Jag hörde någon säga att alla människor mår bra av att leva nära vatten – särskilt vatten som faller. Jag kan hålla med om biten om att bo nära vatten, själv älskar jag havet och skulle inte kunna tänka mig att bo inne i landet (been there, done that), men det där med vatten som faller… Om det är sant så borde Göteborg vara en perfekt plats. Här faller det vatten var och varannan dag tycker jag. Vet inte om jag mår så särdeles bra av det. Förmodar att det inte är fallande vatten i form av regn som åsyftades av personen i fråga.

Nu närmar sig datumet då vi faktiskt flyttar med stormsteg. Vi inser att de flesta dagar fram till avresan är uppbokade på ett eller annat sätt. Jag skall villigt erkänna att jag känner mig väldigt lättad av detta faktum, inte bara för att jag ser fram emot att få bo i Spanien, utan också för att jag avskyr att bo i väskor. Japp, nu är det sagt. Jag avskyr det. Även om det är tillfälligt. Jag avskyr nämligen tillfälligt också. Inte tillfälligt som i ”nu är vi iväg på semester ett tag”, men tillfälligt som i ”det får vara så här just nu, tillfälligt”. Jag tycker om att bygga upp något mer bestående, även om jag gärna tar pauser från det och vill sticka iväg på äventyr för att fylla på energi ibland, men annars vill jag gärna boa och rota mig. Konstigt egentligen, jag som levt ett så kringflackande liv tidigare. Kallat alla ställen där haft min tandborste för hemma. Nu vill jag tvärtom slå ner pålarna, så och odla, inreda och skapa traditioner. Det är svårt att göra när man hela tiden bor hemma hos någon annan.

Just detta, att inte känna att ens bostad är bestående, talar emot tanken att fortsätta bo i Spanien på sikt, i alla fall om vi inte köper något eget. Det finns inga hyreslägenheter på samma sätt som här i Sverige. Man hyr någons privata bostad och sällan mer än max 11 månader i sträck. Hyresvärdarna vill gärna maximera sina inkomster genom att hyra ut veckovis på somrarna då de får ut betydligt högre hyror än när de hyr ut long term. Man bor med andra ord tillfälligt, precis så som vi inte alls vill.

Många gånger motsäger jag mig själv något enormt. Så komplex är jag. Eller kanske är jag bara mänsklig. Jag vill så många olika saker som i sig inte riktigt går hand i hand. Men på något sätt känner jag att en plan börjar utkristalliseras, formas, och jag och maken har fått ett gemensamt mål att jobba mot. Vi vill inte leva som backpackers, det har aldrig intresserat eller lockat mig det minsta, men vi vill ha variation. Vi vill kunna se världen, ta del av olika kulturer, leva i ett skönare klimat än det svenska, uppleva livet och inte sitta av det i soffan med en laptop i knät, men samtidigt ha en fast punkt, ett hem att bygga upp och inreda. Det behöver inte vara stort eller lyxigt, men det skall vara fint, bekvämt, vårt. Mitt i alltihop har vi ett barn i skolåldern att tänka på, ett barn vi inte vill skall behöva dras upp från sin tillvaro jämt och ständigt, men som vi ändå vill visa olika sätt att leva, nya platser och möjligheter. Och nu, äntligen, tror vi att vi vet hur vi skall göra. Det känns fantastiskt.

När vi filat ytterligare lite mer på planerna och närmat oss hur vi skall lösa det hela (vi vet vad vi vill, hur vi vill leva, men har inte hela vägen dit klart för oss än), så skall jag berätta allt för er.

Bor just nu hos människor som använder diskmaskinen  till annat än att diska i, närmare bestämt som ett helt vanligt skåp att förfara tex. plastlådor och papperstallrikar och annat i. Alla sätt är bra, en del är bara lite annorlunda än de man är van vid.

I eftermiddag åker vi tillbaks till Göteborg och intar lägenheten i Linné. Livet i väskor fortsätter ytterligare en och en halv månad, sedan sätter vi oss på planet och beräknar inte återvända till Svea rike på ett bra tag. Känns rätt konstigt, men bra.

Jag får rätt många frågor om huruvida vi flyttar för gott, om vi aldrig tänker komma tillbaks till Sverige för att bo. Så är det sannolikt inte. Vi kommer att behålla vårt hus i Göteborg, Alva har kvar sin plats på skolan (hon älskar sin skola och vi är väldigt nöjda med den. Det är dessutom över 1500 som står i kö för att komma in på skolan så man ger inte bara upp sin plats hur som helst) och har fått ledigt ett år till att börja med. Vi vill ha de reträttmöjligheterna. Däremot kommer vi nog aldrig mer att spendera vintrarna i Sverige, mer än över jul möjligen. Vi får helt enkelt se. Kanske trivs vi så bra i Spanien att vi inte kan tänka oss att flytta hem igen alls, kanske vill vi hem så småningom men spenderar i så fall vintrarna någonstans i värmen. Det ska bli spännande att se hur vi vill göra när vi väl landar och har hunnit smälta allt. Vi har privilegiet att kunna välja hur vi vill leva våra liv och vi vägrar att rätta oss i ramen för hur de flesta gör, bara för att vi inte vågar ta steget och faktiskt göra verklighet av våra drömmar.

Igår drog vi ner till Varberg för att fira födelsedagen av en familjemedlem. Underbart väder, kanske det bästa som Sverige bjudit på i år, HAVET (älskar havet mer än allt annat!) och vit sand mitt i stan. Härligt. Varberg är, näst efter Hunnebostrand, bästa stället att vara på under sommaren i mina ögon.

Nu är vi tillbaks i stan (Göteborg) och laddar för Alvas allra första skolavslutning imorgon. Det känns rätt stort. Hon har själv valt ut sina kläder och är så stolt över att få stå inför skolkompisar och föräldrar och sjunga tillsammans med klassen i vitt och guld. Lilla tösen som blivit rätt stor.

Efter avslutningen skall vi tillbaks till Varberg över helgen. Väskorna får verkligen arbeta just nu! Känner mig smått förvirrad och drömmer om att jag irrar runt i världen utan att hitta hem på nätterna. Hjärnan går på högvarv för att försöka reda ut vad jag tycker och tänker och känner inför framtiden. Möjligheterna är många, men vad är rätt för oss?

Nu är det lunchdags och jag frestar mig själv med en god cesarsallad. Inte ofta jag äter kött, men då och då blir jag sugen. Jag vägrar att bli extrem åt något håll utan äter det jag mår bäst av, vilket är 90% vegetariskt och 10% vitt kött. Ungefär.

Sitter i tredje bostaden i raden på vår road tripp och filurar över livet. Frågor som vad jag ska göra ”när jag blir stor” dyker konstant upp och börjar kräva ett svar. Skriva, javisst, men ska jag bara skriva? Och hur i så fall? Bara böcker? Böcker och reportage? Krönikor? Spökskrivare för de som vill ge ut bok men inte kan själva? Arbeta med text på annat sätt, till exempel som lektör? Jag vet inte. Kanske vill jag göra något mer än så?

Det jag vet är att jag har fått blodad tand att fördjupa mig i text och litteratur. Jag vill öva in alla tekniker, använda dem på mitt eget sätt, med min egen röst. Ha ordentligt med kött på benen innan jag går ut och talar om för andra som arbetar med det skrivna ordet hur det skall vara, hur de kan bli bättre. Allt för många tar sig friheten att kalla sig lektörer och redaktörer, när de i själva verket faktiskt inte har så stor koll. När de själva inte kan formulera sig särskilt väl. Som lektör måste man inte ha lyckats som författare, ens styrkor kan ligga på helt andra plan, men man bör ändå ha en djup förståelse för vad som är en välskriven och lättflytande text och inte.

Jag har fått en del förslag om att föreläsa inom än det ena och än det andra, men jag har ingen lust. Tycker inte att jag har något direkt att komma med som ingen annan redan sagt hundratals gånger, eller utan att ta upp sådant som kan vara känsligt för andra människor i min närhet. Såg nyligen en tjej som jag känner sedan barndomen som börjat föreläsa. Kollade igenom hennes program och läste om vad hon pratar om. Blev väldigt förvånad eftersom jag upptäckte att det hon står och säger på föreläsningar faktiskt inte stämmer med verkligheten. Jag kände henne rätt väl under den tid i hennes liv hon pratar om och jag vet att det hon säger på föreläsningarna inte är sant. Det kändes rätt märkligt och nästan obehagligt när man får sådant tydligt kvitto på hur många bluffar det finns där ute som försörjer sig på att säga sig vägleda andra utan att ha fått någon rätsida på sig själva ens.

Så, här sitter jag alltså och funderar. Ska jag göra ditt eller datt? Lite mer av somt eller till och med ge mig på något helt nytt? Det är spännande att leva och det enda jag med säkerhet vet är att jag aldrig vill sluta att lära mig, att utvecklas. Jag börjar därför med något jag vet att jag alltid kommer ha nytta av, nämligen ovanstående nämnda fördjupning i skrivande och litteratur. Högskolan, se upp för här kommer jag!

Alva har blivit dålig igen. Luftrören som vanligt. Jäkla skit rent ut sagt med det här skruttvädret vi haft. Nåväl, när man är sjuk och hängig kan man passa på att testa att sy för första gången i sitt liv. Det gjorde Alva, med farmors hjälp. Ett par byxor blev det minsann. Otroligt bra gjort att ge sig på som första projekt. Alva höll i och matade fram tyget, nålade och hade sig. Det ända hon inte kunde göra var att trycka på tramppidalen eftersom hon inte nådde ner.

Jag kommer ihåg hur min mormor satt och sydde i timmar med mig när jag var liten. Kjolar, byxor, klänningar och allt möjligt. Så många fina minnen! Det var nästan att jag fick en tår i ögat av nostalgi (och enorm saknad) när jag såg min egen dotter sitta på samma sätt nu. Jag hoppas att det sätter sig som lika kära minnen hos henne som de jag har med min älskade mormor.

Alva var glad som en lärka och stolt som en tupp över sina nya, egensydda, rosa mjukisbyxor. Det ska hon vara. Inget är som när man bemästrat något nytt och skapat något fint på kuppen. Stora tjejen!

Nu tar vi kväll och hoppas att hostan släppt till imorgon och att vädret blir lika fint som de utlovat på SMHI. I så fall blir det grillkväll. Vi tänkte bland annat bjuda på det här, en härlig blandning från det gröna köket, toppat med kyckling till den som vill och naturligtvis goda kalla såser. Längtar!