Att vänta är inte min grej. Det är om man ska vara nogräknad ungefär det värsta jag vet (hur ska det gå i mañana-land där enda gången det går snabbt är i trafiken?!). Samtidigt vill jag gärna ha saker att se fram emot, men det måste hända grejer under tiden. Men nu, när vi egentligen mest går och väntar på att åka ner till Spanien igen, håller jag på att krypa ur skinnet.
Egentligen har jag hur mycket som helst att fylla dagarna med, som att plugga till exempel. Det är bara det att det är svårt att få studiero med en liten tös hemma som gärna vill ha uppmärksamhet. Hon går inte på fritids nu utan har bara skoltiden, vilken bara är ett par timmar om dagen, så jag har inte mycket tid på mig att sitta i lugn och ro. Resten av tiden försöker vi hitta på saker för att inte börja klättra på väggarna i väntan på att flyga söderut.
Blev igår kontaktad av en tjej som ville tacka för en bra och informativ blogg, vilket jag såklart blir glad över. Men så sa hon att hon nästan blivit rädd för att prova att åka ner själv, eftersom det verkar rätt svårt och krångligt med att köpa hus, få jobb, byråkratin, skolan och allt. Det är tråkigt om folk blir rädda, det ska man inte vara tycker jag, men däremot är det viktigt att måla upp en sann bild så att folk inte får en chock och går på nitar när de väl tagit steget och flyttat och så kanske de känner att de måste åka hem igen.
Har man bara lite på fötterna, vet om att systemet ser helt annorlunda ut, att det tillkommer avgifter och skatter på det mesta, även om den vanliga skatten man skattar på lönen är lägre än här i Sverige, att mycket kan vara lite omständligt innan man är inne i det och att man måste ha en plan för försörjning så klarar man sig bra.
Jag är helt för att våga chansa här i livet. Går det inte så går det inte och då är det inte värre än att man får åka hem igen, Sverige finns kvar. Däremot tycker jag det vore dumdristigt att inte ge sig själv de bästa förutsättningarna för att lyckas, att inte åka ner helt naivt i tron om att saker är på ett annat sätt än hur verkligheten ser ut. Jag tycker inte att man skall skrämmas av det, utan ta till sig fakta och sedan planera sin resa utifrån det, men med vetskapen att man kan behöva justera sin plan många gånger längs med vägen. Klart att ni också vågar flytta till Mañana-land!
Jag tycket det är bra att du skriver en ärlig bild och inte bara en semesterfantasi, för när man lever där hela tiden kan det ju inte vara samma sak som att vara där på semester. Men vad mer exakt tycker du att man bör tänka på innan?