Genomgår en släng av sjuk separationsångest idag. Inte helt rationellt eftersom jag just precis nu inte har någon förestående separation (inte än på ett par veckor i alla fall), alla jag bryr mig om och som jag måste leva avskild från har jag redan sagt hej då till när vi åkte hit till Spanien. Under ett par dagar var jag nästan beredd att ställa in hela flytten, så jobbigt tyckte jag det var att lämna somliga av mina nära och kära. Men, som med mycket annat, gick det över och även om jag saknar familjen (och att känna mig hemma, framförallt med språket) så ångrar jag inte för en sekund att vi flyttade hit.
Vad som hänt med mig idag har jag ingen aning om, men det är som om jag går omkring med en klump i både hals och mage som hotar att brista när som helst. Det är så mycket jag vill och allt är totalt motstridigt. Just det är i och för sig inte ett dugg ovanligt när det gäller mig, jag är alltid sådär jobbigt komplex. Men nu vill jag vara på minst fem platser samtidigt och jag vet inte hur jag skall få ihop allt.
Nej, det börjar nog bli dags att ta det där glaset med vin på balkongen nu. Alva myser i soffan och vilar från sol och värme. Mamma Mia (filmen) är på och vi sjunger med för full hals så fort låtarna kommer. Kanske är det den som får mig att känna mig splittrad, nostalgisk och längtansfull?