Har blivit tipsad om balsammetoden. Alltså att tvätta håret med bara balsam istället för med schampo för att inte torka ut hårbotten med en massa skit som det oftast finns i schampo.

Ok, så man ska gå med smutsigt hår tänker ni? Helt fel säger jag då. Shampoo i den form vi har idag är ett relativt nytt påfund. Det går utmärkt att få håret rent även utan shampoo och på köpet kan man dessutom få det friskare och starkare. Låter inte helt fel va? Om man tänker efter så är det kanske inte så konstigt att vi börjat tro att shampoo är enda lösningen för smutsigt hår, jag menar de tjocka köpmännen med brokadväst och gummiband om plånboken vill naturligtvis ha det så.

I alla fall. Jag ska köpa mig ett sistaschampo och sedan är det godkända balsam som gäller, både för mig och Alva. När hon blir äldre kan hon ta upp det med sin psykolog om hon vill och behöver. Rapport kommer när jag vet resultatet. Av håret alltså, inte av Alvas psykologiska hälsa.

Adjö fett hår en dag efter senaste tvätt?

 

Alva förklarar vad arbete är:

”Arbete kan vara när man fixar något, som en bokhylla eller så, men oftast att man spelar dator. Eller så kan man städa. Om man till exempel städar sitt rum då är det hårt arbete, men barn får inte arbeta så jag slipper”

Frågor på det?

Efter gårdagens Uppdrag granskning som jag inte såg eftersom jag inte brukar fixa att se när djur (eller barn) behandlas illa har jag tagit mig en funderare. Man behöver ju inte ha sett programmet själv för att ändå känna att man tagit del av det med dagens tillgång till alla nyheter överallt på nätet.

Det jag funderat över är att alla förfasas, alla är arga och upprörd, det ska bojkottas det ena med det andra och hur kan man gööööra så mot djur?! Ja det kan man ju fråga sig. Jag känner ungefär samma sak. Det är naturligtvis för jefligt. Jag vill också bojkotta. Och det är nu jag ser den. Köttfärsen i kylen. Det är nu jag kommer ihåg det här som jag tyvärr råkade se för ett tag sedan. Det är nu jag börjar känna mig som en hycklare.

Jag varnar alla som gärna vill fortsätta äta sitt kött med bra samvete för att se filmen.

Indoktrinering kallas sånt

Här skriver man ett inlägg om den mirakulösa fotbollskvällen där Sverige vänder 0-4 till 4-4 mot Tyskland och så får man åttiosju läsare på det. ÅTTIOSJU! Man kan ju jämföra det med ett inlägg där jag någonstans i texten skrev ordet spetstrosor, då var det över sexhundra som var intresserade på en dag. Spetstrosorna fanns inte med i något hett och fantasieggande sammanhang, jag tror att det hela handlade om att jag fått skav på opraktiska ställen av dem när jag red och hade glömt att byta till mer ridvänliga underbrallor.

Jag hade nog trott att fotbollsinlägg skulle dra lite, men spetstrosorna var alltså roligare. Man lär så länge man lever. 

Eftersom matchen igår inte var något att se skulle maken passa på att lägga sig tidigt. Jag vet precis hur det brukar bli när han ska lägga sig tidigt, men jag sa inget. Jag bara log så där försmädligt som man kan göra när man vet att man har rätt om något men inte orkar engagera sig med att uttala sig.

Som sagt, matchen var väl ingen höjdare. Jag såg enstaka inlägg på twitter om att det var lika bra att byta kanal. Själv hade jag ingen aning eftersom jag inte orkade bry mig om att titta överhuvudtaget. Om inte tv:n stått på hade jag inte ens haft koll på att det var match. Maken förbjöd mig att uttala sådana hädelser så att någon hör dem, men jag brukar inte bry mig så mycket om vad han säger när det gäller sport. Om jag skulle lyssnat på allt taktiksnack, laguppställningar, vem som spelade vart -68 eller -07 eller när jag bara var en tanke, varför domaren har fel och så vidare, ja då hade mina öron blött så mycket att jag fått svårt med blodförsörjningen.

Maken tog sig ändå så långt som till sovrummet i hyfsad tid. Där satte han på radion och genast började någon skrika något alldeles väldigt. ”Vad stressad han låter”, sa jag för att verka lite intresserad. Maken bara himlade med ögonen och utbrast ”Du vet väl ändå vem det är?!” varpå jag naturligtvis nekade till sådan kunskap. Hand slår i panna och maken sliter av lite hår. På sig, inte mig. ”Snälla, försök. Det är LASSE GRANQVIST! En av de största älskling.” Uppgiven min som jag inte orkar bry mig om riktigt, jag vet att utbrottet snart går över. Jag ska ändå erkänna att det är något med rösten som skriker ”Det är mål, det är mål, det är mål!”, som känns bekant, men om jag skulle sagt det skulle det aldrig blivit någon ände på föreläsningarna från maken. Den andra snubben som också kommenterar är tydligen Ralf Edström. Jag tror att han har spelat fotboll förr eller nåt. Jag säger inget om att jag kanske vet vem det är i hopp om att maken ska tröttna på mig och lyssna på radion istället, och det lyckas. Maken vänder mycket riktigt uppmärksamheten mot radion igen.

I ögonvrån ser jag hur spänd han är, maken. Hur han hoppas på ett mirakel. Hur han ändå någonstans i sitt fotbollshjärta vägrar ge upp hoppet om att underläget 0-4 kan tas igen, hur Sverige ändå kan ha en chans. Och de har de. Sista minuten höjder till och med jag blicken från laptopens skärm och lyssnar spänt. Jag förstår att det här faktiskt är något ganska stort. Jag förstår att det är viktigt för maken där han sitter, närapå tårögd, och försöker behärska de extatiska spasmer som skakar honom när Rasmus Elm sätter 4-4 målet. Han tittar på mig med en dimma för ögonen, minen är salig, när han med förvånansvärt behärskad röst säger att han tänker gå ner och sätta på tv:n nu. ”Älskling, det var Elm som gjorde målet. Din Elm, han som du gillar. Du är väl glad nu, visst?”

Och jag är glad. Det är konstigt, men jag är faktiskt glad över något som hänt på en fotbollsplan. Jag fattar att det är något som är en bragd. Framför mig på skärmen exploderar twitter och jag känner att det är helt ok med alla hyllningar till Zlatan, Elm och resten av gänget. Särskilt till Elm. Jag gillar Elm.

Det skedde ett mirakel igår kväll. Jag brydde mig om fotbollen. På riktigt.

Efter det att Alva funderat en stund på det här med att jag också varit fyra år för länge, länge, lääääänge sen, kommer hon tillbaks och säger:

”Men mamma, förr i tiden när du var ett barn, låg jag i din mage då, eller var det då jag bara var ett litet frö? Eller var jag mer bara som en tanke?”

Ibland undrar jag om barn har svaren på universums alla gåtor. Eller hur de små liven kan ha så storartade förklaringar på det som inte går att förstå. Som vad vi var innan vi fanns, inte ens som ett frö. En tanke. Det är väldigt fint tycker jag.

”Mamma, vet du vad som är konstigt? Alltid om jag ska göra något jag inte får så vet du redan att jag tänker göra det. Varför är det så?”

”Därför att jag också har varit fyra år en gång så jag vet hur en fyraåring tänker.”

”Nä, alltså, det tror jag bara inte på! Nu skojar du väl?”

Plötsligt känner jag mig väldigt gammal…