”Flygrädsla är bara en känsla, den har ingenting med förnuft att göra. De som är flygrädda har i regel ett mycket stort kontrollbehov och skulle helst vilja flyga planet själva”. Ungefär så sa en expert på fobier några timmar efter flygplanskraschen häromdagen. Varpå tjejen som intervjuade henne sa ”och det är ju vi andra glada för att de inte gör”.
Well, säger jag. Jag vet inte jag. Kanske hade det varit bättre om någon med starkt kontrollbehov sattes att övervaka autopiloten istället för den andrepilot som fullt medvetet verkar ha tagit med sig 149 personer, däribland två spädbarn och en skolklass, in i döden.
Inte nog med att man ska vara orolig över att något ska gå snett rent tekniskt, man ska också bekymra sig över huruvida piloterna är nyktra och vid god psykisk hälsa, att de inte plötsligt känner för att krascha mot en bergvägg (eller in i något hus).
Kontrollbehov eller inte, man är totalt utlämnad där uppe i luften, det är fakta. Oftast går det bra, men när det går åt skogen så går det riktigt åt helvete. Vilket för mig är skillnaden mot att köra bil. Även om jag vet att det är större risk att något händer när jag är på vägarna har jag där ändå en viss kontroll själv, eftersom jag faktiskt får köra själv (avskyr att sitta bredvid) och har koll. Dessutom, även om en olycka sker är det avsevärt mycket högre chans att man klarar sig ändå, vilket inte är fallet när ett plan kraschar.
Så, visst vet jag om att jag har kontrollbehov. Riktigt jäkla obehagligt är det ändå att lämna sitt liv så totalt i händerna på två piloter och hoppet om att tekniken ska fungera.