”Vad modiga ni är som flyttar fastän pensionen är långt borta.
Vi har länge planerar att flytta ner till Estepona så snart vi går i pension vi har inte vågat göra det tidigare.
Vad tror du att du kommer sakna mest (om något) med Sverige? Är du rädd för något? Vad ser du mest fram emot?” – Barbro Klang
Först och främst, naturligtvis, tack för dina fina ord. För att svara på dina frågor måste jag tänka efter lite, men jag tror ungefär så här:
- Jag kommer att sakna flera saker. Först och främst de vi lämnar efter oss här hemma, däribland, å Alvas vägnar, hennes två bästa kompisar som i princip är som barn i huset här. De springer fram och tillbaks mellan husen stup i ett och det värker lite i hjärtat när jag tänker på att vi berövar dem detta. Sedan kommer jag också att sakna att bara kunna gå rakt ut genom dörren till någon av altanerna eller till trädgården, det blir inte samma sak nu när vi ska bo i lägenhet. Sist men inte minst kommer jag sakna att kunna förstå allt, både praktiskt och språkligt, utan att anstränga mig.
- Det jag är rädd för har i princip bara med Alvas säkerhet och trivsel att göra. Tänk om vi råkar ut för rån (kan ske här hemma också), tänk om hon inte trivs, tänk om det blir jobbigt för henne att kompisar kommer komma och gå eftersom folk inte stannar mer än ett tag, tänk om hon känner sig begränsad och låst för att hon inte längre kan gå själv till kompisar, sådana saker. Jo det finns ett par saker till som ligger och mal lite i bakhuvudet och det är dels tsunamis, som inte alls är särskilt orealistiskt att de kan slå till mot spanska sydkusten, och dels alla de där läbbiga farorna som finns ute i vattnet. Till exempel finns det ett, om än mycket litet, bestånd av vithaj utanför Spaniens kust. De anses vara utrotningshotade, men de finns där. Nu tror jag inte att risken att komma i närkontakt med dem är särskilt stor, men jag som nästan får frispel om det så simmar förbi en vanlig liten firre när jag badar får lätt panik bara av tanken.
- I ärlighetens namn ser jag mest fram emot ljuset, värmen och enkelheten. Avsaknaden av materialism (nåja, i alla fall inte i lika stor utsträckning som här). Att både jag och Alva får möjlighet att lära oss (förhoppningsvis) ett nytt språk på plats i landet. Närheten till älskade Malaga, Nerja, Mijas Pueblo, Marbella och flera andra pärlor. Dessutom har jag redan kontakt med en handfull människor som jag tror och hoppas kan utvecklas till vänskap, trevliga samtal och många skratt.
Jag önskar så att alla som verkligen vill också vågar ta steget och inte låter sig hindras av att de tror att man inte kan flytta med barn. Det kräver mer eftertanke och planering, ja, men det är fullt görbart. Vi är levande bevis och många, många, före oss likaså.