Fredagen den trettonde hade Alva en riktig onixdag. Ni vet en sån där som Lotta på Bråkmakargatan har ibland. Passande datum för olyckor och elände kan man tycka. När den ena grejen efter den andra slog fel och hon dessutom hade oturen att ha en mamma som ”inte fattar någonting” så frågade hon tillslut med ynklig stämma om det inte finns turdagar också, för i så fall kunde hon behöva en som kompensation.
Den lilla hönan var inte ensam om att stå inför tråkigheter. Själv tog jag beslutet att kasta två av mina absoluta trotjänare vad gäller skor. Jag har haft dem i säkert tolv år och nu hade de helt klart gjort sitt. I sanning en sorglig stund.
Dessutom började jag få väldigt ont i ryggen och tänkte att nu kommer straffet för att jag varit så dålig på att träna och bara suttit och häckat framför datorn sista tiden. Igår eftermiddag hade jag dock så ont att jag nästan grät och svärmor som är sjuksköterska (och som av en händelse var på besök) tvingade iväg mig till akuten där de konstaterade njursten. Så roligt kan man ha det. Istället för att sitta och mysa med familjen framför mellofinalen låg jag alltså på sjukan och blev fullproppad med smärtstillande (oh himmelrike) innan jag inatt fick åka hem med uppföljningsplan.
Nu är det tid för vila och uppiggande bilder som en bekant i Spanien skickat på en drös otroligt vackra hästar som huserar där nere. Skall absolut kollas upp mer noggrant när jag kommer ner igen.