det tydligen inte försvinner av sig själv. Förmiddagens första uppdrag består alltså i att leta fram golvet igen.

 

Bästa sättet att ha planeringsmöte på: Med våfflor!

Denna morgon stod jag en stund och pratade med ett par andra mammor från andra avdelningar vid lämningen på dagis. Vi stod ute och jag frös lite, sådär som man gör när det är -8 grader och man tagit på sig för lite kläder. En av mammorna, som kommer från ett annat land (vilket har betydelse för det jag nu ska berätta om), utbrast i lovsång över den vackra morgonen. ”Ja men fy vad kallt! Hua!”, sa jag så där som man gör eftersom det här trots allt är Sverige och här klagar vi på vädret 340 dagar om året. Mamman från det andra landet tittade milt på mig och pekade på solen. ”Titta, solen skiner, barnen skrattar och det är fredag”, sa hon och log. ”Jo visst, det är ju klart”, sa jag och fortsatte sen, dum som jag är ”Men när det är så här kallt längtar du väl ändå tillbaks till värmen?” Jag förbannar fortfarande min idioti och osmidighet. Vad fan sa jag så för? De andra mammorna nickade ivrigt och tittade nyfiket på mamman från varmare land och förväntade sig säkert, liksom jag, att få höra hur mycket hon längtade tillbaks till ett land där man inte förfryser näsan när man går ut.

”Vet ni, jag tackar varje dag för att jag får bo här i ert kalla land. Kanske kan det någon dag räknas även som mitt. Det är skönt när det är varmt, men jag tar hellre den här kylan än det som väntar mig och mina barn om jag åker tillbaks”, sa mamman vemodigt.

Jag har vett nog att skämmas ögonen ur mig. Jag tror att jag ska klippa av min tunga eftersom den förrädiskt kan få för sig att klampa iväg och säga idiotiska saker. Här står en kvinna framför mig som flytt en verklighet som ligger bortom min föreställningsvärd. Hon har flytt med sina barn och jag vill inte ens tänka på vad som väntat henne om hon stannat eller återvänt. Hon har lyckats få stanna här, hon har papper och hennes barn har många vänner på dagiset där de går, något som inte är självklart i hennes situation. Den här kvinnan kom till dagis denna morgon, tacksam över solen, fredagen och alla glada barn, och vad gör jag? Helt utan perspektivet klagar jag på att det är några minusgrader för mycket för min smak.

Just nu känner jag det lite som att jag aldrig mer ska klaga på svenskt väder. Jag ska bara vara glad och tacksam över att jag är född här, att jag aldrig ifrågasätts på gatorna på grund av mitt utseende och att min dotter kan växa upp utan de konsekvenser många av hennes medsystrar runt om i världen ställs inför på grund av sitt kön. Hon får ha vilken tro hon vill och hålla på vilket parti hon vill. Hon får gifta sig med vem hon vill. Hon har rätt till utbildning. Hon riskerar inte att få bomber över sig under dagen och hon kan sova tryggt i sin säng under natten.

Har ni sett vilken underbar dag det är där ute idag? Solen skiner, barnen skrattar och det är fredag!

Jag är kluven. Under en längre tid har jag hållit mig ifrån att läsa och titta på nyheter. Jag har varit och är fortfarande extremt känslig för att läsa om, se eller på något sätt höra om barn som var illa eller utsätts för onämnbara saker, olyckor eller annat. Då menar jag på ett sätt som gör mig totalt handlingsförlamad, jag vill bara rulla ihop mig till en boll och sväva bort i mörkret som dras ner som en svart duk över mig. Jag fylls inte med jävlar anamma och nu ska vi förändra, jag blir apatisk.

Många kan tycka att jag gömmer mig, blundar för verkligheten eller är allmänt störd och det får de som vill tycka, det förändrar ingenting. Jag är plågsamt medveten om vad som händer i världen och jag gör större nytta genom att inte ta in det visuellt i varken text eller bilder. Inte heller ljud.

Den tid jag har hållit mig borta från nyheterna har på intet sätt gjort att jag inte hängt med i nyhetsflödet ändå, det är helt omöjligt i dagens samhälle. Man får veta det mesta ändå. Men jag har undvikit de värsta barnnyheterna.

Nu har jag dock hamnat i ett läge där det vore bra för mig yrkesmässigt att läsa tidningarna mycket mer igen. Jag försöker i mesta möjliga mån gå direkt till de platser där jag behöver komma in för att läsa och undviker nyhetsflödet, men det är svårt. Nu har jag som personlig utmaning att klara av att läsa det jag behöver utan att deppa ihop alldeles. Jag ska fixa det. Jag ska.