Idag är jag både glad och stolt, efter att helt på egen hand, utan hjälp av någon spansktalande vän, ha lyckats registrera oss för den kommunala folkräkningen, Padrón Municipal de Habitantes. Detta görs på kommunhuset, Ayuntamineto. Jag gick dit på vinst och förlust, beredd på att få komma tillbaks med kompletterande papper och/eller hjälp av någon som kan spanska. Spanjorerna här är nämligen förvånansvärt dåliga på engelska. Man kan ju annars tycka att engelska borde vara gångbar i rätt stor utsträckning eftersom här är så många turister, men nej, många kan ingen eller väldigt lite engelska.
Jag traskade i alla fall iväg till kommunhuset där man söker om padrón. I luften fanns gott om syre och termometern stod på härligt svala 27 grader. Det är faktiskt första dagen sedan vi kom hit som det varit under 35 grader mitt på dagen, de flesta dagar har det snarare varit närmare 40 grader och så hög luftfuktighet att man knappt kunnat andas… Väl där tog jag en nummerlapp och satte mig att vänta. Med mig hade jag pass, NIE-nummer, vårt hyreskontrakt och utdrag från skatteverket där det står att jag är mamma till Alva. Medan jag väntade på min tur höll jag tummarna för att vi skulle förstå varandra och att de inte skulle avfärda mig direkt eftersom Alvas personbevis bara är på engelska, dvs ej översatt till spanska, och vårt hyreskontrakt är på svenska till och med. Alla papper är dock i original och är stämplade. Här i Spanien älskar de stämplar och det är svårt att få igenom något utan att ha stämplade papper i original.
När mitt nummer kom upp, mycket snabbare än vad jag räknat med, gick jag in och hoppades på det bästa. Och jo, faktiskt, på mycket knagglig spanska från min sida ännu knaggligare engelska från kvinnan bakom diskens sida, lyckades vi förstå varandra tillräckligt bra för att vi faktiskt skulle bli inskrivna som boende i kommunen, både jag, maken och Alva. Hon ojade sig lite över bristen på översättningar till spanska, men efter att ha överlagt lite med en kollega sa hon ”vale” och så satte hon igång med pappersarbetet. Vi tragglade oss igenom lite frågetecken som uppstod i och med att vi inte hade något annat än pappret med mitt NIE-nummer på spanska, men det gick! Kalaset kostade 2,55 euro. Jag har lärt mig att cash is king här nere och hade förutseende nog med mig lite skrammel i plånboken. Normalt sett har jag aldrig en krona på mig, utan använder alltid kort.
Nu är vi alltså inskrivna i Fuengirolas kommun. Och jag klarade det utan hjälp! Estoy feliz!
Te deseo un buen fin de semana!