Barbro frågar

8 apr 201511 apr 2015 LinnéaFlytta till Spanien

”Vad modiga ni är som flyttar fastän pensionen är långt borta.
Vi har länge planerar att flytta ner till Estepona så snart vi går i pension vi har inte vågat göra det tidigare.
Vad tror du att du kommer sakna mest (om något) med Sverige? Är du rädd för något? Vad ser du mest fram emot?” – Barbro Klang

Först och främst, naturligtvis, tack för dina fina ord. För att svara på dina frågor måste jag tänka efter lite, men jag tror ungefär så här:

Jag kommer att sakna flera saker. Först och främst de vi lämnar efter oss här hemma, däribland, å Alvas vägnar, hennes två bästa kompisar som i princip är som barn i huset här. De springer fram och tillbaks mellan husen stup i ett och det värker lite i hjärtat när jag tänker på att vi berövar dem detta. Sedan kommer jag också att sakna att bara kunna gå rakt ut genom dörren till någon av altanerna eller till trädgården, det blir inte samma sak nu när vi ska bo i lägenhet. Sist men inte minst kommer jag sakna att kunna förstå allt, både praktiskt och språkligt, utan att anstränga mig.
Det jag är rädd för har i princip bara med Alvas säkerhet och trivsel att göra. Tänk om vi råkar ut för rån (kan ske här hemma också), tänk om hon inte trivs, tänk om det blir jobbigt för henne att kompisar kommer komma och gå eftersom folk inte stannar mer än ett tag, tänk om hon känner sig begränsad och låst för att hon inte längre kan gå själv till kompisar, sådana saker. Jo det finns ett par saker till som ligger och mal lite i bakhuvudet och det är dels tsunamis, som inte alls är särskilt orealistiskt att de kan slå till mot spanska sydkusten, och dels alla de där läbbiga farorna som finns ute i vattnet. Till exempel finns det ett, om än mycket litet, bestånd av vithaj utanför Spaniens kust. De anses vara utrotningshotade, men de finns där. Nu tror jag inte att risken att komma i närkontakt med dem är särskilt stor, men jag som nästan får frispel om det så simmar förbi en vanlig liten firre när jag badar får lätt panik bara av tanken.
I ärlighetens namn ser jag mest fram emot ljuset, värmen och enkelheten. Avsaknaden av materialism (nåja, i alla fall inte i lika stor utsträckning som här). Att både jag och Alva får möjlighet att lära oss (förhoppningsvis) ett nytt språk på plats i landet. Närheten till älskade Malaga, Nerja, Mijas Pueblo, Marbella och flera andra pärlor. Dessutom har jag redan kontakt med en handfull människor som jag tror och hoppas kan utvecklas till vänskap, trevliga samtal och många skratt.

Jag önskar så att alla som verkligen vill också vågar ta steget och inte låter sig hindras av att de tror att man inte kan flytta med barn. Det kräver mer eftertanke och planering, ja, men det är fullt görbart. Vi är levande bevis och många, många, före oss likaså.

Dissar Hollywoodfruar till förmån för Modern spansk grammatik

8 apr 2015 LinnéaDitten och datten

Pratade med en kompis för en stund sedan som entusiastiskt frågade vad jag tyckte om premiären av Hollywoodfruar. Jag fick göra henne besviken eftersom jag inte ens visste om att detta helt surrealistiska program har börjat gå igen. Omvärlden har fått stå tillbaks till förmån för Modern spansk grammatik och liknande böcker. Tycker inte jag lär mig ett dugg, men hoppas ändå på att något fastnar.

Hur som helst, även om jag inte just nu grottat ner mig i allt med Spanienflytten skulle jag inte gluttat på programmet ändå. Jag har sett ett par tidigare säsonger och känner väl ungefär att jag skulle velat haft betalt för att se en enda sekund till av Gunilla Persson. Inte nog med att hon framstår som en rätt igenom galen och hysterisk människa överlag behandlar hon sin dotter på ett i mina ögon helt horribelt sätt, något hon tyvärr inte är ensam om. Jag vill i alla fall inte se det.

Istället räknar vi nu ner dagarna tills flyget söderut lyfter. Två veckor idag. Längtar jag? Mhm.

Romernas nationaldag

7 apr 20157 apr 2015 LinnéaDitten och datten

Jag måste säga att Barnkanalen (Morgonshowen) gör ett mycket bra och viktigt jobb för att minska klyftorna mellan människor, med att belysa mobbing och utanförskap och med att berätta om andra kulturer och på så vis sudda ut okunskap och rädslor.

Så gott som varje morgon hör jag dem prata lika värde, om hur man är en bra kompis, om att det är bra och något att vara stolt över att vara annorlunda, att ALLA faktiskt är annorlunda på ett eller annat sätt osv. Idag har de bjudit in en romsk kvinna för att berätta om romernas nationaldag som imorgon firas över hela världen. De har berättat om varifrån romerna kommer, om språk, mat och om att många romer inte har några egna hem.

Alva lyssnar med stora ögon och frågar med darrande stämma om det är romer som brukar sitta utanför affärerna. Jag svarar att det är det. Alva frågar varför de sitter och äter ibland om de inte har mat. Jag svarar att det kanske är någon snäll människa som har gett dem mat, eller så har de använt pengarna de fått till att gå och köpa sig lite mat. Vi pratar en stund om hur hemskt det är att det finns människor som inte har mat, som inte får lov att gå i skolan och som måste bo i en bil, eller till och med i ett skjul. Om hur viktigt det är att de som har haft tur och har det bra, som har mat och kläder och någonstans att bo, delar med sig till de som inte har. Att man måste bry sig om andra och inte bara tänka på att man själv ska ha det bra. Att vi alla måste samarbeta. Att fattigdom verkligen inte är något brott, det är ett misslyckande av oss andra som har.

Efter en stund försvinner Alva upp på sitt rum. Jag tänker att hon kanske behöver vara ifred och smälta allt lite, bearbeta och sortera i tankarna. Men så kommer hon ner igen nästan genast, bärandes på en av sina sparbössor.

”Mamma när vi åker och handlar vill jag lämna det här till den flickan som brukar sitta utanför Coop, hon kanske behöver köpa mat till sina barn”.

Det kniper i hjärtat och ögonen tåras. Både av stolthet över mitt barn som förstår mer än många trångsynta vuxna, men också över människors livsöden. För, bakom varje utsträckt hand finns en människas historia. En människas livsöde som blev så annorlunda än mitt eget privilegierade.

Vårdag i Göteborg

5 apr 20155 apr 2015 LinnéaDitten och datten

Har ägnat en del av eftermiddagen åt att spatsera runt i ett soligt Göteborg med min bror. Vi har sökt oss till lä där solen faktiskt nästan värmt, medan man i vinden halvt frusit ihjäl i vanlig ordning. Men ändå, stunder som dessa när jag går runt i den lilla stadskärnan känner jag hur mycket jag ändå tycker om vissa delar av Göteborg, som Vasastan, Haga och Linné.

Vi fikade vid Kronhusbodarna (rekommenderar verkligen ett besök där om ni är i stan) och åt lunch på Andrum (ställe med bara vegetarisk och veganmat), snackade hälsostress och stadsplanering. En alltigenom trevlig eftermiddag med andra ord.

Nu blir det till att råplugga hela kommande veckan inför det muntliga provet i spanska nästa söndag. Får lätt panik och känner att jag inte kan något alls. Har visserligen hyfsat bra ordförråd och kan en del regler, men att få ihop meningar eller hänga med i samtal är stört omöjligt, i princip. Gråter blod och sliter mitt hår och kommer i stort sett vara glad om jag överlever pärsen och helst blir åtminstone godkänd. Sedan har jag fyra veckor på mig att repetera något innan jag ska ge mig på fortsättningskursen. OMG, vad har jag gett mig in på?!

Smått som blir stort

5 apr 2015 LinnéaDitten och datten

Slås rätt ofta av hur lite det behövs för att göra somliga helt galna av upprördhet, eller få dem att känna sig förolämpade. Man kan ju undra hur lite de har på gång i sina egna liv som har tid att ta åt sig så av vad andra säger eller gör.

Läste till exempel om en tjej som hade lagt ut ett typiskt 1:a aprilskämt, nämligen att hon var gravid, på sitt Instagram. Hon blev formligen dränkt av hundratals hatkommentarer och påhopp, till och med rena hot, därför att hon tydligen med detta skämt kränkte alla som är ofrivilligt barnlösa. Hörde sedan ett samtal två personer emellan där den ena ondgjorde sig över någon gemensam kompis som hade för vana att lägga upp bilder på sig själv där det fanns en skål med nötter med i synfältet. Personen i fråga tyckte att detta var väldigt respektlöst eftersom vännen visste att personen var allergisk och måste hen då lägga ut sådana bilder, personen kände sig faktiskt sårad över att själv inte kunna äta nötter… Ja ni förstår ju.

Från att bli kränkt av småsaker till hur stora skador relativt lite vatten kan göra. Har ni läst om katastrofen i Chile? Tydligen har det på ett enda dygn kommit lika mycket vatten som det normalt gör på 14 år, ungefär 25 millimeter. Detta har orsakat massiva översvämningar, raserade hus och döda människor. I mina ögon verkar det helt galet, 25 millimeter är ju nästan ingenting. Hur kan det bli sådana enorma vatten- och lermassor av så lite? Galet! Mina tankar går dock naturligtvis till de drabbade som förlorat anhöriga, och kanske också sina hem eller möjligheten att få rent vatten.

Flyttbestyr och vårhälsning

4 apr 2015 LinnéaDitten och datten

Ungefär hälften av husets inredning är nu packat i lådor. Några av dem har redan fraktats ner till Marbella där de får vänta på oss i ett förråd tills vi kommer efter och resten står staplade i garaget. Jag tycker att jag packar och packar och ändå är det lika mycket kvar. Hur galen är man som samlar på sig saker man sedan inte använder, utan nästan glömmer bort att man har?

Vi sorterar, säljer, skänker och sparar bara det som verkligen betyder något för oss. Varför ska man ha en massa saker som bara står och samlar damm, det undrar jag. På det hela taget har vi börjat tänka i banor om förenkling i livet. Fundera över vad vi vill, vad som är viktigt, hur vi vill leva våra liv. En bild har börjat träda fram och den ser inte ut som vi har trott. Det är väldigt spännande och lite skrämmande.

Nu tar vi en paus från alla flyttbestyr över helgen och fokuserar på mat och påskäggsjakt. Om vi hade varit i Hunnebostrand, som vi vanligtvis (typ alltid) är så hade dagen bestått till stor del av påskefyrn´, både att hjälpa till att ”dra” till den och att titta på den när mörkret lagt sig till kvällen. Nu blir det inte så i år av olika anledningar utan vi blir kvar i Göteborg. Det går bra att hälsa våren här också. Alva gör det med stråhatt och skinnjacka, som omväxling till påskkärring-utstyrseln. Själv gör jag det genom att hälsa på mina små tête a tête som kommit upp under schersminbuskarna (och att smygäta från påskägget när ingen ser).

På vårt påskbord

4 apr 20154 apr 2015 LinnéaMat/Dryck

Jag har ju helt glömt bort att jag lovat berätta vad vi har på vårt påskbord. Eftersom vi mestadels äter vegetariskt, eller rättare sagt demivegetariskt (eftersom jag äter både ägg och kyckling, dock inte fisk och skaldjur som jag är allergisk mot) så är det många som varit nyfikna på hur vi dukar upp.

Nu är det ju inte så att vi aldrig äter rött kött, både Alva och maken äter det flera gånger i veckan, men jag avstår. Alva kan inte äta kyckling, av någon anledning har hon kräkts av det ända sedan hon var bebis, så vår kosthållning blir något komplicerad, eftersom det är det enda köttet jag äter.

Nåja, nog om det. På vårt påskbord finns det:

Påsksallad med physalis och fetaost

Äggsallad i skal. Jag lägger dock röran direkt i fina små äggkoppar istället för skalet som jag tycker blir för meckigt.

Örtomelett i portionsform.

Örtrisotto

Spanska grillade grönsaker

Papas arrugadas

(Dessutom har vi små minispett med köttbullar, prinskorv och vindruvor till Alva, vanliga ägghalvor, samt en liten jansson till de som vill ha det)

Efterrätt:

Fruktsallad på spett (välj frukter du själv gillar)

Chokladdoppade chokladbollar

Och så påskägg förstås.

Den onda maten

2 apr 20152 apr 2015 LinnéaMat/Dryck

Jag brukar ivrigt heja på folk som väljer att äta mindre kött och socker, det borde vi alla tänka på lite till mans, men jag måste säga att när jag häromdagen skulle bjuda en bekant på mat och fick en lista på saker hon inte äter så kände jag mig lätt rådvill. Vad lagar man till en person som inte äter kött, gluten, mejeriprodukter eller socker och dessutom undviker både potatis och ris?

Min förskräckelse bestod dels i den totala bristen på fantasi vad gäller menyn. Men också av det faktum att den mat vi idag kallar normal är full av alla dessa beståndsdelar och vi proppar glatt i oss saker som skadar vår kropp utan att tänka särskilt mycket på det. När så en människa som har sagt stopp och belägg, jag vill inte göra det här mot mig själv, kommer i vår väg så blir det lite besvärligt. Nästan så att man drar sig för att äta ihop. För hur ska det gå?! Går det ens att laga mat utan att något av ovanstående smyger sig in?

Dagens mission består därför av att hitta så många goda recept jag kan utan varken kött, gluten, socker eller mejerier och helst då inte heller potatis eller ris. Jag ska lyckas om jag så går åt på kuppen.

Rainworks

1 apr 2015 LinnéaDitten och datten

”Det kommer regna oavsett, varför inte göra något kul av det?” Ja, verkligen, varför inte! Urkul idé och jag skulle gärna vilja se det här i Blöteborg, förlåt jag menar Göteborg. Rainworks for the people!

Våga flytta till Mañana-land

31 mar 2015 LinnéaFlytta till Spanien

Att vänta är inte min grej. Det är om man ska vara nogräknad ungefär det värsta jag vet (hur ska det gå i mañana-land där enda gången det går snabbt är i trafiken?!). Samtidigt vill jag gärna ha saker att se fram emot, men det måste hända grejer under tiden. Men nu, när vi egentligen mest går och väntar på att åka ner till Spanien igen, håller jag på att krypa ur skinnet.

Egentligen har jag hur mycket som helst att fylla dagarna med, som att plugga till exempel. Det är bara det att det är svårt att få studiero med en liten tös hemma som gärna vill ha uppmärksamhet. Hon går inte på fritids nu utan har bara skoltiden, vilken bara är ett par timmar om dagen, så jag har inte mycket tid på mig att sitta i lugn och ro. Resten av tiden försöker vi hitta på saker för att inte börja klättra på väggarna i väntan på att flyga söderut.

Blev igår kontaktad av en tjej som ville tacka för en bra och informativ blogg, vilket jag såklart blir glad över. Men så sa hon att hon nästan blivit rädd för att prova att åka ner själv, eftersom det verkar rätt svårt och krångligt med att köpa hus, få jobb, byråkratin, skolan och allt. Det är tråkigt om folk blir rädda, det ska man inte vara tycker jag, men däremot är det viktigt att måla upp en sann bild så att folk inte får en chock och går på nitar när de väl tagit steget och flyttat och så kanske de känner att de måste åka hem igen.

Har man bara lite på fötterna, vet om att systemet ser helt annorlunda ut, att det tillkommer avgifter och skatter på det mesta, även om den vanliga skatten man skattar på lönen är lägre än här i Sverige, att mycket kan vara lite omständligt innan man är inne i det och att man måste ha en plan för försörjning så klarar man sig bra.

Jag är helt för att våga chansa här i livet. Går det inte så går det inte och då är det inte värre än att man får åka hem igen, Sverige finns kvar. Däremot tycker jag det vore dumdristigt att inte ge sig själv de bästa förutsättningarna för att lyckas, att inte åka ner helt naivt i tron om att saker är på ett annat sätt än hur verkligheten ser ut. Jag tycker inte att man skall skrämmas av det, utan ta till sig fakta och sedan planera sin resa utifrån det, men med vetskapen att man kan behöva justera sin plan många gånger längs med vägen. Klart att ni också vågar flytta till Mañana-land!