Under 90-talet gick en våg genom Sverige då skinnskallarna trädde fram på ett sätt de inte gjort tidigare. Rasismen fick ett nytt ansikte. Lasermannen satte skräck i stockholmare med invandrarbakgrund. Kids som fått huvudet förvrängt gjorde saker som aldrig skulle kunna göras ogjorda igen.
En av de familjer som fick sina liv totalt massakrerade av sådana kids var familjen Hron. Är det någon som minns? Det är ingen rolig historia och visst vill man bara sudda ut den ur den del av hjärnan där minnet sitter, men jag tycker det är viktigt att vi inte glömmer. Den där augustikvällen -95 när John och en kompis skulle tälta vid Ingetorpssjön. Den natten när John offrade sitt liv för att hindra att hans vän utsattes för samma misshandel som han själv. Allt på grund av ett vansinnighetsdåd av tonåriga nazister.
Jag undrar ofta hur Johns föräldrar mår idag. Hur de lever. Hur hans kompis, Christian, mår. John var 14 år när han dog, den 17:e augusti 1995. Hans gravsten har blivit vandaliserad flera gånger. Som om han inte utsatts för tillräckligt med våld under sin dödskamp. John har fått Stig Dagerman-priset för sitt mod. Det är ju fint. Men vad fan hjälper det tänker jag. Inte ett skit.
Att gräva ner sig i hemskheter gör sällan någon nytta. Men att minnas historien är ändå nödvändigt för att utvecklas och gå framåt. Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att det finns svenskar som har samma horribla inställning till andra svenskar, medmänniskor, levande varelser på allas vår jord, som under det mörka 90-talet.
Skämmes!!!!!