Svaret är min man. Han kan allt om allt när det gäller fotboll och betting. Han håller på att bli bettingmannen med hela svenska spel-folket. Matematikerhjärnan och fotbollsdyrkan slås samman och voila, något bra för bettingvärlden har skapats.

De enda som inte applåderar varmt är jag och Alva. Vi orkar inte. Vi sitter och stirrar tomt framför oss medan vi låtsas lyssna på det viktiga i något lags försvar mot något annat lags anfallsspel. Eller nåt. Jag lyssnar som sagt inte.

 

Jag kan snart luta mig tillbaks och bara njuta av att få saker gjorda åt mig, för Alva kan allt själv. Måla nagellack, mocka och rida. Alla livets väsentligheter. My big girl.

(Tack Angelica och Tea för lånet av Rosine!)

Alva fortsätter med sina morgonrutiner och står utanför dörren och ropar ”jag vill ha jul nuuuuu!” medan solen stiger över hustaken. HAHAHA, skoja bara, hon står och trycker under taket ovanför dörren och skriker snabbt och effektivt för att inte bli dränkt av regnet.

De senaste dagarna har jag laddat med så mycket positiv energi. Plankstek, goda vänner och kladdkakor kan göra underverk, precis som sömn och frisk luft. Beröm från chefsredaktören för senast inlämnade artikeln (tidningen går i tryck i veckan) gör också gott i hjärtat.

Jag har så många inlägg i huvudet, men ingen tid just nu att skriva ner dem. Ber att få återkomma.

Sammanbrottet. Tröttheten tog ut sin rätt efter den senaste tidens prövningar i form av sjukdomsbesked, en massa jobb, sjukt barn, oro över försvunna barn och sömnbrist. Mitt inne på Mc Donalds, i väntan på maken, brast det plötsligt när radion började spela en låt i moll. Tårarna sprutade fram utan att jag kunde hejda dem och folk runt mig började titta åt mitt håll och blev synbart oroade över att inte veta hur de skulle hantera den ovanliga situation de hade framför sig. Det är kanske inte så ofta man ser en vuxen kvinna sitta storgråtandes inne på en hamburgersylta.

Ganska snart kom en kille ur personalen springande och undrade hur det var fatt. Åh denna söta varelse, det värmde hjärtat så även om det fick mig att hulka och snörvla ännu mer. Gästerna vid bordet bredvid mig kom också fram och frågade vad som hänt och om de kunde göra något. Välsignade människor! Jag tackade förstås och mumlade något om försvunna barn och operationer och gick ut för att möta maken i förhoppning om att frisk luft skulle sina tårarna. Det gjorde den. Frisk luft och sömn hjälper mot mycket.

Nu efteråt förstår jag inte hur jag kunde tappa det så. Men jag antar att det finns gränser som är oförsonliga, en punkt där man inte längre har kontroll och känslorna helt tar över. Min läxa för dagen är att jag inte får slarva med sömnen så till den milda grad som jag gjort det sista. Den sista nattens knappa tre timmar tillsammans med föregående tids nattsudd och tidiga morgnar och jobbiga besked var lite overkill. Nu mår jag bättre. Nu mår jag bra. Nu har jag lärt mig.

Klockan halv åtta i morse gick Alva omkring och släckte varenda lampa i huset så att vi skumögda fick treva oss fram längs väggarna.

”Miljölia säger att man ska släcka alla lampor när man inte är i ett rum”, säger Alva snusförnuftigt.

Bolibompa tar sitt miljöansvar på allvar. Heja!

Jag får kommentarer om att jag inte har tillräckligt mycket åsikter, om att jag inte tar ställning till saker och ting. HAHAHA säger jag och tittar på maken som höjer på ögonbrynen och säger ”not true” som i ”Hon har så jävla mycket åsikter så en fjärdedel hade gjort vilken politiker som helst precis gredelin av avund.” Grejen är bara att det här inte är en sådan blogg. Den finns inte till för att uppröra.

Nu ska jag i alla fall ha en åsikt om något. Det rör det känsliga ämnet barn och deras utveckling. Igår la maken ut ett inlägg på sin blogg med en fråga om vårt barn är ett A-barn eftersom hon vid blott fyra års ålder lyckats ta min telefon och ringa upp honom för att be om att bli hämtade tidigare, typ kl tre istället för fyra, helt på egen hand.

Jag kan känna att det är ett jävla tjatande om vad barn kan och inte kan vid den och den åldern. Alltid ska det jämföras. Vad fan, barn är barn och de utvecklas i olika takt, men de allra flesta av dem lär sig att både gå, prata och tala i telefon så småningom. No worries.

Visst är jag stolt över mitt barn precis som varenda annan sund förälder skulle vara, om det så bara är för att hon lyckas ta på sig själv, vända upp en sandkaka eller som nu, ringa upp pappa själv från mobilen (vilket iofs inte är någon större bedrift eftersom de första femton namnen på uppringtlistan går till honom. Jag ringer jämt och tjatar om något som enligt mig är oerhört viktigt, för honom not so much) och dessutom ha koll på att klockan tre är tidigare än klockan fyra. Jag är jättestolt. Men varför ska vi börja prata om att vara A-barn eller inte.

Kan inte barn bara få vara barn alldeles i fred och leva i det paradis som man inte har samma rätt till när man är vuxen? Det paradis där man får leka kravlöst och bara vara i stunden och nuet. Där allt är möjligt och ens drömmar ännu inte tagits ifrån en av samhället. Ärligt talat, kan de inte bara få vara älskade precis som de är?

Tänk, man kan jobba med nästan vad som helst. Många otippade jobb har jag hört om förr, men aldrig professionell mysare. Det finns faktiskt folk som jobbar som det och tjänar bra med pengar dessutom.

Det finns de som kallar detta prostitution. Jag kan hålla med. Hela livet är en prostitution, alltid är det något man säljer sig till. Det finns de som kallar det värre än att sälja sex, eftersom att krama någon är mer intimt än att ha sex. Jag kan delvis hålla med om detta också. Det är mer intimt att mysa med någon, kramas, pilla i håret, en smekning på armen,  OM detta sker med någon form av romantiska känslor, än att ha sex utan att känna något alls. Såklart.

Men om man då som yrke, fullt påklädd och med regel att inte ta på de kroppsdelar som täcks av underkläder, finns där för att ligga i sked med någon i soffan och se en film, någon som saknar en partner, är det då värre än att sälja sex? I think not. Vad tycker du? Kan vi inte ha en härlig diskussion om detta, en där alla åsikter flyger högt och lågt?

Problemet är att det inte är mitt val utan de däringa amerikanernas val. Jag håller med Jonas Gardell, är det verkligen rimligt att det endast är amerikanerna som ska få rösta i ett val som påverkar hela världen?

Spänningen är oliiiidlig.

Jag övergår till annan spänning i stället, som att lyssna på Levins semesterplaner. De åker till USA om en vecka för att besöka stora westerntävlingar i Oklahoma. Jag funderar som bäst på hur de ska kunna smuggla med mig i resväskan.

Jag har tidigare nämnt den duktiga fotograf som tar alla bilder av mig och Easy, både privat och för artiklar.

Nu har hon skrivit om mig och Easy i sin blogg, gissa om jag blev glad! Läs om oss här.