Innan Martin stack iväg tidigare blev det lite snack om kläder. Han klär sig inte direkt som en modeguru när han är ute och ränner runt, vad fasen, han klär sig inte ens som en löpare. Fotbollströja och badshorts från Billabong. Det var just tröjan det blev tal om. Han påpekade själv att han ofta har lite udda tröjor, som Darlington och Benfica och så, inte IFK-tröjor och annat mer passande i sköna götet. Sin vana trogen passade han på att förhöra mig lite om Benfica medan han drog på sig startnummerlappen. Till exempel ville han försäkra sig om att jag visste vart laget hörde hemma.

”Italien” svarade jag varpå jag såg paniken komma smygande i mannens ögon.

”Nejmen, snälla Linnéa tänk nu” sa han och spände oroliga ögon i mig.

”Spanien” försökte jag.

”Nej, nej, nej! Svennis har tränat laget, jag har fått tröjan av Schwarz, täääänk nu” utbrast den stackars mannen förtvivlad

”Frankrike? Holland? England?”

Martin utstöter ett bröl, nära sammanbrott.

”Du har ju för sjutton varit där, han har sommarhus där, kom igeeeen!”

”Portugal?” säger jag lugnt. Jag har sett dessa bryt förr, jag vet att han kommer att hämta sig så småningom.

”Tack” suckar Martin och ger sig av.

Jag föreställer mig att varvet plötsligt inte kändes lika jobbigt om alternativet var att stanna i köket med mig.

 

Han är i mål. Tiden 1:33:48 gör att han vågar komma hem. Jag sa innan han åkte att eftersom han ändå tränat innan, han sprang ju faktiskt 3 km i förrgår, så måste han hamna under 1:40, annars får han gå en skämsrunda innan han kommer hem. Det gäller att hålla dem på tårna.

Den önskade vänskapen med Sanna Lundell har ingenting, jag upprepar ingenting, att göra med att hon hänger med en viss Persbrant. Detta faktum skulle snarare få mig tveksam, men jag väljer att ha överseende och låter som en god vän mina kompisar själva välja sina partners.

Nå. Att jag valde henne som den jag skulle vilja vara kompis med beror på att hon verkar vara en vettig, rolig tjej med intressen som i mångt och mycket liknar mina. Till exempel har hon häst och mixar precis som jag western med akademiskt. I like. Dessutom skriver hon och jag tror att vi skulle kunna ha mycket att prata om och utbyta idéer.

Martin är tveksam till vår vänskap. Han är rädd att jag ska bli påverkad av hennes idéer och begära särboskap. Det behöver han inte oroa sig för, vem skulle då sköta återvinning och kompost här hemma?

Det här blir Martins tionde år som galen löpare runt Lilla London. Göteborg alltså. Sex av de åren har vi varit tillsammans och fem gånger har jag stått och gapat mig hes någonstans utefter banan. Martin har inte sett mig en enda gång. Däremot har han sett mina kompisar som har stått precis bredvid mig. Jag vet inte hur jag ska tolka det och har nu lagt ner skiten. Det känns inte riktigt, vad ska jag säga, meningsfullt. Det enda som skulle få mig att krångla mig ner på stan med en tre och ett halvt-åring en dag som denna är för att sälla mig till den smarta grupp av människor som brukar duka upp med grillar, öl och solstolar på strategiskt vald plats. Bredvid sig har de skyltar med den högst berättigade frågan ”Varför?” skriven med versaler. Det skulle dock kräva varmare väder än de åtta grader termometern visar på just nu. Jag sparar röst och krafter tills imorgon när Alva ska springa istället.

Alva har beställt tårta. Den ska bestå av sockerkaksbotten, choklad, hallonsylt, banan, godis, jordgubbsglass, klubbor, vindruvor, blommor, polkagrisar och en röd karamell på toppen. Runt om ska det ligga tomat.
Okaaay. Comin’ right up…

Idag handlar det mycket om mat här hos Berglunds. Varvet imorgon vet ni, viktiga grejer. Jag bläddrar i mina favoriter, men vet att det ändå kommer sluta med pasta och skinksås.

Samma Odd Molly fast annan färg. Lite för stor dessutom.