Man måste inte vara extrem

Mail från läsare:

”Hej Linnéa.

Jag har läst din blogg sedan i mars, men har inte skrivit något till dig förrän nu. Idag öser regnet ner och jag läser om er flytt till Spanien och kan inte låta bli att känna mig avundsjuk. Jag vill också våga göra något sådant, lämna Sverige och ge mig ut på äventyr. Men så har jag barn och det känns som en för stor risk. Alla som flyttar på det där sättet verkar vara så extrema, de säljer allt och kastar sig iväg på vinst och förlust. Därför känns det så bra att läsa din blogg och bli påmind om att man kan göra på ett annat sätt. Att det faktiskt inte måste vara allt eller inget. Många bloggar verkar ju annars tävla i att vara värst i äventyrlighet och i att kasta sig ut i tomma intet och chansa. Det är intressant och spännande, men väldigt långtifrån mig själv och mitt liv. Det du beskriver är mer åtkomligt, det gör att det känns mer inom räckhåll även om man som barnfamilj inte har lust att sälja allt och dra, men ändå vill prova på livet i ett annat land.

Jag ville bara säga det, att du inspirerar och uppmuntrar mig att våga ta upp min dröm som jag trodde var helt död. Tack för det!

Michelle.”

Man behöver inte vara extrem
Man behöver inte vara extrem

Åh, Michelle, tack för ditt fina mail! Vad glad jag blir över att kunna så ett frö av hopp hos alla mer ”vanliga” människor som vill ha äventyr i lagom dos. Visst måste man få följa sin dröm och ge sig iväg även om man gör det i lite mer kontrollerade former. Alla bestämmer hur de själva vill göra, vi är alla arkitekter och regissörer i våra egna liv. Ingen har rätt att säga att man inte kan göra något bara för att man inte vill göra det på ett extremt sätt. Självklart inte. Jag skulle aldrig ha kommit iväg om jag tvingats sälja allt och ge mig av mot något helt okänt, mot ett liv där jag inte hade koll på något alls på förhand. Inte med barn. För mig finns det ingen tjusning alls i det.

Om jag lyckas inspirera en enda människa att våga släppa lite på de imaginära bojorna många av oss har tagit på oss så är jag glad och nöjd. Inspirera är precis vad jag vill göra, få människor att känna engagemang och lust att göra något nytt, eller kanske något välkänt fast på ett nytt sätt. Bloggen är ett sätt för mig att berätta om hur min egen resa sett ut, vad jag lärt mig och sådant jag tror att andra kanske kan ha nytta av. Det är jag som skall tacka er för att ni vill läsa min berättelse.

Dessutom, mod kan vara så olika saker för olika människor, eller vid olika tillfällen i livet. För mig har det krävts mod att faktiskt stanna på ett och samma ställe tillräckligt länge för att det skall vara värt att skaffa hus och bygga ett hem. Jag har levt ett väldigt kringflackande liv tidigare och det var en extrem omställning att plötsligt ha en fast punkt i form av ett hus. Det är inget jag är beredd att släppa just nu, inte helt. Däremot vill jag inte leva livet i ekorrhjulet med hämtning och lämning och stress för att hinna med barn och mig själv och min man och karriär och allt annat man ”skall” bolla i det liv som kallas det normala i Sverige. Jag vill känna att jag gör rätt sak i den stund som är nu, hitta min inre kompass och skala av allt som är onödigt och fel. Att sälja allt och bara dra ingår inte i vad som är rätt för mig i nuläget. Att flytta utomlands ändå är däremot helrätt. Att göra något lite lagom. Det är i princip första gången jag gör något balanserat, vilket är skrämmande i sig.

Mitt råd är, slå er fria från de hinder ni tror står i er väg. Gör det! Prata inte bara, låt det inte stanna vid en dröm utan gör det, vad det än är ni känner är viktigt för er, det ni känner är rätt för er.

Portugal

praia_ilhaEtt annat ställe som var på tapeten när vi skulle bestämma vilket vårt andra ”hemland” skulle bli är Portugal. Älskar Portugal, nästan lika mycket som Italien (som för övrigt föll på praktiska tillkortakommanden), men vi fick till slut välja bort det eftersom det blir för bökigt för maken att pendla dit. Dessutom är det rätt mycket kallare än solkusten på vintern, bostäderna är om möjligt ännu sämre rustade för kylan och det är avsevärt kallare i havet. Men det finns svensk skola och vi var länge i valet och kvalet om vi ändå skulle satsa på Portugal trots allt.

Lisbon

Och hur går det med barnboken då?

Flera av er läsare undrar hur det egentligen går med den nya barnboksserien. Det går bra. Jag har hittat en illustratör som jag samarbetar med och jag är väldigt nöjd med bilderna han får fram. Första manuset är snart klart, det har tagit lite tid eftersom jag har fått göra en del break i skrivandet beroende på en del privata angelägenheter. Livet är nu en gång sådant att man aldrig vet vad som komma skall och tur är väl det kan jag tycka.

Den senaste veckan har jag inte arbetat ett skvatt, inte skrivit en enda rad i professionellt syfte. Jag har behövt ta en paus av flera anledningar. Istället har jag fokuserat på den förestående resan till fjärran land och jag har hämtat kraft och styrka ur vetskapen att vi snart är nere i solen. Flera av er har varit rädda att jag ska lägga skrivandet på hyllan och att de utlovade böckerna inte kommer att bli av, men jag kan lugna er med att det är precis tvärtom. I och med flytten kommer jag att fokusera helt på böckerna och har möjlighet att skriva på ett helt annat sätt. Det kommer bli superbt.

Så, hav tålamod med mig mina vänner. Första boken är på gång (liksom fjärde boken om Emelie Lexander, den är på väg till tryckning inom ett par veckor) och fler ska det bli.

 

Regler kring utskrivning från Sverige

Den senaste tiden har flera svåra händelser inträffat. Jag har valt att inte rapportera om dessa. Anledningen? Jag orkar helt enkelt inte. Blotta tanken på allt det hemska gör mig matt och apatisk, samtidigt som jag fylls av en sorg större än vad som är hanterbart just nu. Istället väljer jag att fokusera på det som är ljust, fint och roligt.

I denna anda fortsätter jag att rapportera om vår resa där vi ska flytta utomlands med vår dotter. Vi vet inte hur länge det blir. Kanske bara en termin, kanske två, kanske ännu längre. Vem vet, kanske stannar vi abroad för gott. Självklart är det tusen saker att sätta sig in i inför en sådan flytt och jag rapporterar löpande om våra erfarenheter. Än så länge sitter vi kvar på svensk mark, men snart nog är vi nere i solen.

Idag kan jag berätta om vad vi tagit reda på angående att fortsätta vara inskriven i de svenska systemen ställt mot att bli utskriven från Sverige. Eftersom både jag och Martin har kvar jobb och lön i Sverige och inte kommer ha någon inkomst från Spanien blir vi fortsatt folkbokförda i Sverige och blir alltså inte utskrivna. Vi skattar därmed i Sverige och eftersom Sverige har avtal med Spanien blir vi inte dubbelbeskattade även om vi kommer att spendera största delen av vår tid i Spanien och därmed egentligen anses boende där och ska skatta även där. (OBS! Den generella regeln säger att om du vistas mer än 162 dagar i Spanien under samma år anses du ha din huvudsakliga bostad där och skall därmed skatta i Spanien. Kolla upp noga med spansk jurist vad som gäller i ert fall!) Det Spanien har nytta av i och med vårt boende där är att det är där vi spenderar våra pengar. Vi kan också skaffa padron som jag tidigare skrivit om vilket innebär att vi skriver in oss i kommunen (ska inte förväxlas med att skatteskrivas eller folkbokföras i landet). Kommunen får då bidrag från spanska staten för att vi bor där.

För att inte bli utskrivna från Sverige, trots att man har lön och skattar i Sverige, får man inte vara borta längre än 1 år. Under 1 år måste man således vara i Sverige under sammanlagt 72 dagar. En annan regel (se ovan) är att man under ett och samma år inte kan vistas i Spanien mer än 162 dagar utan att anses bofast i Spanien. Återigen, kolla noga vad som gäller för just er. För oss är det inga problem, vi anses ha väsentlig anknytning till Sverige och blir därför inte utskrivna. Men, och jag kan inte poängtera det nog, kolla vad som gäller för er. Detta gör ni via Skatteverket i Sverige (prata med utlandsbeskattning och folkbokföring), samt via spansk jurist. Det kostar lite, men är väl värt det för att slippa ansenlig böter för skattefusk.

När det gäller barn ser saken lite annorlunda ut. För att få fortstatt barnbidrag får barnet inte vara borta i mer än 6 månader. Sedan måste barnet spendera minst 36 dagar i Sverige innan det kan åka någonstans igen. Om man är borta mer än 6 månader förlorar barnet barnbidraget redan från dag 1. Så, vet man från början att man kommer vara borta i, säg 7 månader istället för 6, så får man inget barnbidrag alls under hela perioden. Det försvinner alltså inte efter 6 månader utan redan dag 1.

Föräldrapenningen får man däremot behålla om man skattar i och har sin inkomst i Sverige, förutsatt att det är ett EU-land man åker till och att man inte blir utskriven från Sverige. Detta har med folkbokföringen att göra.

Om man skulle välja att skaffa sig en inkomst även i Spanien så blir man genast skattepliktig också i Spanien. Man skattar då för det man tjänar i Spanien, samt för tillgångar i Sverige. Precis som man skall skatta för tillgångar i form av tex. semesterhus man har i Spanien eller i något annat land som en tillgång i sin svenska deklaration även om man är boende i Sverige, inget konstigt med det.

Man kan alltid vända sig till Skatteverket och be dem koppla en till folkbokföringen för att ställa frågor kring utskrivning från Sverige och vad som gäller angående skatter när man bor tillfälligt i ett annat land. När det gäller barn och frågor kring föräldraskap är det däremot försäkringskassan man ska vända sig till.

Må gott och lev väl så fortsätter jag berättelsen om vår resa inom kort. Under tiden drömmer jag mig bort från hemskheter och elände och önskar att jag redan vore här, där solen smeker bort mörka tankar och boostar själen:

Spanien