Jag har stött på en och annan flarne i mitt liv. Jag har hamnat i situationer där jag när jag väl stått mitt uppe i dem tänkt att ”hur fan hamnade jag här, vad gick snett?!” Jag har också mött både näthat och livehat. Det är sånt som händer.
När jag fått frågan om hur jag hanterar människor som angriper mig på olika sätt svarar jag att jag helt enkelt inte låter dem ta plats. De kan få gapa och skrika sig blå om de vill, men de får inte rubba mig. Det är bara löjligt och jag har inte tid eller lust att lägga energi på det. Visst har jag några gånger gjort markeringar, men det är oftast för helt döva öron så jag har lagt ner det med. Svaret på hur jag hanterar det är alltså att jag skakar av mig det och går vidare som om jag inget hade hört.
Det har dock tagit mig några år att komma hit. Förr kunde jag bli enormt frustrerad och känna att jag ville ha upprättelse och annat som säkerligen är mänskligt, men inte helt realistiskt när man har med vissa typer av människor att göra. En del verkar leva i någon egen liten värld där de tror att det de säger och gör är helt i sin ordning och att de är i sin fulla rätt. Jag ägnade massor av energi åt att vara arg, ledsen och upprörd innan jag insåg att den enda som förlorade på det var jag själv.
Numer lyssnar jag gärna på positiv och konstruktiv kritik, och jag värdesätter de människor jag har runt mig. Det negativa låter jag vara. Jag har lärt mig konsten att inte bry mig och den har gjort mig till en gladare och, tror jag, bättre människa, eftersom jag har massor av energi över till att göra bra och roliga saker.