Maken håller på och jobbar med viktiga saker, hela rikets säkerhet står på spel. Och jag har som vanligt munkavle och får inte säga flaska. Så himla tråkigt. Han jobbar nätterna igenom i alla fall och jag och Alva får sova bäst vi kan i ensamhet. Så himla skönt. På riktigt. Jag förstår inte riktigt det där med att det ska vara så mysigt att sova ihop. Varmt och knöigt och störigt med armbågar som plötsligt trycks upp i ansiktet. Stunden innan man somnar kan däremot vara trevlig. Småpratet. Men sen, nej tack.
Alva förstår inte det där med att det är skönt att sova själv. Hon föredrar tvåsamhet eller helst tresamhet. Mitt i natten hörs hennes klara barnastämma kalla på mamman och det är bara att tassa upp i bara mässingen för att bära barn till en säng som resten av natten ska delas med inte bara man utan även barn.
Det låter kanske som om jag är bitter över att behöva dela min säng. Det är jag naturligtvis inte. Jag är tacksam över att jag har både man och barn att trängas med. Men nog sover man skönare ensam, i den trygga vetskapen om att det mest älskade finns bara ett rum bort?