Jag har skadat min arm, hand och axel ganska ordentligt. Jag orkar inte beskriva händelseförloppet just nu men världens bästa häst och en stor, dum traktor och dess förare är inblandad. Om jag inte i stundens smärta och ilska ska skriva saker med versaler och använda hårda ord så måste jag vänta med att berätta vad som hänt.

Vad jag kan säga är i alla fall att eftermiddagen och kvällen spenderades på sjukhus och hela vänsterarmen är bandagerad från överarmen till fingertopparna.

Fingrarna innan de började svullna upp helt. Blåsorna är inte av denna jord.

På min väg till dagis vid hämtningsdags mötte jag en pappa som var ute och cyklade med sina barn. Han verkade så käck och bra med pojken som kämpade med sin lilla cykel på stödhjul. ”Du är så duktig, se vad bra det går, vad du kan!” och annat trevligt hojtade han medan sonen tog sig ett par decimeter fram.

När jag hade hämtat mitt lilla barn och var på väg hem igen hade de kommit säkert 20 meter. Pappan och jag log mot varandra sådär som föräldrar gör i bland i samförstånd.

”Det där var xxxx” sa Alva och jag blev lite förvånad för tidigare hade jag hört pappan kalla honom just det. Jag frågade om han går på Alvas dagis och det gjorde han. ”Han är rolig att leka med va?” frågade jag och tänkte att det måste han ju va med en så go pappa.

”Neee, det är han iiinte!” säger Alva. ”Inte mot mig och xxxx i alla fall, han säger att han vill att vi ska dö. Och så ska han bajsa och kissa på oss. Och det tycker inte jag är ett bra förslag!” Det fick jag ju förvisso hålla med om att det inte var och jag frågade lite försiktigt vad de gör då?

”Säger att han måste ha jord på sig som han inte får tvätta bort!” säger Alva och jag undrar försynt om hon tycker att det är ett bättre förslag och om det inte vore roligare om alla var snälla mot varandra?

”Nää, mamma, man måste faktiskt lära de små barnen förstår du väl?! Och vet du mamma, småbarn är såååååå jobbiga!”

……….

En dag kände jag för att sminka mig lite. Ni vet, lite mascara, några drag med rougeborsten och ett ofärgat läppglans. Inget särskilt alls, förmodligen att betrakta som relativt osminkad enligt många. Men ändå, jag kände för att ta på mig ett ansikte innan jag gick ut på stan.

När jag senare på dagen hämtade upp min dotter på dagis, då iförd stallkläder eftersom vi skulle direkt till stallet, förstod jag hur långt ifrån glamouren mitt liv har kommit. Alva utbrister nämligen:

”Åh mamma, vad fiiiin du är! Jag kände inte ens igen dig! Förutom på kläderna då…”

Mhm, då vet man.

Något annat som hintar om vägen mot fördärvelse och förfall är när alla handdukarna luktar hundkiss, (jo Martin, JAG känner det!!) trots sju tvättar i sextio grader. Nya handdukar finns med på inköpslistan, jepp.

Jag har varit tapper. Min man har varit stolt och, i ärlighetens namn, något förvånad över min tystnad. Inte ett ont ord har jag sagt på flera veckor. Men nu, nu är det                           ä n t l i g e n över.

Grattis Spanien!!