Alva gillar att träna. Hon brukar gå in i rummet som vi använder som kombinerat tv-spelsrum/träningsrum. I rummet finns bland annat ett löpband som jag brukar springa på när det är för dåligt väder för att springa ute. Löpbandet är lika älskat av Alva som hatat av mig. Hon får bara ha på låg hastighet och jag ogillar skarpt att hon sätter på det när hon är själv. Ändå gör hon det och jag försöker att inte vara en hönsmamma utan låta henne öva motoriken ifred.
Idag var olyckan jag nästan väntat på, fastän jag anstränger mig för att låta bli, framme. Precis när jag kom in i rummet snubblade hon på sina egna ben och flög i en båge innan hon landade på samma axel som hon igår skadade på skolan när hon blev knockad av en gunga. Jag kastade mig fram för att snabbt komma till hennes undsättning och tröst, men tänker mig inte för utan trampar snett upp på löpbandet som fortfarande rullade, benen sveps bort och jag faller tungt med svanskotan före ner på bandet, slår i huvudet och blir sedan fastklämd mot väggen bakom samtidigt som löpbandet sandpapprar bort huden på svanskotan. Alvas skrik får mig på fötter innan jag hinner tänka och jag får upp henne i famnen och kan snart konstatera att hon blev lite mörbultad men hade tur. Barn är ju rätt mjuka i kroppen som tur är. Hon blev förmodligen mest rädd även om hon blev öm såklart.
Värre var det med mig, som sanningen att säga inte alls är lika mjuk som när jag var sex år. Inte ens som när jag var tjugofem, eller trettio år, tragiskt nog. När jag väl fått klart för mig att Alva, det älskade lilla barnet, inte skadat sig allvarligt började smärtan göra sig hörd. Jag kunde knappt röra mig, kan knappt fortfarande. Nackspärr, som jag hoppas inte är en whiplash, och sönderslagen svanskota, samt galen huvudvärk. Jag mår inte illa och jag ser klart och tydligt så det är nog ingen hjärnskakning, men ont gör det. Jag vill inte vara en mes, jag är van vid rätt tuffa tag, hästtjej som jag är, men det här är något utöver det vanliga. Känns som jag helt slagit mig sönder och samman.
Jag fick upp Alva på löpbandet igen i alla fall och hon fick gå lite på det så att hon inte skulle bli rädd (upp i sadeln direkt, det är det enda som gäller så länge man kan stå på benen) och sen fick hon sätta sig och spela Wii medan jag la mig raklång och tyckte otroligt synd om oss båda.
Alltså, när jag tänker på hur hon flög och hur det kunde ha gått… Men herregud vad roligt det måste ha sett ut.
