Jag har hört namnet några gånger, men varit för kulturellt outbildad för att veta vem det är. När jag igår lästa Sanna Lundells blogg där det stod att hon sett en dokumentär om just Marina på SVT så tänkte jag att jag skulle undersöka saken närmare. Bli upplyst. Våga chansa och klicka in mig på ett program om performencekonst. Sanna skrev ju trots allt att hon ville bli mer lik denna kvinna i allt hon gör och är, så sådär himla konstigt kan det ju inte vara. Tänkte jag.
Nu ska jag inte vara förmäten nog att säga att det här inte är konst, det kanske det är, men att stå mitt emot varandra och vråla, slå varandra, sparka varandra, skära sig med rakblad i magen, piska sig själv, ligga på golvet och yla eller gny, sitta naken på en pinne osv, det är i så fall konst som jag inte förstår. Jag är nog inte tillräckligt kulturell. Eller smart.
Däremot tyckte jag att experimentet med att sitta tyst, fastande, på en stol 7 timmar om dagen i 3 månader och titta besökare i ögonen var intressant. Jag förstår tanken med att vilja varva ner, sakta av lite på tiden som bara rusar. Vara närvarande. Jag är imponerad av att hon klarade det. Det är också intressant hur lätt det är att bilda nästan som en kult kring någon, hur lätt det egentligen är att beröra och påverka människor på olika sätt. Människors reaktioner på det ovana är alltid spännande att se. Marina är säkerligen en mycket karismatisk person och jag tvivlar inte på att hon förändrat livet för människor. I alla fall människor i vissa kretsar, eller som är av en viss mental karaktär. Med det menar jag inget illa, inte alls.
Marina Abrammovic har min respekt för sin beslutsamhet och sin uthållighet, för sin förmåga att vara närvarande i sina känslor. Men kanske inte just som konstnär. Inte min grej med lidande och smärta helt enkelt.