Har ni tittat på kvällens avsnitt av Parneviks? Jag har som jag tidigare skrivit börjat kolla på serien och jag gillar den faktiskt riktigt mycket, av flera anledningar.
De tidigare avsnitten har jag mest skrattat, men just ikväll kom tårarna istället. Igenkänningsfaktorn slog in för fullt. Det var när Mia berättade om sin resa med operation och allt som kom i dess kölvatten, hur Jesper vägrade ge upp och hur de tillslut tog sig ut på andra sidan. Jag och maken har gått igenom samma resa, rätt nyligen. Den resan vände upp och ner på våra liv och innebar stora förändringar, inte minst eftersom jag precis som Mia berättade plötsligt helt tappade bort mig själv.
Vi har tagit oss igenom allt det där nattsvarta, även om jag fortfarande får små dippar och måste tänka på att se vad jag har och att jag lever, se all kärlek som finns runt mig. Idag ser jag ljust på framtiden, vågar tro att jag kommer att finnas med där, tillsammans med min familj. Vi står inför en ny, helt annorlunda, resa nu. Resan till Spanien. Flytten till Spanien. Det är rätt galet. Om någon hade sagt till mig för bara ett år sedan att vi skulle ta med oss pick och pack och flytta söderut så skulle jag inte trott dem. Men nu står vi här. Friska och krya och på väg mot nya äventyr.