En svår nöt att knäcka

Om ni visste hur glad jag blir över era kommentarer och tips på filmer och serier att roa mig med. Tusen tack. Flera av förslagen har jag redan sett men det dök upp ett och annat som jag inte testat än.

När jag har suttit och letat bland utbudet på Netflix, Swefilmer, Viaplay och diverse andra sidor har jag insett att jag är mer kräsen än vad jag först trodde. Det sägs att man bara har några sekunder på sig att göra ett första intryck på folk och något liknande kan sägas om mig och serier. Inte några sekunder kanske, men om jag inte har fångats av första avsnittet får andra det svårare och om inte tredje lyckas close the deal så att säga så är chansen borta, då fortsätter jag inte att titta. Den måste ha något visst, något som får mig att naglas fast. Inte många lyckas, de flesta pausar jag ideligen om sanningen skall fram, för att istället kolla upp något annat på nätet eller gå iväg och fixa med något. De flesta misslyckas helt enkelt med att fånga mitt intresse.

Jag har inget behov av att sticka ut hakan och försöka göra mig märkvärdig i mina val av underhållning. Som jag tidigare sagt är det precis det det handlar om för min del: Underhållning. Call me crazy men jag är inte road av att sitta och kolla på krig, misshandel, djup depression, våldtäkter och andra övergrepp för skojs skull. Det finns inget som helst underhållande med det i min värld. Visst kan jag ibland uppskatta något för filmens skull, rent artistiskt sett så att säga, men då ser jag det snarast i undersökande syfte, inte underhållande. Jag är så banal, så tråkig och enkelspårig att jag gillar filmer som får mig att må bra. Det får gärna vara smart och rappt, som Suits som enligt mig är en av de bästa serierna som gjorts enligt mig, för att inte tala om intelligent komedi eller vad man nu skall kalla Oceans Eleven-filmerna, eller lantligt historiskt som Downton Abbey (eller storstads-chict historiskt som Mr Selfridge), eller hysteriskt roligt som The Big Bang Theory.

Någon frågade i en kommentar vad jag hade emot Breaking Bad, som jag faktiskt sett alla säsonger av utan att gilla den. Tja, det var väl framförallt mörkret, allt det hopplösa, även om jag också blev sjukt trött på flera av karaktärsdragen, som Walters totala egotripp och totala brist på sympatiska drag för att ta ett exempel. Jag tyckte också att den var galet förutsägbar och jag förstår överhuvudtaget inte alla de som tyckte att den slutade oväntat. Däremot var den mycket bra gjord och flera av skådespelarinsatserna, däribland Bryan Cranston som just Walter White, var helt fantastiskt bra. Men nej, den är inte min påse chips. Samma sak med Mad Men som folk inte förstår att jag inte är helt tänd på. Jag vet inte, men det är något klaustrofobiskt med allt det rökiga, bruna och färglösa. Överlag har jag svårt för 70-tals kulissen, jag får kvävningskänslor. Knäppt, I know, men så är det. Romantiserade våldtäktshistorier och sjuka slaktorgier som The game of thrones får mig bara att må illa, även om jag förstår att den säkert är bra rent grafiskt sett.

Jag är en tuff nöt att knäcka. Särskilt eftersom det inte är så enkelt som att säga att ”men se Modern Family eller How I met your mother eller Jessie eller något annat lika käckt då för sjutton”. Inte heller dessa är särskilt sevärda i mitt tycke. Men jag bjuder er att fortsätta komma med tips i kommentarsfälten, jag uppskattar dem högt och innerligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.