Alldeles nyss fick jag ett mail från en läsare som nästan gjorde mig lite ledsen. Inte för att jag fick det, jag känner mig tvärtom glad och smickrad över att förunnas förtroendet kvinna som skrev gav mig. Men innehållet gjorde mig ändå beklämd.

Läsaren var en mamma som flyttat till Spanien med sin familj bestående av henne själv, man och två barn. De har bott här sedan i juni när skolorna i Sverige slutade. Med här menar jag inte Fuengirola, familjen bor på annat håll i Spanien. Nu har de ett år på sig att känna efter om de trivs eller om de skall flytta tillbaks till Sverige. Det är så länge barnen fått ledigt från sina svenska skolor, sedan tappar de sina platser där. Precis som vi har de en situation där de lämnat en skola där barnen stormtrivs och där de med största sannolikhet inte kan fortsätta gå om de senare skulle vilja flytta hem eftersom skolan är en populär privatskola. Anledningen till flytten är att en i familjen har en sjukdom som gör att hen mår mycket bättre i sol och värme än i svensk kyla.

Mamman vände sig nu till mig eftersom hon känner sig bekymrad över framtiden. Ett år går snabbt och det är ett enormt beslut som skall tas under detta år, eftersom de faktiskt inte kan komma tillbaks till samma liv om de stannar i ett och ett halvt eller två år istället, i och med den förlorade platsen på barnens skola. Därför vill mamman försöka få så bra koll hon bara kan så snabbt som möjligt för att kunna fatta rätt beslut. Hon har försökt prata med andra som också har flyttat utomlands med sina barn, hon försöker prata med sin man och hon försöker framförallt känna efter själv hur stora möjligheter de har att trivas med sitt nya liv där de nu har slagit sig ner och vad alternativen är om det visar sig att de inte trivs så där jättebra. Mamman har nämligen en liten krypande känsla av att de kanske inte alls kommer att känna att det är det bästa för dem att stanna där de är, samtidigt som hon känner att det inte riktigt fungerar att flytta hem heller i och med sjukdomen. Hon kände att det inte känns helt bra där de är, men att hon för den delen inte bara vill ge upp att bo utomlands, kanske skulle det vara mycket bättre någon annanstans i Spanien? Tänk om det ”perfekta livet” finns runt hörnet och att de bara hamnat lite fel precis nu och så missar de alltihop för att de måste bestämma sig så snabbt.

Anledningen att hon vände sig till mig är att de hon försökt prata med hittills tittat snett på henne och uttryckt sig i det närmsta hånfullt och hävdat att de helt enkelt får låta tiden gå och att det inte är hela världen om de förlorar sin plats på skolan. Barn är så anpassningsbara. Mamman kände sig smått förtvivlad och behövde prata av sig och, eftersom hon förstått att jag precis som hon gärna vill försöka vara förutseende och få koll på läget, skrev hon till mig.

Jag förstår verkligen hur hon känner. Jag kan däremot inte för mitt liv förstå hur andra människor kan se ner på och i princip idiotförklara någon bara för att de inte fungerar likadant. Hur kan man överhuvudtaget uttrycka sig ohövligt och utan empati över någon annan människas oro, även om grunden till oron är främmande för en själv? Människor kan vara så okänsliga!

Till mamman vill jag säga: jag förstår dig! Det är klart att det är ett ursvårt beslut du och din familj står inför. Jag förstår behovet av att kolla upp flera olika platser och skolor innan man kastar in handduken och avskriver hela Spanien och jag förstår också hur svårt det är att kunna göra just detta när man har barn i skolan. Människor som inte bryr sig om att barnen får hoppa fram och tillbaks och byta skola flera gånger förstår jag mig däremot rakt inte på. Barnen måste hänga med på det vi vuxna bestämmer, de är i det avseendet maktlösa och då är det ändå de som står inför de största förändringarna och utmaningarna med nya skolor, lämna kompisar/skaffa nya kompisar, nya lärare, nytt språk osv.

Om jag kände att platsen där jag var just nu faktiskt inte var helt rätt men hade bra anledningar att ändå stanna i ett varmare land än Sverige så skulle jag definitivt känna mig stressad över att kanske inte kunna utforska andra platser i tid och över att mitt barn då skulle behöva byta skola igen. Jag har inget riktigt råd att ge, mer än möjligen att ge sig ut och besöka andra skolor och verkligen utforska andra bostadsområden eller städer på helger och så, om man har den möjligheten. Och om ni känner att det inte funkar där ni är sedan när skolan dragit igång så skulle jag råda er att inte stanna alltför länge bara för att utan i så fall testa något annat inom tidsramen för det här året, trots att det skulle innebära ett byte för barnen. Hellre att byta inom året än att bo kvar någonstans man inte trivs med i ett år för att sedan flytta hem och kanske missa något som hade funkat jättebra, alternativt förlora backupen hemma för att göra en ny chansning år två och sedan kanske ändå vara tvungen att flytta hem och då behöva byta skola även hemma. Jag är så ledsen över att inte kunna säga något mer handfast än så, för jag känner verkligen med dig kära läsarmamman. Jag hoppas att det ändå löser sig för er..