Gång på gång på gång får man höra att man lever drömmen i värmen, att man kan spendera dagarna på stranden och lunka runt i makligt tempo, ingen stress, bara god mat, Medelhavet och billiga priser. Hm, OK, jaja är väl ungefär vad jag har att säga om det.
Så här: ja det är underbart att bo i varmare klimat än det vi har i Sverige. Ja saker går långsammare och är mer avslappnade i Spanien. Ja maten är (ofta) jättegod. Ja mycket är billigare i Spanien än i Sverige. Och visst är Medelhavet härligt. Ja och amen till alltihop. Men man måste ändå förstå att såvida man inte tillhör den grupp människor som av en eller annan anledning inte behöver jobba så ter sig vardagen i Spanien tämligen annorlunda än när man semestrar där. Såklart.
Jag får nästan dagligen mail med frågor om hur man skaffar jobb, hur man fixar boende, vad man skall tänka på med skolor och så vidare. Jag kan naturligtvis inte svara för alla, jag kan bara berätta våra erfarenheter och vad vi har lärt oss av andra som redan bott i Spanien en längre tid. Det där med jobben först och främst: det finns jobb, men det råder stor arbetsbrist och man måste nästan kunna spanska för att få ett. Lönerna är väldigt låga jämfört med de svenska. Tiderna är ofta usla. Det där med att spanjorer inte jobbar är skitsnack, de jobbar hur mycket som helst. Om de har jobb vill säga. Som arbetslös har man det inte lätt. Boende är lätt att hitta men standarden på bostäderna är med skandinaviska ögon mätt under all kritik. Jag har skrivit om hyresvillkor många gånger tidigare men kan säga en gång till att vi har haft väldigt svårt att känna oss hemma. Vi har en bostad, inte ett hem. Det är någon annans hem som vi hyr och som vi måste byta efter 11 månader eftersom man inte skriver kontrakt längre än så. I bästa fall kan man sedan få ett nytt på samma bostad, men det är inte alltid lätt. Dessutom vill de flesta hyra ut till ett mycket högre pris under högsäsong så vill man inte betala överpris då så får man packa ihop och försöka hitta något annat som oftast är rena ruckel, alternativ köpa egen bostad. Summerat: vi är inte helt förtjusta i bostadsmarknaden i Spanien om man säger så.
Skolan då. Om man som vi sätter sina barn i svensk skola så är omställningen inte så jättestor. Skillnaden är att det är en stor ruljans på både barn och lärare. Inget är bestående. En annan skillnad är att det sällan finns fritids så om man inte sätter barnen på flera aktiviteter varje dag (som många gör) som barnen kan ta sig till själva så blir den egna arbetsdagen rätt kort. Barnen skall lämnas klockan 9 på morgonen och hämtas klockan 15. Däremellan får man ta sig till och från jobbet och så jobba då såklart. Jag har ärligt talat inte kunnat känna av det där lugnet ett dugg, varje dag är en stress med att hinna få ihop allt. Har man ett spanskt jobb funkar det eftersom man har siesta mellan 14-17 så då hinner man hämta barnen, men kl 17 skall man vara tillbaks på jobbet och jobba hela kvällen så då måste man ha barnvakt. Dessutom kan det vara svårt att på en spansk lön ha råd att ha barnen i svensk skola eftersom den är dyr. Väljer man spansk skola så får man räkna med enormt mycket läxor från tidig ålder, betyg från det att barnen är 5 år och strikt regler för att föräldrar inte får vistas på skolan. Engelskan barnen lär sig i spanska skolan är undermålig eftersom det saknas lärare som kan korrekt engelska, tyvärr. Just det är ett stort problem i spanska skolor, att barnen lär sig fel.
Vi får också höra närmast dagligen vilken gåva vi gett vårt barn, hur lycklig hon måste vara som får bo i Spanien osv. Jag kan tala om att så är det inte. Hon är inte lycklig över det. Hon förstår inte fördelarna med det, förutom att hon tycker det är skönt att kunna gå ut utan att behöva dra på sig en massa kläder, även på kvällen. Men dagtid tycker hon ofta att det är för varmt och har ont av det. Om sanningen skall fram så har vi inte träffat ett enda barn som flyttat till Spanien som inte vill flytta hem till Sverige igen. Alla saknar Sverige och dem de lämnat där. Självklart finns det barn som tänker annorlunda, men vi har inte träffat dem. Jag tror att för att barn skall uppskatta att få flytta till Spanien så skall de ha flyttat dit som riktigt små så att de inte kommer ihåg så mycket annat, eller vara äldre, typ i högstadieåldern eller så.
Nej, man skall inte blanda ihop att vara någonstans på semester, gärna en lång sådan, med att bo där permanent och ha en vardag där. Det är två HELT skilda saker.
