Det diskuteras dåliga föräldrar på twitter. De som curlar och inte sätter gränser. Alla som låter barnen styra och skämmer bort sina små. Jag har funderat på huruvida jag är en sådan eller inte. Kanske.
Jag skulle aldrig tvinga mitt barn att äta något som hon inte vill ha för att hon inte tycker om det och sedan låta henne gå hungrig. Jag skulle inte göra det eftersom jag anser att det är en form av övergrepp att tvinga in något i någon annans kropp som de inte mår bra av eller känner obehag inför med hotet om att annars får man gå hungrig.
Jag sitter hos mitt barn tills hon somnar varje kväll. Inga metoder för att få barnet att somna själv hos oss. Hon får också utan diskussion sova mellan oss när hon vill. Detta gör jag för att kvällarna är en mysig stund för oss som vi ägnar åt att gå igenom dagen och prata om allt som hänt. Vi läser och sedan somnar barnet i trygg förvissning om att mamma är hos henne. Jag gör det också för att jag mycket väl minns mina egna mardrömmar som barn och den skräck de satte i mig. Jag vill till varje pris förskona mitt barn från det och kan jag göra det genom att vara närvarande så är det mitt nöje att sitta hos henne.
Jag skulle aldrig låta henne springa flera meter ifrån mig på trottoaren vid vägar eller på bryggor. Jag gör det inte eftersom jag inte är bra på att kasta mig flera meter för att rycka undan henne från mekaniska monster som kan göra barn till mos. Jag använder inte hellre devisen ”lite svinn får man räkna med” när det gäller mitt barn. Jag vet också att många, många, MÅNGA, inte har fullt fokus på vägen när de kör utan distraheras av mobiler. Så tja, vid vägen och på bryggor eller kajkanter går man bredvid en vuxen. Så fjompig är jag.
Jag tröstar mitt barn om hon är ledsen och skulle aldrig avfärda hennes känslor eller förringa dem. Även om jag som vuxen kan anse är de är överdrivna eller till och med tagna helt ur fantasin. Jag lyssnar ändå på dem helt enkelt för att jag vill att hon ska känna att hon är hörd och att det spelar någon roll vad hon säger, känner och upplever. Verklighet eller inte. Överdrift eller inte. ”Släta över” säger folk. Aldrig säger jag. Vi pratar om det och sedan brukar hon själv komma fram till att det hela inte var farligt.
Jag låter henne ofta få köpa godis eller någon tidning i affären. Sen får hon spara det till helgen.
När kläderna ska på hjälper jag henne oftast med det på vardagarna. Helt på grund av min lathet, det går snabbare när jag gör det och det betyder att vi kan sova lite längre på morgonen.
Vi har väldigt få regler. Tror inte på att man ska ha regler bara för att ha dem. De måste ha en verklighetsförankrad mening. Om man måste befästa ”sitt ledarskap” genom att hitta på regler anser jag att man är en rätt dålig ledare från början. De regler vi har är däremot fasta och gäller alla i familjen. De finns till för att allt ska fungera, vara trivsamt eller för att vi inte ska utsättas för fara. Enda regeln som är särskild för barnet är väl att hon ska i säng senast klockan 20 och det behöver kanske inte vi vuxna.
Många kan säkert anse att jag curlar och är mesig. Jag tycker det inte. Så olika kan det vara.
Tur att vi är överens! Utom det där med att köpa godis/tidning då.
Ja jag vet att du tycker det är löjligt att hon måste spara det till helgen, men jag måste ju sätta någon gräns 😉