Jag har sett den första delen av Absolut Svensk och jag vill ställa mig upp och applådera Soran Ismail. För att han lyfter upp så viktiga frågor på ett sätt där han ändå är i mina ögon öppen för svaren på de frågor han ställer, men också för hans mod. För jag inbillar mig att det krävs en hel del mod för att göra det han gör. Våga möta både andras och sina egna fördomar.

Vi har pratat en hel del om det där här hemma. Om vad rasism är. Om vad som definierar vad det är att vara svensk eller spansk eller turkisk eller vad som helst. Det är så bra med barn för de är så självklara och har en helt naturlig öppenhet och är helt utan fördomar. Det vill säga, de är det tills vi vuxna eventuellt förstört deras rena sinnen med våra egna tankar och värderingar. Ansvaret!

Personligen kan jag mycket väl förstå att människor som flyttar hit i vuxen ålder kan ha svårt att känna sig svenska även om de per definition har all rätt till det epitetet i samma stund de blir svenska medborgare. Jag skulle själv ha mycket svårt att se mig som till exempel spansk även om jag skulle flyttat dit på heltid för resten av mitt liv och blivit spansk medborgare, det tror jag. Jag hade nog sett mig som svensk boende i Spanien. Det är jag rätt övertygad om. Men ändå, de som har ett svenskt medborgarskap är svenskar. Med samma rättigheter och skyldigheter. Punkt.

Jag försöker förklara för Alva att människor aldrig skall behöva välja om de är svenskar ELLER till exempel albaner (vilket det finns flera i hennes klass, därför är just albaner ett bra exempel för henne). De är BÅDE svenskar och albaner, inte det ena eller det andra. Jag försöker förklara att det är en fördel, att det är något bra, att de blir rikare i sin kultur och sitt liv. Jag har ingen aning om ifall de själva känner så, jag tar mig helt fräckt friheten att tala i deras ställe utan att egentligen veta, men det är så jag ser det och jag hoppas att de med dubbla medborgarskap eller i alla fall bakgrund i ett annat land kan se det så också. Att de inte ska behöva känna sig utanför eller annorlunda på något dåligt sätt utan istället berikade och positivt annorlunda.

Det där med att ha självinsikt är för mig mycket viktigt. Därmed inte sagt att jag lyckas med det särskilt bra själv alla gånger. Jag vill ju till exempel gärna hävda att jag är väldigt ”tolerant” och att jag ser på alla människor på samma sätt, men verkligheten är en annan. Om sanningen ska fram så dyker det upp olika tankar i mitt huvud om jag ser en människa som har ett ”nordiskt utseende” eller hur jag nu ska uttrycka det utan att låta dum, eller någon som ser ut att ha bakgrund i något annat land. Jag erkänner det. MEN, och här är ett stort men, jag ser inte på något sätt ner på något av alternativen. Jag tycker inte sämre om någon av dem. Jag anser inte att någon är mer eller mindre värd. Det där med värde kan vi gå in på senare. Anledningen att jag tänker annorlunda är helt enkelt att jag automatiskt får för mig att när jag möter en människa med bakgrund någon annanstans så möter jag någon som jag inte har lika lätt att förstå, någon som eventuellt har en annan kulturell bakgrund som för mig är främmande. Det väcker också nyfikenhet hos mig. Jag vill veta mer. Jag vill förstå. Jag vill lära känna. Jag vill skapa broar. Detta i sig är egentligen väldigt fördomsfullt för det skulle ju mycket väl kunna vara så att människan jag möter har bott här i generationer och har en lika ”svensk kultur” bakom sig som jag. Men det är inte så jag tänker och det erkänner jag. Möter jag däremot någon som ser ut mer som jag själv så tänker jag istället ingenting. Jag registrerar knappt. På alla sätt mycket tråkigare. Det finns ingenting för mig att lära eller utvecklas av. Precis lika fördomsfullt det, för man kan ju naturligtvis både lära och utvecklas av alla möten. Så nej, jag är verkligen inte utan fördomar och generaliseringar.

Alva ser oftast ganska frågande ut när vi pratar om sånt här. Hon förstår inte problemet. Naturligtvis är det så eftersom hon ser ut på ”rätt” sätt här i Sverige. Hon har aldrig behövt möta rasism riktat mot henne själv. Hon har aldrig behövt känna sig annorlunda, hon har aldrig behövt förklara sig. Men i alla fall, hon har aldrig kommit på tanken att ifrågasätta om någon är svensk eller inte. Det är väl klart de är tycker hon (älskade barnet!), de bor ju här, de går i skolan och jobbar här. Hur är man annars svensk? Slutar man vara svensk om man flyttar härifrån? Skulle hennes klasskamrater inte anses vara svenska, de som har bott här sen de var små, eller är födda här och har bott här hela tiden sedan dess, deras föräldrar jobbar och betalar skatt här? Men Zlatan är svensk, även om han inte bor här sedan länge? Vad är skillnaden? Nej, det är ju så dumt så det kan man ju inte ens försöka svara på tycker hon. Och jag håller med. Jag önskar att vi alla kunde vara lika kloka som barnen när det kommer till vem som har rätt till de länder vi bor i och även kommer nya till.

Vad gäller människovärde så är naturligtvis det politiskt korrekta svaret att alla människor är lika mycket värda. Rent generellt tycker jag också att det är så, ställt till vilket kön vi har, var vi kommer ifrån, vad vi tjänar osv. Men sen finns det mörkare sidor hos mig som känner att alla människor inte alls har ett lika värde för mig. Faktiskt. Människors handlingar kan göra att jag känner att de inte är mer värda än en liten lus. Om jag skulle ställa till exempel en pedofil mot mitt eget barn, eller vilket barn som helst så skäms jag inte över att säga att pedofilen för min del gärna fick försvinna från jordens yta. Det går att ställa saker i olika ljus i en mängd olika variationer och jag erkänner att jag definitivt inte alltid tycker att alla har samma värde. Om jag till exempel var tvungen att välja mellan att rädda 25 massmördare/pedofiler/våldtäktsmän och 1 människa som aldrig gjort någon annan människa något ont så skulle jag välja att rädda den enda, det är jag tämligen övertygad om. Och så vidare.

Man kan diskutera sådant här i evighet, men jag ska inte bre ut mig mer nu och ta upp er tid. Istället önskar jag er en härlig dag och påminner både er och mig själv om att försöka vara öppensinnade och trevliga mot de vi möter, oavsett hur de ser ut.

Snabbfika med bekant efter morgonträningen. Fick frågan om hur jag kan dricka varm choklad med marshmallows efter träning för ”då är ju träningen meningslös”. Ok, så här. News flash. Först och främst, jag tränar inte för att hålla mig pinnsmal. Jag tränar för att hålla mig frisk och någorlunda stark. Orka med vad livet ger helt enkelt. För det andra, jag kan ta en varm choklad med marshmallows EFTERSOM jag tränar. Balans. Herregud.

 

 

Sitter och tittar på Vem vet mest Junior med Alva. Så kul, för jag kan för en gångs skull nästan alla frågor. Missar ibland på någon karaktär från något program jag aldrig sett och som inte är poppis hos Alva. Men annars så. Alva är sjukt imponerad och jag låtsas inte om att frågorna är för barn.

Annars har helgen varit väldigt lugn. Ingen friidrott i söndags, Alva låg hemma med hög feber. Ombytet från Spanien till Sverige kräver ju en liten förkylningsomgång och vi tog den så här nästan på en gång, så har vi det gjort. Frampå kvällen igår hade barnet piggnat till igen men hon fick vara hemma idag ändå. Vi tog en slödag tillsammans idag med undantag för en liten lunch på stan och ett par snabba besök i några affärer. Lite kul måste man ändå få ha.

Måste säga att jag på riktigt älskar att hänga med den här tjejen. Mitt absoluta favoritsällskap.

I Fuengirola är det just nu 20 grader och sol. As usual. Här i Göteborg har regnet precis upphört och med lite fantasi kan man skönja något som kan liknas vid ett litet stycke blå himmel, som en reva, mellan annars stålgrå moln. Visst längtar vi tillbaks. Visst gör vi det. Men ändå: vi älskar att vara hemma igen. Älskar.

Julen närmar sig med stormsteg, det är bara t v å veckor kvar till första advent! Bara en sån sak. Borta bra men hemma bäst, så känns det. Och då trivs jag faktiskt ändå inte sådär jättebra i just Göteborg. Hemma är det likväl. Visst, vi kommer ge oss av igen, vi kommer att slänga oss iväg på nya äventyr så småningom, men just nu njuter vi av att vara just hemma.

Alva jublar (jo, faktiskt, hon gör det) varje morgon när hon skall till skolan och hon har kommit in i klassen så fint som om hon aldrig varit borta. Hon har börjat på friidrott och taekwondo. Hon som inte ville vara med på något tidigare vill nu prova allt. Det är svårt att förstå hur mycket hon vuxit på bara några månader. Snart står man där med näsduken och vinkar till avsked när hon lämnar hemmet…

Och där började det regna igen.

Varför är det så få bilder nu det senaste undrar folk. För att min mobil gått sönder – igen – svarar jag. På en tvåårsperiod behöver jag lätt lämna in på lagning minst en gång. Nu hade jag precis beställt en ny lur eftersom den gamla behövde bytas ut och mitt abonnemang ändå skulle förnyas och dagen efter gick den gamla sönder helt. Eftersom vi dessutom bor på tillfällig adress har jag fått vänta ett tag på att den nya skall komma fram, men idag kunde jag äntligen hämta ut en Samsung S6. Nu skall jag bara fixa till den som jag vill ha den (innehållet, appar osv) och försöka att inte gråta för mycket över det som gick förlorat med den gamla som jag inte längre kommer åt. Som tur är har jag säkerhetskopierat de flesta fotona, det viktigaste i telefonen, men några hade jag missat. Snyft och jämmer, men vad hjälper det?

Nu skall jag i alla fall snart vara igång igen och går att nå via mobil. Skönt. Det är minst sagt opraktiskt att inte ha telefon i dagens samhälle, även om jag måste erkänna att det är både nyttigt och på många sätt en lättnad att inte alltid vara kontaktbar och att inte alltid kunna vara uppkopplad.

Dagen är förutom detta glädjemoment rätt grå och mulen. Nätet och media är fulla av lättkränkta människor (åh vad jag är trött på dem!) och ”Hagamannen” beklagar sig över att man blir rädd när man blir överfallen. Såpass.

Så har vi då landat på svensk mark och Alva är idag tillbaks på sin vanliga skola. Beslutet togs för att vi skall kunna vara tillsammans alla tre i familjen som jag tidigare skrivit om. Alva var så förväntansfull och glad igår kväll när hon skulle lägga sig, men undrade samtidigt hur det skulle bli att komma tillbaks till gamla klassen. En stund kände hon sig riktigt orolig och jag fick ta fram min allra lugnaste röst och berätta om att det inte alls är konstigt att känna sig lite orolig och nervös när man har gått igenom så många förändringar och nyheter och bott i väskor så mycket som hon har gjort det senaste året. Det vore nästan underligt om man inte kände sig lite orolig någon gång ibland då. Med detta lät hon sig nöja och somnade gott.

Själv somnade jag med en känsla av djup tacksamhet gentemot makens och min respektive bror (med tillhörande flickvänner, eller sambos ska man kanske säga) som utan att tveka har låtit oss inta deras vardagsrum för att ge oss husrum medan vi väntar på att flytta in i en tillfällig lägenhet. Huset vårt är ju fortfarande uthyrt och skall så förbli ett tag framåt. Lägenheten vi fått ligger dock i ett område nära vårt hus och Alva har gångavstånd till de kompisar hon leker mest med och lägenheten ligger lika nära skolan som huset gör, så det blir bra.

Innan jag somnade låg jag också en lång stund och tänkte på Bobbi och Sam, de två hundarna som vi hittade i Spanien och som just nu bor hos mina föräldrar i Varberg. Självklart känner jag även tacksamhet mot föräldrarna som gav två hemlösa hundar husrum. När man tar på sig en sådan sak måste man vara medveten om att det innebär en hel del mer än om man skulle ta över en hund från Sverige. Man måste lägga ner rätt mycket tid och engagemang initialt, men jösses vad man får tillbaks! Att se två hundar som från början strök sig mot väggar och mot marken med svansarna mellan benen och som försökte gömma sig bara man tittade på dem, hundar med avsparkade reven och tänder som bitits av när de försökt komma loss från kedjorna som höll fast dem i stekande sol, att se dem ha fått energi, glädje och förtroende, att se dem komma springande och vilja krypa upp i ens knä, att se dem i lycklig frihet på klipporna och hedarna vid havet. Jag får en klump i halsen och tårar i ögonen bara jag tänker på det. Jag flög hem i förväg (innan Alva och maken kom hem) med hundarna för att de så snabbt som möjligt skulle få komma ifrån centret de var på och jag har fått se den här förvandlingen. Jag har sovit med dem varje natt, jag har ägnat i stort sett varje vaken stund åt dem och jag har fått så oändligt med kärlek tillbaks. Det känns som om jag skulle kunna leva på det i år framöver. Tyvärr kan vi inte ha hundarna hos oss nu när vi lever nomadliv, så de får vara kvar hos mina föräldrar tillsvidare.

Under helgen som gått har det hunnit vara Halloween. En högtid som är både älskad och hatad. Hatad av flertalet vuxna och älskad av de flesta barn jag träffat på. Själv ger jag inte mycket för det och anser att det absolut är ett kommersiellt jippo som gör köpmännen rikare och jag skulle gärna klarat mig utan. Men Alva, sjuåringen, fullkomligt älskar halloween. Det är efter jul hennes absoluta favorit. Så, vad gör man då? Jo man sätter sin egna tråkiga inställning åt sidan och gör det ändå och gläds med barnen. Vi har dock en del regler i vår familj. Vi är av den absoluta åsikten att man aldrig får tvinga på någon annan sina egna religiösa åsikter, inte heller sina egna traditioner. Därför har vi bestämt att hon bara får gå runt på sin ”bus eller godis-runda” till sådana vi pratat med innan, vilket i princip innebär de närmsta grannarna (som tycker det är kul att barnen kommer och vill att de ska komma), samt till kompisarna i området. Vi har också bestämt att man inte får ha mask på sig, utan den som öppnar dörren måste kunna se vem det är som kommer. Inte heller får man klä sig med tillhyggen som föreställer vapen som accessoarer. Detsamma gäller för påsk när man skall gå påskkärring. Bara till de som själva sagt att barnen är välkomna.

I år blev det därför inget bus eller godis för Alva eftersom vi inte var hemma och följaktligen inte kunnat prata med dem hon skulle gå till. Vi har istället lovat att hon nästa år, om hon fortfarande vill och är intresserad då, skall få ha ett eget halloweenparty för kompisarna. Hennes första. På skolan ordnas det varje år halloweenfest/disco men nästa år skall hon alltså få ha ett eget också. Ryyyyyysligt värre.

 

Vi kommer alltid att resa. Vi vill upptäcka världen, möta nya kulturer, äta god mat, se nya platser, möta nya människor. Ja ni vet hur det är. Vi har förmånen och privilegiet att kunna röra oss relativt fritt runt på vår jord, vi drivs inte av tvång och flykt utan endast av glädje och nyfikenhet, av fri vilja. Vi räds inte att prova, vi lägger ingen prestige i ifall saker inte alltid blir som det först var tänkt, vi välkomnar möjligheter och nya sätt att tänka. Vi vill lära oss och anpassa oss. Men vi vill också ha kvar tillräckligt stora delar av oss själva för att inte gå alldeles vilse och tappa bort vilka vi är. Hela grejen är ju att berika våra liv och det gör vi inte om vi totalt uppslukas av allt det nya och glömmer bort allt vi har här hemma och det som vi uppskattar med livet och oss själva här.

Med allt detta som bakgrund har vi bestämt oss för att lämna Spanien för att kunna leva tillsammans som familj igen. Livet i Fuengirola är på många sätt alldeles fantastiskt och det finns massor vi verkligen uppskattar, men ingenting av det är värt att leva åtskilda stora delar av tiden för. Jobbigast blir det för maken och för Alva och Alva har många gånger påtalat att vi lovade henne innan vi flyttade att vi skulle flytta hem igen om hon verkligen ville det och naturligtvis vill vi infria det löftet. Utan att säga för mycket är det många som inte alls förstår vår inställning här. De tycker att barnen vänjer sig så småningom och att man verkligen inte kan låta barnen styra saker som vart man skall bo. Vi håller inte alls med. Vi vill att Alva skall få ha en talan om saker som i allra högsta grad påverkar henne, det är hennes uppväxt det handlar om. Det är hon som går igenom de största omställningarna, hon som byter kompisar, skola och så vidare. Allt detta dessutom i en period i livet som är rätt jobbig för de allra flesta människor. Att växa upp är inte lätt. Vad gäller att vänja sig så gör hon helt säkert det om vi tvingar henne, men vi vill inte att hon skall behöva vänja sig vid att leva stora delar av sitt liv utan sin pappa. Varför skulle hon behöva det? Bara för att vi tycker det är trevligt att bo i Spanien? Nej tack, så vill vi som sagt inte ha det.

Istället försöker vi lösa livet så att vi kan fortsätta resa och vidga våra vyer, men tillsammans. Tills det är dags för nästa tripp flyttar vi hem igen. Alva jublar, även om hon kommer sakna mycket med livet i Spanien. Allra mest ser hon fram emot att få leka ordentligt igen. Att kunna springa hem till sina kompisar själv, att inte vara så låst och beroende av oss för varje steg hon tar. Det och att ha båda sina föräldrar hos sig.

Spanien finns kvar. Vi kommer absolut att återvända, men bara på semester. Kanske flyttar vi någon gång i framtiden, men det vet vi inget om i nuläget. Vad vi vet nu är att nya länder väntar och vi ser oerhört mycket fram emot det.

När man reser och upplever andra länder på annat sätt än genom charterresor får man ofta även möta nya sidor hos sig själv. Just detta, att få utforska och utveckla mig själv, var något av det jag såg fram emot när vi beslöt oss för att flytta till Spanien ett tag. Jag har flera gånger skrivit om att jag definitivt inte är samma människa idag som jag var ens för ett år sedan. Man förändras med tiden och med sina upplevelser och erfarenheter. Så även jag.

Tiden som vi vistats i Spanien har kanske inte förändrat mig särskilt mycket, men jag har ändå lärt mig ett och annat. Jag är lugnare. Jag behöver inte vara uppkopplad och tillgänglig hela tiden. Jag ställer mig inte och trampar otåligt bara för att personerna före mig i kön tar lite tid på sig. Jag uppskattar fler saker, fler smaker, fler dofter. Mitt sinne har blivit lite öppnare, lite större. Ungefär så. Precis sådär som man vill att det skall bli när man är ute och reser. I alla fall som jag vill att det skall bli. Däremot är jag fortfarande mig själv, jag har kvar ungefär samma sidor som förut, om än något mer toleranta med vissa saker (och ännu argare på andra saker som jag sett på närmare håll den här tiden).

Jag skrev att jag uppskattar fler dofter. Det sträcker sig även till parfymer. Genom åren har jag haft en del olika favoriter och har under perioder använt en och samma hela tiden, de har blivit som mitt signum, sådär som dofter ofta blir. Det började med Hugo Boss, Hugo Woman. Den hade jag under flera år, ungefär från jag var sjutton tills jag fyllde tjugo. Då tog Dolce & Gabbana, Light Blue, över. Den älskar jag fortfarande. Därefter har jag haft både Marc Jacobs, Honey, och Nina Ricci, Nina edt. Jag använder även dem än idag. Nu har jag lagt till ännu en favorit på listan, nämligen Versaces Bright Crystal Absolu. Den står på min önskelista och kommer med största säkerhet bli min nya doft framöver. Den känns som jag. Jag känner mig glad, självsäker och stark i den. Märkligt att en doft kan påverka en sådär.

Har ni någon doft? Vilken? Hur får den dig att känna dig?

Så, vad tycker vi nu är alldeles fantastiskt och vad är mindre fantastiskt med Spanien, eller rättare sagt Fuengirola? Man kan ju knappast dra hela Spanien över en kam, uppbyggt av olika provinser som det är ser saker och ting väldigt olika ut beroende på var i landet man befinner sig.

Vi börjar med det som är bra, allt det vi älskar:

1. Vädret. Självklart vädret. Att kunna gå ut som man är utan en massa ytterkläder och ändå inte frysa. Underbart. Vi vill dock lägga in en liten, liten parentes om att det ibland kan bli lite väl mycket av det goda och att man faktiskt kan bli lite mätt på värmen. I alla fall när det drar över 30 strecket. 26 grader är perfekt!
2. Att människor tar sig tid för varandra. Man pratar, skrattar och har trevligt ihop om det så bara är några minuter på gatan när man råkar stöta på varandra. Jag är helt totalt och fullkomligt övertygad om att det hänger ihop med värmen. Man fryser inte ihjäl om man står och pratar bort en stund ute. Man varvar ner och saker går i ett långsammare tempo eftersom man helt enkelt inte orkar stressa omkring i värmen.
3. Under vår tid i Spanien (inte bara i Fuengirola, vi har rest runt en del i övriga Spanien också genom åren) har vi inte en enda gång sett någon som försökt avhysa tiggare. Tvärtom har människor behandlat dem som just människor. Man stannar och pratar lite även om man kanske inte har möjlighet att ge några pengar. Cafébiträden kommer ut med en kopp kaffe. Sådana saker. Fint.
4. Folk engagerar sig och hjälper till, även om man inte känner varandra. Återigen, man tar sig tid.
5. Frukt och grönsaker är så otroligt gott och dessutom väldigt billigt om man bara håller koll på vad man skall köpa när. Säsongsbetonat is da shit.
6. Arkitekturen är ofta väldigt mysig och vi älskar hur stadskärnan är levande eftersom varenda bottenplan består av lokaler där det råder affärs- eller livsmedelsverksamhet av ett eller annat slag. Gatorna är supertrevliga och härligt genuina.
7. De ljumna kvällarna när man kan sitta ute utan att frysa. Har i och för sig med väder och temperatur att göra. Som allt annat.
8. Fuengirola är väldigt platt vilket gör att det är otroligt smidigt att ta sig fram. Kollektivtrafiken fungerar faktiskt väldigt bra också och är billig!
9. Det är rent på gator och torg. Det städas och putsas och fejas som i den finaste balsal. Bra gjort!
10. Fiesta. Det finns alltid något att fira, alltid någon anledning att ställa till med fest. Underbart!

Och så det som vi tycker är mindre bra:

1. Djurhållningen. Den är fortfarande usel även om det går framåt i rätt riktning. Men sättet man ser på djur och hur de behandlas får en ofta att må riktigt illa!
2. Barnen är mindre fria och leker inte på samma sätt som hemma. Man kan inte släppa ut dem för att leka själva utanför bostaden. De kan inte gå själva till varandra även om man bor i villaområden. Allt är stängt och inlåst bakom höga murar och kodlås. Man möts i regel kring aktiviteter istället för att leka vanligt som Alva är van vid från Sverige.
3. Trafiken. Folk kör som dårar och man är rädd för sitt liv många gånger när man är ute och åker, särskilt om det är någon annan som kör…
4. Väldigt många inflyttade personer har tagit till sig det där med mañana mañana och drivit det till sin spets. Ingenting går särskilt snabbt och få saker sker i tid eller som det var bestämt. Och då pratar jag inte om spanjorer utan om andra utlänningar… Effektiviteten tycks ha kommit bort på vägen någonstans. Vi har fått både snabbare och ofta bättre service av spanjorer än av andra inflyttade utlänningar…
5. Bostäderna. Ärligt talat så är de rätt värdelösa vad gäller standard och kvalitet. Man har lite känslan av att man bor i husvagn när man ser hur till exempel fönstren ser ut och att det är fuktskadat är mer regel än undantag. En oerhört negativ sak är också hyresmarknaden som uteslutande består av att man hyr av privatpersoner och tillsvidarekontrakt existerar i princip inte utan man hyr ett år i taget. Och väldigt ofta vill hyresvärden inte hyra ut annat än veckovis under högsäsong, vilket skapar problem för de som vill bo året om. Skall man bo långsiktigt är det helt klart smidigast att köpa egen bostad, vilket man kanske inte alls har lust med (och det är inte ens särskilt smidigt heller för den delen). Bostäder och bostadsmarknaden suger med andra ord. Om man inte har väldigt gott om pengar såklart. I Spanien löser det mesta sig bara man har gott om pengar…
6. Elen är dyr. Svindyr. Likaså väldigt många tekniska prylar, samt vitvaror.
7. Teknik såsom internet och mobiltelefoni är väldigt svajig. Och dyr. Man betalar mer för mindre om man säger så. Och man kan inte räkna med att det fungerar.
8. Cash is king. Det skall vara kontanter överallt. Hur tröttsamt som helst. Och så är det stängt i affärer på söndagar. Värdelöst. Vänjer mig aldrig.
9. Det råder total brist på respekt vad gäller ljudnivå. Spanjorer gör ingenting på någon normal ljudnivå. Man pratar högt, skrattar högt och bråkar ännu högre. I sanningens namn så skulle jag vilja säga att man snarast skriker eller ropar 95% av tiden och de resterande 5% pratar man högljutt. Skit samma om klockan är tre på natten en vardag, man ropar ändå. Eller drar på ordentligt med vespan eller bilen eller skateboarden eller vad man nu använder för att ta sig fram. Som om det är en tävling i vem som kan föra mest oväsen. Helt galet och jag har många gånger haft lust att rusa ut och ta folk hårt i örat och få dem att uppföra sig lite mer respektfullt mot de som vill sova på natten.
10. Naturen. Hur konstigt det än låter så måste den hamna här. Jag har nämligen rätt svårt för att det är så sönderbränt, brunt och risigt och råder brist på grönområden. Helt naturligt med tanke på klimatet, men ändå, jag gillar det inte.
11. Alla kryp. Avskyr!!
12. Det är svårt (eller i alla fall dyrt eftersom man måste gå till ”svenskbutiker” som får beställa hem) att få tag på vissa matvaror som jag känner är svårt att klara mig utan. Till exempel quinoa, bulgur och mannagryn.

Ungefär så här ser våra listor ut. Det finns mycket som är enormt positiv och det finns annat som man inte alls gillar. Som överallt.