Sällan har ett svenskt barn, som liksom tar det där med att man får lov att gå i skolan för givet, ja snarast som ett måste, längtat så efter att sommarlovet skall ta slut och terminen börja som Alva gör just nu. Sommaren har varit lång och tröttsam och mest bestått av ett enda långt flängande över halva Sverige och dessutom en omvälvande flytt till Spanien. Nu är hon less på alltihop och vill ha vardag och kompisar. Sanden är just nu för sandig, havet för kallt (!) solen för varm och dagarna tråkiga. Dessutom saknar hon våra djur. Hon som är van vid både hästar, hundar och katter har nu inte det allra minsta lilla djur, inte ens myrorna som bodde i lägenheten när vi kom är kvar.
Det där med djuren tar hon allra hårdast. Och kompisarna hemifrån, de är väldigt saknade, särskilt nu när skolan där hemma har dragit igång och hon inte är med. Då är det kanske inte så konstigt att hon väntar och längtar tills hon också får komma igång här nere.
Annars har vi det väldigt bra. Oförskämt bra faktiskt. Vi strosar runt på små gator och vilar på torg som är skuggade av vinrankor. Ja ni förstår ju själva att det är svårt att ha det annat än bra under sådana omständigheter. Häromdagen var vi på en av marknaderna borta vid ferian, den där det säljs begagnade grejer och antika möbler. Jag hittade ett klädskåp som kan vara det finaste jag sett i mitt liv. Det var handgjort av en lokal gammal pensionerad snickare. Han hade byggt det av brädor han hittat i naturen och snickrat med sådan kärlek och känsla att det stod som en aura kring hela möbeln. Jag har aldrig haft så svårt att slita mig från ett materiellt ting i hela mitt liv tror jag. Men, hur i hela fridens namn skulle jag kunna frakta hem skåpet om jag fått fnatt och köpt det? Åh, det grämer mig fortfarande något oerhört! Om jag bara kunde…