Det är visst synd om mig. Syndast i helaste världen. Inte nog med att det pissregnar, jag har en speta i lillfingret, Challe har diarré och jag inte fick någon frukost för att någon (ja skyll för fasen inte på mig) glömt handla, nej då, sedan får jag vänta en hel jefla timme i regnet med hunden eftersom bussfan redan hade fyllt sin kvot på en hund. Igen.
Men inte ska ni tro att det räcker nu. Nepp. Uppe på allt annat (och värst av allt) går hästkraken och skadar sig. Första dagen. I shit you not.
Jag hade hoppat av den förhatliga sabla jefelbussen och precis börjat få upp värmen, Challe hade somnat gott och maten skulle vara färdig bara någon sekund senare när Linda ringer. Linda är den söta lilla varelse som har stallet jag är i. Jag blir kall för jag känner på mig att något är fel. Det är det. ”Du, din häst är skadad” säger Linda med tunn röst. ”Jävla fans skit” tänker jag men säger lugnt (hur lyckades jag??) ”På vilket sätt?”
Biten, sparkad och trampad på visar det sig. Täcket hänger i trasor och hästen står på tre ben när jag snabbt som ögat tagit mig tillbaks till stallet igen med en förvirrad hund. Förutom diverse mindre bitsår har hon fått en rejäl spark mitt på skenbenet bak och så har hon troligtvis trampat sig själv på insidan kotan. Suck och jävla stånk.
Nu är lilla hästen desinficerad, omplåstrad, inlindad och pussad på. Inget är av men hon är mörbultad såklart. Hon får stå inne nu och så ska jag tillbaks ikväll och rå om henne igen.
Vad fan, det som gick så jättebra att släppa ihop dem ett par stycken i morse. Hela förmiddagen har de stått lugnt och betat sida vid sida och swish, åker jag hem och så brakar helvetet lös. Vem är det jag gjort något ont och varför kan vi inte snacka om det som vuxet folk istället för att hålla på med sån här skit? Va?!