Går det egentligen att skriva på ett sätt som inte är ”sååå typiskt” idag? Jag menar, det finns ju ingenting som är direkt förvånande eller oväntat. Jag tänker främst på olika karaktärsgestaltningar. Med den mångfald av personligheter som ändå finns idag, betydligt mer accepterat än förr även om vi fortfarande har väldigt långt kvar innan alla i sanning kan säga att de blir accepterade precis som de är, känns det svårt att göra något där läsaren inte skulle kunna vrida det till att det var väntat eller typiskt. Det innebär en stor utmaning som författare.
Å andra sidan, tänker jag, måste allt vara så himla oväntat och unikt? Kan man inte bara få lov att skriva en berättelse utifrån verkliga perspektiv och inte med piskan på sig om att göra allt djupt och finkulturellt? Jag är inte finkulturell, jag är väldigt vanlig. Jag skriver för en bred massa, inte för den smala läsarkretsen som vill sitta med monokel och smala mustascher och granska och diskutera. Jag har ingen ambition om att undervisa eller uppröra. Jag vill bara underhålla. Jag vill skriva utifrån egna erfarenheter, skapa av min egen fantasi. Ha hög igenkänningsfaktor. Jag vill skriva på ett sätt så som livet är som mest. Det är knappast att måla in sig i ett hörn, att begränsa sig. För när allt kommer omkring överträffar ofta verkligheten dikten. Livet i sig är makalöst och fantastiskt, mörkt och svårt, allt på samma gång. Livet är sååå typiskt, sååå svårt, sååå mörkt och sååå magiskt roligt. Varje dag sker mirakel. Det räcker för mig.