Margherita i Nerja

20100524-mpm-adam-lindsleys-cast-iron-margherita-thumb-500x335-91158Jösses vad jag är sugen på en margherita från den där lilla pizzerian med blåa markiser i Nerja, den på 3 Av. Ciudad de Pescia. Kommer tyvärr inte ihåg vad pizzerian heter, men jag lovar, det finns inga godare pizzor någonstans. Eller ja, det kan jag inte lova eftersom jag inte ätit pizza överallt här i världen, men de gör i alla fall de godaste margherita jag ätit. Magiskt gott i all sin snabbmatsenkelhet.

Det får bli dagens mattips till er som befinner er i eller skall till Nerja.

Shoppingtips

De senaste dagarna har vi fyndat rejält. Inte nog med det jag redan berättat om, jag har dessutom fått tag på ytterligare en klänning som egentligen kostade 150 euro, nu för 20 euro  (!!), två par skor som skulle kostat 80 euro styck, nu för 30 euro tillsammans och så vidare och så vidare. Känner mig mer än nöjd och sätter nu stopp för shoppingen här nere på ett tag.

Tänkte att jag skulle tipsa om att alltid gå runt i flera butiker innan ni slår till på något. Väldigt ofta finns exakt samma plagg, skor, accessoarer och inredningsprylar på många olika ställen och priset kan skilja sig rätt markant mellan de olika butikerna. Vi har sett precis samma saker med så stor skillnad som upp till 15 euro. Slantar man gärna sparar och lägger på något annat istället. Är det dessutom rea på ena stället och inte på det andra så kan det såklart skilja ännu mer.

Är ni ute på shoppingrunda är det med andra ord väl värt att kika runt ordentligt innan ni köper. Och en sak till: tro inte att allt är billigare än i Sverige. Det är det inte, även om mycket går att fynda. Skor (många gånger i alla fall), skärp och väskor är värt att satsa på. Det får bli dagens shoppingtips.

Myten om Spanien

Jag hade tänkt skriva klart en ny bok medan vi var här i Spanien. Hahahaha, hrm ursäkta mig men jag måste skratta. Jag har mindre tid över till att skriva nu än vad jag haft på väldigt länge. En av de stora myterna om Spanien: att man har så mycket tid över och kan leva glada dagar i solen. Manaña, manaña. Jo tjena. Det funkar om man är pensionär eller lyxhustru, möjligen. För övrigt är det en väsentlig skillnad (naturligtvis) på att leva sitt liv här och att vara här på semester, det kan förmodligen vem som helst räkna ut. Pengar skall in på ett eller annat sätt och för de flesta av oss innebär det att man måste jobba. Kombinerar man det med barn som är för unga för att kunna röra sig fritt i stan själva så kommer man snart fram till att man får väldigt svårt att hinna med allt.

Alva går i skolan mellan klockan nio och tre. Fritids finns inte, däremot finns en del aktiviteter efter skolan. Ofta ligger de dock inte direkt efter skolan, utan sådär någon timme eller två efter, vilket gör att ännu mer tid går bort när man skall lämna och hämta. Här låter man inte heller barnen gå omkring själva, inte ens om man bor lite utanför stan, utan man följer dem överallt. Till stor del har detta med trafiken att göra. Bilister kör som bekant snabbt som attans och det finns få föräldrar som vill riskera sina barns liv genom att släppa ut dem själva, i alla fall när de är i Alvas ålder (och yngre såklart).  Detta gör att man blir väldigt upplåst kring hämtningar och lämningar och att vara med på aktiviteter. I runda slängar går det bort ungefär en och en halv timme till bara hämtning och lämning från skolan varje dag, aktiviteter och lek med kompisar borträknat. Visserligen är det underbart att få spendera så mycket tid med mitt barn, det är en lyx och en gåva, men jag kan inte riktigt säga till de som kräver pengar av mig i form av räkningar att jag tyvärr inte kan betala eftersom jag inte hunnit jobba utan bara varit med mitt barn istället. Alltså, heltidsjobbet (mer än så eftersom jag både jobbar och pluggar på universitet) skall skötas på omkring fyra och en halv timme, plus lite extra tid som jag snor åt mig genom att sitta med datorn i knät samtidigt som jag med ett öra och ett öga tittar och lyssnar på Alva som sitter bredvid och grejar med sitt i soffan.

Alla andra föräldrar jag pratat med, i alla fall de som inte är gjorda av pengar utan som faktiskt måste jobba, säger samma sak: De har aldrig haft så lite tid över och känt sig så stressade av tidsbrist och jobbpress som här.

Jag måste också snabbt och skoningslöst slå hål på myten om att spanjorer bara glassar och tar det lugnt, att de ”aldrig” jobbar. Det kunde inte vara längre från sanningen, de jobbar i princip jämt känns det som. Nu generaliserar jag väldigt, såklart, men över lag har de långa arbetsdagar och dessutom jobbar de som regel sex dagar i veckan. Visst, de är lediga mellan klockan två och fem på dagen, den berömda siestan, men sedan skall de, i de fall de får denna ledighet, tillbaks till jobbet och vara där till tio på kvällen, ibland längre. Jag tror att få skulle vara avundsjuka på detta sätt att lägga upp arbetsdagen på. Jag är då inte det allra minsta sugen på att få mina dagar upphackade på det sättet. Umgänge med familjen sker sent på kvällarna, med sömnbrist som resultat, i alla fall för barnens del.

För övrigt har jag väldigt lite tid att sitta ute och njuta av sol och värme, i alla fall på vardagarna. När jag lämnat Alva går jag hem och tokjobbar, inomhus eftersom det är svårt för datorn att klara värmen ute, den säckar helt ihop, tills det är dags att gå och hämta henne igen. Då försöker vi visserligen få så mycket tid ute som det bara går, men efter skolan är hon trött och hungrig och vill hem och vila och äta och så skall läxan göras. Så sådär alldeles mycket tid ute har vi faktiskt inte. Återigen, som jag skrivit någon annan gång, så beror möjligheterna för att vistas ute mer också på hur man bor. Hade vi bott med stor uteplats där man kan sitta i skuggan, eller till och med få plats att leka ute i skuggan, så hade saken varit lite annorlunda. Men vi bor inte så och därmed jämt.

Vad jag vill komma till är i alla fall att boken får vänta tills vi är i hamn med våra planer på ett annat sätt att leva ut våra drömmar om ett liv med växlande kultur och möjlighet att se nya delar av världen, samtidigt som vi kan ha vår bas hemma i Sverige.

 

Spaniens skam

Det finns vissa saker med det här landet och den här platsen som jag tycker så mycket om att det nästan gör ont i mig. Att kunna gå barbent och bararmad i princip nio månader om året är en av dem, torget framför kyrkan med bänkar där man kan vila i skuggan av vildvin är en annan. Sedan finns det annat som jag avskyr så mycket att det gör ännu ondare inom mig.

Sättet att se på djur och djurhållning är en sådan sak. Att man anser att tortyr och misshandel av djur är en konstform (som tjurfäktning) säger ju en hel del. Hur hästarna används, vilket jag skrivit om tidigare, att de utan vatten och många gånger utan skugga, får dra omkring på turister dagarna (och nätterna) i ända på asfalterade eller stenlagda vägar. Åsnor som står uppbundna så tight att de inte kan röra huvudena. Att så många misshandlar och överger hundar och katter. Rescue center där man ser den ena stackars varelsen som ser värre ut än den andra finns det gott om, men de räcker naturligtvis inte till på långa vägar. Jag har hört talas om festivaler där man släpper ner getter från torn (OBS, jag har inte granskat den informationen källkritiskt). Det är tillåtet att sälja djur som sukater, hundar, katter, rovfåglar och gud vet vad i affärer. Affärer fyllda av glasburar där de små liven ligger utslagna eller irrar runt runt uppenbart hyperstressade. Vissa av de här djuren är inte mer än några veckor gamla och är redan skilda från sina mammor och får spendera sina liv, fram tills det att någon köper dem, i glasburen med andra djur, liggandes på strimlat papper. Andra är äldre och man ser i deras ögon att de har stängt av. Jag kan inte komma på något annat ord än genomvidrigt.

Idag gick jag förbi en sådan affär och spenderade ungefär tre minuter där inne. Sedan började jag gråta, så illa kändes det. Jag drog naturligtvis till mig en massa uppmärksamhet och personalen trodde att jag var sjuk eller något. Då började jag rätt upprört förklara för dem att jag tyckte att det de gjorde var just vidrigt. De förstod ingenting. Tittade på mig med förvånade och helt oförstående ögon. Jag funderar rätt mycket över vad som hänt med empatin när man inte kan se och förstå att sådana här saker är fel, alldeles oavsett vad lagen säger. Som när folk sparkar och slår på andra levande varelser och bara försvarar sig med att det är deras jobb, de följer bara order. Jävla idioter till ynkryggar är allt jag kan säga. Ryggradslösa skamfläckar som inte tänker själva och bara blint följer andra.

Detta är i mina ögon Spaniens (och flera andra länders) skam.

Bobbi och Sam när de hittades
Bobbi och Sam när de hittades

IMG_697120150823_131150

unnamed (2) unnamed (3)

 

Spanskt regn

Det första riktiga regnet här nere kom med besked. Jag skulle nästan inte ens vilja kalla det regn, snarare skyfall. Som så mycket annat är inte heller vädret särskilt lagom här nere, antingen är det total torka eller så öppnar sig himlen och någon där uppe häller ur hinkar med skurvatten. Det är så det känns, som att det är skurvatten. Staden stinker avlopp. Eftersom det varit så torrt hinner vattnet inte rinna undan och marken blir snabbt översvämmad. Överallt forsar brunt eller till och med svart vatten fram och drar med sig sand, damm och gammal urin och avföring från de dagliga hundpromenaderna. Här finns i princip inga grönområden så hundarna, som det för övrigt finns väldigt gott om, får göra sina behov rätt på de stenlagda gatorna. Resultatet blir att många gator har en lätt stank av urin över sig, särskilt på morgonen då många är ute och rastar sina hundar samtidigt. Över lag tycker jag trots det att gatorna hålls rena och fina, det sopas och tvättas och fejas i ett. Men nu när störtregnen kom ser man ändå hur mycket skit här finns.

Alva och jag blev formligen dränkta efter tio meter när vi skulle till skolan idag. Då hade vi ändå på oss våra Didrikson-jackor, tillverkade för att stå emot Nordisk vind och väta. Det gör de också, de har funkat fint i Göteborg som borde vara det ultimata testet för varje regnjacka, men mot spanskt regn hade de inte en chans. Dråpligt, nästan komiskt. Eftersom vi ändå var genomblöta efter någon minut ute var det bara att resignera och traska vidare genom vattnet och försöka låta bli att tänka på hur det rann längs med ryggen och över axlarna ner på armarna, något som annars är nåt av det mest obehagliga jag vet. Nu sitter jag för första gången med en filt runt mig och försöker torka, innan det är dags att ge sig ut och bli blöt igen.

Hemlängtan och möbelfnatt

Sällan har ett svenskt barn, som liksom tar det där med att man får lov att gå i skolan för givet, ja snarast som ett måste, längtat så efter att sommarlovet skall ta slut och terminen börja som Alva gör just nu. Sommaren har varit lång och tröttsam och mest bestått av ett enda långt flängande över halva Sverige och dessutom en omvälvande flytt till Spanien. Nu är hon less på alltihop och vill ha vardag och kompisar. Sanden är just nu för sandig, havet för kallt (!) solen för varm och dagarna tråkiga. Dessutom saknar hon våra djur. Hon som är van vid både hästar, hundar och katter har nu inte det allra minsta lilla djur, inte ens myrorna som bodde i lägenheten när vi kom är kvar.

Det där med djuren tar hon allra hårdast. Och kompisarna hemifrån, de är väldigt saknade, särskilt nu när skolan där hemma har dragit igång och hon inte är med. Då är det kanske inte så konstigt att hon väntar och längtar tills hon också får komma igång här nere.

klädskåpAnnars har vi det väldigt bra. Oförskämt bra faktiskt. Vi strosar runt på små gator och vilar på torg som är skuggade av vinrankor. Ja ni förstår ju själva att det är svårt att ha det annat än bra under sådana omständigheter. Häromdagen var vi på en av marknaderna borta vid ferian, den där det säljs begagnade grejer och antika möbler. Jag hittade ett klädskåp som kan vara det finaste jag sett i mitt liv. Det var handgjort av en lokal gammal pensionerad snickare. Han hade byggt det av brädor han hittat i naturen och snickrat med sådan kärlek och känsla att det stod som en aura kring hela möbeln. Jag har aldrig haft så svårt att slita mig från ett materiellt ting i hela mitt liv tror jag. Men, hur i hela fridens namn skulle jag kunna frakta hem skåpet om jag fått fnatt och köpt det? Åh, det grämer mig fortfarande något oerhört! Om jag bara kunde…

Avsaknad av saknad

Spansk gräsmatta
Spansk gräsmatta

För varje dag som går blir det färre och färre saker jag saknar från Sverige. Min familj, självklart, de fattas mig hela tiden, men annars är det i princip ingenting som jag känner att det skulle vara värt att återvända hem för. Inte just nu i alla fall. Det skulle i så fall vara grönskan. Här är torrt som fnöske och väldigt brunt. Det blir ju så när det knappt kommer en droppe regn på flera månader. Vintern är på så sätt vackrare, när allt får liv och börjar blomma och grönska. Upp och nervänt och bak och fram kan man säga. Nu under den heta sommaren är det i princip bara palmer och växter som vårdas ömt i krukor av flitiga gröna fingrar som överlever. Gräset här, på de få platser där man överhuvudtaget kan hitta något, består av rätt stora, grova blad som jag hemma knappt ens skulle komma på tanken att kalla just gräs. Det myllrar dessutom av myror i det. Så, just sånt där kan jag sakna. Frodigt grönt gräs som man nästan får lust att sätta tänderna i, som en häst, bara för att det ser så saftigt och fräscht ut.

Vad är det då som är så härligt här att vi inte vill åka hem, trots att den älskade och mycket saknade familjen finns där? Vädret är naturligtvis en aspekt. Det går inte ens att beskriva hur skönt det är att vakna upp till sol och värme varje dag. Även om det mitt på dagen kan bli lite väl mycket av det goda… Då får man dra sig inomhus, eller till skuggan, och göra lugna saker ett tag. Maten är en annan. För mig som i princip bara äter vegetariskt (hörde förresten av en ny bekant här nere att jag klassas som en flexerian, alltså någon som äter vegetariskt men kan vara flexibel någon gång ibland) är det underbart att kunna äta så gott, nyttigt och relativt billigt som man kan här. Frukt och grönt är to die for. Det är så lätt att svänga ihop vad som helst av det gröna köket och allt smakar lika bra.

Så har vi då Medelhavet. Varje gång jag ser det klickar det liksom till i mig och jag känner något som närmast kan beskrivas som ett lättare lyckorus. Varje gång. Det är nästan lite galet. Jag vet inte vad det är som gör det, men detta intensivt blåa, ofta på gränsen till turkosa, hav läker själen, det är inte mer att orda om. Havet har alltid haft en lugnande och berusande effekt på mig, men just Medelhavet toppar allt annat jag hittills upplevt. Att det ofta är väldigt behagliga badtemperaturer gör inte heller ont, även om det vissa dagar i ärlighetens namn är svinkallt, beroende på strömmar och hur det blåser.

Slutligen älskar jag alla de där små husen, byggnaderna, som man råkar på överallt. De där som talar om för en att man definitivt inte är i Sverige utan på sydligare breddgrader. Det finns också hus så fula och groteska att man helst av allt skulle vilja riva ner dem, för hand om så skulle vara, på en gång så att man slipper se dem. Ofta ligger dessa dessutom närmast vattnet. Betongkolosser som smällts upp, högre än alla andra hus som redan fanns bakom så att utsikten skyms, för att turister skall kunna bo nära stranden. Hemska tingestar, sanna mina ord. Men de andra, de där genuina, lägre husen älskar jag.

Dessa fyra tillsammans gör att jag har föga lust att återvända hem, även om vi hemma i Göteborg bor både större och med högre standard. Däremot är vi allihop väldigt nyfikna på andra delar av Spanien, för att inte säga hela Europa, USA och varför inte Indonesien, Australien och Nya Zeeland när vi ändå är igång. Det nästan brinner i mig av lust att se och uppleva saker. Som om jag vaknat ur en lång Törnrosa-slummer och nu har fått fasligt brått att ta igen allt jag missat.

Men just nu är vi här. Och vi njuter, av det mesta förutom gräset.

Mamma Mia och nostalgi

Längtar till Grekland

Genomgår en släng av sjuk separationsångest idag. Inte helt rationellt eftersom jag just precis nu inte har någon förestående separation (inte än på ett par veckor i alla fall), alla jag bryr mig om och som jag måste leva avskild från har jag redan sagt hej då till när vi åkte hit till Spanien. Under ett par dagar var jag nästan beredd att ställa in hela flytten, så jobbigt tyckte jag det var att lämna somliga av mina nära och kära. Men, som med mycket annat, gick det över och även om jag saknar familjen (och att känna mig hemma, framförallt med språket) så ångrar jag inte för en sekund att vi flyttade hit.

Vad som hänt med mig idag har jag ingen aning om, men det är som om jag går omkring med en klump i både hals och mage som hotar att brista när som helst. Det är så mycket jag vill och allt är totalt motstridigt. Just det är i och för sig inte ett dugg ovanligt när det gäller mig, jag är alltid sådär jobbigt komplex. Men nu vill jag vara på minst fem platser samtidigt och jag vet inte hur jag skall få ihop allt.

Nej, det börjar nog bli dags att ta det där glaset med vin på balkongen nu. Alva myser i soffan och vilar från sol och värme. Mamma Mia (filmen)  är på och vi sjunger med för full hals så fort låtarna kommer. Kanske är det den som får mig att känna mig splittrad, nostalgisk och längtansfull?

Inget mer Suits

SuitsDet är med stor sorg jag konstaterar att det inte blir något mer Suits för mig. Vem bryr sig, kanske någon tycker. Jag bryr mig, kan jag i så fall replikera. Med eftertryck dessutom. Suits är en av mina favoritserier, för att inte säga Favoriten med stort F. Men nu är det över och finito. Vårt internet här i Spanien håller inte för att streama som vi brukar. Och då har vi ändå vad som skall vara bland det allra bästa, just för att kunna streama.

Internet är en sådan grej som faktiskt är dyrare här i Spanien än i Sverige. Vi betalar nu mer för ett abonnemang som är långsammare än det vi har i huset i Göteborg. Knas. Annars måste jag ödmjukt böja på nacken och instämma i vad en del veteraner här nerifrån har påtalat när det gäller frukt och grönt: det beror helt på säsong vad som finns och inte finns (och vad det kostar). Jag måste verkligen bli bättre på att handla efter vad som är moget och redo att säljas just nu, det är ju dessutom väldigt klimatsmart. Hemma i Sverige är man (jag) ju van vid att kunna handla precis det jag vill, när jag vill, oberoende av säsong (även om det inte alltid smakar lika bra). Det får bli ändring på det nu och det är som sagt egentligen en god sak.

Men Suits. Åh, jag sörjer!

Hårda golv och trötta fötter

tofflorI Spanien, som i många andra länder, tar man sällan av sig skorna inomhus. Somliga säger att det bland annat har att göra med att andra skall slippa konfronteras med illaluktande fötter. Jag har ytterligare en teori om varför skorna behålls på när man kommer in, nämligen ren och skär självbevarelsedrift.

Hur menar jag nu, undrar ni kanske. Jag kan visserligen bara prata för mig själv (och resten av min familj eftersom jag med egna öron hört dem oja sig), men att gå omkring på stengolv (om än fantastiskt vackra sådana) utan något på fötterna som ger avlastning är en ren plåga. Våra fötter värker som om vi promenerat omkring i sju år utan en enda vilopaus (nåja) och ländryggen är inte långt mycket bättre.

Lösningen heter innetofflor, så får det vara som det vill med att det är sommar och varmt. Utan dem hade vi inte kunnat ta många steg till vare sig ute eller inne, det är ett som är säkert. Jag kör på ett par i något som jag förknippar med 50-tal och strandliv. Vet inte varför, men det gör jag. Kanske är det färgerna kombinerat med ränder?

Hur gör ni för att bäst avlasta era trötta fötter?