Alva och jag ville kika in i Oscar Fredriks kyrka (fantastisk byggnad) som ligger alldeles nära lägenheten där vi bor tillfälligt just nu. Alltså gick vi dit för att se om det var öppet och jo då, kyrkan stod öppen för besökare. Vi travade in, så tyst och högaktningsfullt vi kunde (även om jag inte är det minsta troende själv tycker jag att man skall respektera de som är där för sin tro och inte för att byggnaden är fascinerande) och tittade runt på de vackra fönstren och målningarna i taket. Då såg vi att kyrkvaktmästaren (?) höll på att ställa i ordning för begravning. Kistan var redan på plats och blommor sattes ut. Jag blev lite förvånad över att man gör dessa förberedelser samtidigt som kyrkan är öppen för allmänheten, men så var det tydligen.
Alva blev djupt fascinerad över det faktum att det låg en död människa i kistan och hon var full av frågor. Som till exempel vem som låg där och om man fick öppna och titta, för det skulle hon så gärna vilja göra, sa hon.
”Åh mamma, tänk om det är Bockstensmannen som ligger där!” utbrast hon (hon är som sagt helt insnöad på historia, särskilt just Bockstensmannen eftersom vi varit så mycket i Varberg, samt Wasaskeppet…) och jag fick förklara att det med allra största sannolikhet definitivt inte var så.
”Men tänk om det skulle vara det, tänk vad cooooolt!” fortsatte hon, och det fick jag ju på sätt och vis hålla med om. Fast det hade samtidigt varit lite trist om man grävde ner den mumifierade mannen kan jag tycka och det fick Alva i sin tur hålla med om.
Första mötet med en kista innehållande en död människa blev således inte alls som man skulle kunna tro en sorglig historia, utan en rätt spännande. Så kan det gå.