Kultur är en smaksak. Vad den ena gillar kan en annan ogilla och tvärtom. Tur är väl det tänker jag. Trots detta kan jag ibland (ok, ganska ofta) tänka att gränsen mellan galning och geni är rätt luddig. Mer än en gång har udda människor (missförstå inte, jag uppskattar verkligen udda människor, alla är vi som vi är och det är tur att vi blev som vi skulle) blivit mer eller mindre geniförklarade inom kulturvärlden. Med rätta många gånger, men mer tvivelaktigt en del andra.
Jag är övertygad om att en konstnärs eventuella genialitet beror väldigt mycket på att andra inte vet riktigt vad de egentligen skall tycka om det. Det personen gör är kanske så udda att andra blir osäkra. Det kan då gå två vägar. Antingen dissas skaparen totalt vid fotknölarna, eller så blir hen geniförklarad. Jag tror också att det beror på vad män heter. Är det någon som redan är betraktad som ”da shit” spelar det inte så stor roll vad hen gör. Ingen vågar säga att kejsaren är naken liksom. Ingen vågar säga att en hög med hopsamlat skräp är just en hög av tomburkar, damm, trasig plast och garnnystan kanske inte är värd flera miljoner medan en annan hög med precis samma saker inte är värd mer än att hamna i soporna.
Det här är tankar som jag haft ända sedan jag var barn. Jag har alltid haft väldigt svårt att acceptera att något varit hyllat för att en viss konstnär, musiker eller författare har gjort det, men skulle någon annan göra samma sak så hade det varit en annan femma. En gång gjorde jag ett experiment med en av mina svenskalärare för att bevisa detta. Jag hade länge ifrågasatt varför det var accepterat och mer eller mindre geniförklarat att vissa författare, bland annat Kafka, skrev på sätt som stred mot alla regler. Läraren förklarade att dessa författare var så avancerade att de behärskade tekniker som egentligen inte följde gängse regler och att de fick det att fungera och att det snarast lyfte hela texten, endast för att de var så otroligt skickliga. Jag köpte inte detta utan käbblade emot.
En dag lämnade jag in en text som jag själv skrivit för bedömning. Jag fick tillbaks den utan att ha fått godkänt på den, med motiveringen att jag inte behärskade tekniken och att jag inte skulle apa efter stora författare när jag inte hade mer kött på benen. Sätt er in i lärarens tunghäfta och skam när jag lite triumferande visade upp originaltexten som jag rätt av hade snott av just Kafka. Det var inte jag som skrivit det jag lämnat in utan Kafka. Men när läraren inte visste att det var mästarens text så var den inte längre OK. Jag ansåg att detta hade bevisat vad jag hela tiden tyckt: Det är skillnad på folk och folk när det kommer till hur ens verk blir mottagna.
Jag kan känna att det är på samma sätt idag. Många av de författare som är mycket framgångsrika idag skriver på ett sätt som i princip vem som helst hade kunnat skriva. Men hade man lämnat in ett sådant manus hade förmodligen de allra flesta förlag refuserat dem. Ändå går deras manus igenom, endast på grund av deras namn. Rätt orättvist kan man tycka, men så fungerar det här i världen. Allt handlar om kändisfaktorn. Är det någon som är känd så bryr sig inte läsarna om vad det är de skrivit, utan köper och läser ändå och det är allt vad förlagen bryr sig om, naturligtvis. Allt handlar ju om huruvida en produkt kommer att sälja eller inte.
Vad anser ni om detta? Kan ni ibland känna att ingen vågar säga att kejsaren är naken?