Igår gick första etappen av Vuelta España mellan Puerto Banus och centrala Marbella. Som den cykelfantast maken är ville han såklart passa på att åka dit för att få uppleva världens tredje största tävling på nära håll nu när vi ändå befinner oss nästgårds så att säga. Önskat och gjort. Vi åkte dit redan mitt på dagen även om starten inte gick förrän framåt kvällen. Medan vi väntade ägnade sig maken åt att gå omkring bland tävlingscyklarna och glo och dregla som en hund vid matdags. Som tur var var han inte direkt ensam om att ha ett saligt uttryck i hela fejan, inte heller om att knäppa foton till höger och vänster. Hundratals andra människor gjorde precis samma sak, så man behövde inte skämmas alldeles.
Självklart vräkte vi också ut oss på stranden och gottade oss som sig bör när man är på en stor strand med finkornig härlig sand och turkosblått vatten. Beach bar-häng och glass i stora lass, utsikt över Medelhavet och bergen, och så världens bästa cyklister. Dagen kunde inte bli så mycket bättre än så.
För varje dag som går blir det färre och färre saker jag saknar från Sverige. Min familj, självklart, de fattas mig hela tiden, men annars är det i princip ingenting som jag känner att det skulle vara värt att återvända hem för. Inte just nu i alla fall. Det skulle i så fall vara grönskan. Här är torrt som fnöske och väldigt brunt. Det blir ju så när det knappt kommer en droppe regn på flera månader. Vintern är på så sätt vackrare, när allt får liv och börjar blomma och grönska. Upp och nervänt och bak och fram kan man säga. Nu under den heta sommaren är det i princip bara palmer och växter som vårdas ömt i krukor av flitiga gröna fingrar som överlever. Gräset här, på de få platser där man överhuvudtaget kan hitta något, består av rätt stora, grova blad som jag hemma knappt ens skulle komma på tanken att kalla just gräs. Det myllrar dessutom av myror i det. Så, just sånt där kan jag sakna. Frodigt grönt gräs som man nästan får lust att sätta tänderna i, som en häst, bara för att det ser så saftigt och fräscht ut.
Vad är det då som är så härligt här att vi inte vill åka hem, trots att den älskade och mycket saknade familjen finns där? Vädret är naturligtvis en aspekt. Det går inte ens att beskriva hur skönt det är att vakna upp till sol och värme varje dag. Även om det mitt på dagen kan bli lite väl mycket av det goda… Då får man dra sig inomhus, eller till skuggan, och göra lugna saker ett tag. Maten är en annan. För mig som i princip bara äter vegetariskt (hörde förresten av en ny bekant här nere att jag klassas som en flexerian, alltså någon som äter vegetariskt men kan vara flexibel någon gång ibland) är det underbart att kunna äta så gott, nyttigt och relativt billigt som man kan här. Frukt och grönt är to die for. Det är så lätt att svänga ihop vad som helst av det gröna köket och allt smakar lika bra.
Så har vi då Medelhavet. Varje gång jag ser det klickar det liksom till i mig och jag känner något som närmast kan beskrivas som ett lättare lyckorus. Varje gång. Det är nästan lite galet. Jag vet inte vad det är som gör det, men detta intensivt blåa, ofta på gränsen till turkosa, hav läker själen, det är inte mer att orda om. Havet har alltid haft en lugnande och berusande effekt på mig, men just Medelhavet toppar allt annat jag hittills upplevt. Att det ofta är väldigt behagliga badtemperaturer gör inte heller ont, även om det vissa dagar i ärlighetens namn är svinkallt, beroende på strömmar och hur det blåser.
Slutligen älskar jag alla de där små husen, byggnaderna, som man råkar på överallt. De där som talar om för en att man definitivt inte är i Sverige utan på sydligare breddgrader. Det finns också hus så fula och groteska att man helst av allt skulle vilja riva ner dem, för hand om så skulle vara, på en gång så att man slipper se dem. Ofta ligger dessa dessutom närmast vattnet. Betongkolosser som smällts upp, högre än alla andra hus som redan fanns bakom så att utsikten skyms, för att turister skall kunna bo nära stranden. Hemska tingestar, sanna mina ord. Men de andra, de där genuina, lägre husen älskar jag.
Dessa fyra tillsammans gör att jag har föga lust att återvända hem, även om vi hemma i Göteborg bor både större och med högre standard. Däremot är vi allihop väldigt nyfikna på andra delar av Spanien, för att inte säga hela Europa, USA och varför inte Indonesien, Australien och Nya Zeeland när vi ändå är igång. Det nästan brinner i mig av lust att se och uppleva saker. Som om jag vaknat ur en lång Törnrosa-slummer och nu har fått fasligt brått att ta igen allt jag missat.
Men just nu är vi här. Och vi njuter, av det mesta förutom gräset.
Alva har haft sin första sleepover här i Spanien. Hon har fått en riktigt god vän i en tjej från Stockholm som bott här nere i ett år nu. Alva har redan börjat ta efter Stockholmskan lite… Dessa två tjejer har jättekul ihop och igår kom de och frågade om inte kompisen kunde få sova över, och visst fick hon det.
De körde spansk tid och somnade inte förrän strax innan tre på natten. Jag var halvt medvetslös och visste knappt vad jag hette när de mitt i natten ropade in mig för att jag skulle berätta sagor. Då hade de redan kört med mig och beställt nattamat klockan tolv. Ägg, macka och prinskorv var vad de ville ha, så det var bara för mig att ställa mig vid spisen och lyda order. Vad gör man inte för att barnen skall ha det mysigt på sin första sleepover i ett nytt land!
I morse utbrast Alva att nu känns det precis som hemma. Ljuva ord för en mamma som ständigt har lite dåligt samvete och undrar om vi verkligen gjort något bra som flyttat utomlands mitt i skolstart och allt.
I kväll ska vi till ett relativt nyöppnat café som vänder sig till barn. Där finns pysselhörna, klätterställningar och gud vet allt, så att barnen kan leka medan föräldrarna fikar. Smart!
Nu när vi har padrón fixat avvaktar vi lite med resten av det byråkratiska. Vi kommer till exempel inte att ansöka om residencia förrän nästa gång maken kommer ner. I och med att vi inte är residenta (än i alla fall) så skaffar vi inte heller något TSA-kort (den spanska motsvarigheten till EU-kortet, dvs ett sjukförsäkringskort) och blir inte heller inskrivna i SIP (folkhälsoregistret). Allt detta får vänta tills vi vet om vi skall bli residenta eller inte och hur det i så fall går till i vårt något speciella fall. Hittills måste jag ändå säga att jag är positivt överraskad av den spanska byråkratin. Allt har gått väldigt smidigt so far. Kan det beror på att vi gjort noggranna undersökningar om hur saker fungerar innan vi kom ner så att vi varit förberedda och vetat vad vi skall ha med oss och i vilken ordning man bör söka om saker…? Å andra sidan har vi än så länge bara skaffat NIE-nummer, spanskt bankkonto, spanskt telefonabonnemang, bostad och padrón. EU-kortet hade vi sedan tidigare och våra går ut om två och ett halvt år, så där har vi god marginal. Jag och Alva har också nationella ID-kort för att slippa släpa runt på passen hela tiden.
Eftersom det inte finns så mycket mer att fixa med för oss rent praktiskt för oss just nu (förutom att kolla upp försäkringar) så återstår bara att luta sig tillbaks och njuta av nuet och känna efter hur vi trivs med allt. Vissa saker känner vi att vi saknar, annat känns helt perfekt. Det skall bli spännande att se hur våra tankar går när skolan dragit igång.
Idag är jag både glad och stolt, efter att helt på egen hand, utan hjälp av någon spansktalande vän, ha lyckats registrera oss för den kommunala folkräkningen, Padrón Municipal de Habitantes. Detta görs på kommunhuset, Ayuntamineto. Jag gick dit på vinst och förlust, beredd på att få komma tillbaks med kompletterande papper och/eller hjälp av någon som kan spanska. Spanjorerna här är nämligen förvånansvärt dåliga på engelska. Man kan ju annars tycka att engelska borde vara gångbar i rätt stor utsträckning eftersom här är så många turister, men nej, många kan ingen eller väldigt lite engelska.
Jag traskade i alla fall iväg till kommunhuset där man söker om padrón. I luften fanns gott om syre och termometern stod på härligt svala 27 grader. Det är faktiskt första dagen sedan vi kom hit som det varit under 35 grader mitt på dagen, de flesta dagar har det snarare varit närmare 40 grader och så hög luftfuktighet att man knappt kunnat andas… Väl där tog jag en nummerlapp och satte mig att vänta. Med mig hade jag pass, NIE-nummer, vårt hyreskontrakt och utdrag från skatteverket där det står att jag är mamma till Alva. Medan jag väntade på min tur höll jag tummarna för att vi skulle förstå varandra och att de inte skulle avfärda mig direkt eftersom Alvas personbevis bara är på engelska, dvs ej översatt till spanska, och vårt hyreskontrakt är på svenska till och med. Alla papper är dock i original och är stämplade. Här i Spanien älskar de stämplar och det är svårt att få igenom något utan att ha stämplade papper i original.
När mitt nummer kom upp, mycket snabbare än vad jag räknat med, gick jag in och hoppades på det bästa. Och jo, faktiskt, på mycket knagglig spanska från min sida ännu knaggligare engelska från kvinnan bakom diskens sida, lyckades vi förstå varandra tillräckligt bra för att vi faktiskt skulle bli inskrivna som boende i kommunen, både jag, maken och Alva. Hon ojade sig lite över bristen på översättningar till spanska, men efter att ha överlagt lite med en kollega sa hon ”vale” och så satte hon igång med pappersarbetet. Vi tragglade oss igenom lite frågetecken som uppstod i och med att vi inte hade något annat än pappret med mitt NIE-nummer på spanska, men det gick! Kalaset kostade 2,55 euro. Jag har lärt mig att cash is king här nere och hade förutseende nog med mig lite skrammel i plånboken. Normalt sett har jag aldrig en krona på mig, utan använder alltid kort.
Nu är vi alltså inskrivna i Fuengirolas kommun. Och jag klarade det utan hjälp! Estoy feliz!
Fiestan, Noche Viva, pågår för fullt och vi kan njuta av flamencouppvisningar precis utanför vår lägenhet. Nästan lite overkligt att stå på balkongen i bara en tunika, på gränsen till klibbig av värmen som fortfarande får luften att dallra så här efter klockan tolv på natten, och titta på flamencoshow. Det var inte varje dag man gjorde det i villaområdet hemma i Göteborg…
Det är med stor sorg jag konstaterar att det inte blir något mer Suits för mig. Vem bryr sig, kanske någon tycker. Jag bryr mig, kan jag i så fall replikera. Med eftertryck dessutom. Suits är en av mina favoritserier, för att inte säga Favoriten med stort F. Men nu är det över och finito. Vårt internet här i Spanien håller inte för att streama som vi brukar. Och då har vi ändå vad som skall vara bland det allra bästa, just för att kunna streama.
Internet är en sådan grej som faktiskt är dyrare här i Spanien än i Sverige. Vi betalar nu mer för ett abonnemang som är långsammare än det vi har i huset i Göteborg. Knas. Annars måste jag ödmjukt böja på nacken och instämma i vad en del veteraner här nerifrån har påtalat när det gäller frukt och grönt: det beror helt på säsong vad som finns och inte finns (och vad det kostar). Jag måste verkligen bli bättre på att handla efter vad som är moget och redo att säljas just nu, det är ju dessutom väldigt klimatsmart. Hemma i Sverige är man (jag) ju van vid att kunna handla precis det jag vill, när jag vill, oberoende av säsong (även om det inte alltid smakar lika bra). Det får bli ändring på det nu och det är som sagt egentligen en god sak.
I Spanien, som i många andra länder, tar man sällan av sig skorna inomhus. Somliga säger att det bland annat har att göra med att andra skall slippa konfronteras med illaluktande fötter. Jag har ytterligare en teori om varför skorna behålls på när man kommer in, nämligen ren och skär självbevarelsedrift.
Hur menar jag nu, undrar ni kanske. Jag kan visserligen bara prata för mig själv (och resten av min familj eftersom jag med egna öron hört dem oja sig), men att gå omkring på stengolv (om än fantastiskt vackra sådana) utan något på fötterna som ger avlastning är en ren plåga. Våra fötter värker som om vi promenerat omkring i sju år utan en enda vilopaus (nåja) och ländryggen är inte långt mycket bättre.
Lösningen heter innetofflor, så får det vara som det vill med att det är sommar och varmt. Utan dem hade vi inte kunnat ta många steg till vare sig ute eller inne, det är ett som är säkert. Jag kör på ett par i något som jag förknippar med 50-tal och strandliv. Vet inte varför, men det gör jag. Kanske är det färgerna kombinerat med ränder?
Hur gör ni för att bäst avlasta era trötta fötter?
En av de saker jag uppskattar med Spanien är de hyfsat billiga frukterna och grönsakerna, om man nu är intresserad av prisjakt. Nu är det inte riktigt så att allt är billigare än Sverige, det är en stor, fet, myt. Jordgubbar är till exempel dyrare (just nu), avokado är ungefär samma pris, melon (särskilt vattenmelon) kostar lika mycket/är dyrare, potatis är dyrare, sparris kostar lika mycket och väldigt många andra frukter och grönsaker ligger också ungefär på samma pris som i Sverige. En del är naturligtvis mycket billigare. Apelsiner till exempel. Godare är de också. Andra frukter har jag överhuvudtaget inte hittat här nere nu, som till exempel granatäpple och passionsfrukt. Förstår inte alls vart de håller hus. Har letat på både marknad (marknaden är förresten inte alls särskilt billig just nu, kan tänkas att det är högre priser nu mitt i högsäsongen), i fruktaffärer och i vanliga affärer. Mer om priser och utbud på mat senare, det finns mycket att prata om kring det ämnet.
Något annat som jag önskat mig här nere är en egen samling färska örter som frodas och mår bra ute i krukor under en bra mycket längre period än i Sverige. Billigt skall det vara också, säger folk. Jag har fått tips om att det finns att köpa ”överallt”, men har bara sett små ynkliga stackare i små krukor, till ungefär samma pris som i Sverige. Det finns såklart fina exemplar att köpa på plantskolor, men för att komma till en sådan måste man ha bil (ett måste så fort man lämnar centrum i princip) och det har vi inte. Jag var nästan på väg att ge upp hoppet om att hitta ens en endaste vettig planta när jag så sprang på ett praktexemplar av basilika mitt ute i ett ”permanent” gatustånd med blommor. Ett sånt där som står mitt i en korsning nånstans, som ett litet, litet, hus med en del plantor och blommor stående runt omkring. Det fanns även rosmarin, men det använder jag aldrig, så den hoppade jag över. Tyvärr hade de ingen mynta, inte heller någon oregano, så jag fick nöja mig med basilikan. Två euro fick jag betala för den och det får jag vara nöjd med. Nu ska vi bara få tag på någon kruka och lite jord också så att vi kan plantera den och ställa ut på en av de små balkongerna.
Ni aaaanar inte hur skönt det är att få packa upp sina grejer och ha ett ordentligt hem igen efter att ha bott i väskor i flera månader! Det ligger inte för mig det där med backpacking. Inte ens i unga år lockade det mig. Jag vill ha ett riktigt hem, jag vill inreda och känna att jag bor på riktigt, inte bara tillfälligt. Alla är vi olika och sån är jag.
Spanien visar sig från sin fina sida, men sol och härligt väder. Nästan lite för varmt på dagarna, men det får man bara inte säga efter att ha gnällt över den kalla sommaren i Sverige. Så vi klagar inte, utan njuter för fullt av bad som faktiskt är sköna (jag badar knappt utomhus i Sverige, badkruka is my middle name) och av att kunna ta promenader i bara linne och shorts sent på kvällen och ändå inte frysa det allra minsta.
Vy över en del av vår gata
Just det där med att det är liv och rörelse ute även på kvällarna och att man kan gå rakt ut ur lägenheten som man är, utan att ta på sig så mycket som en tröja, är en av de absoluta fördelarna med livet här nere. Däremot är det inte lika kul när folk fortfarande är ute och lever runt som om det vore mitt på blanka dagen vid tre på natten, eftersom alla ljud tränger in i husen så att man tror att varenda fönster är öppet fastän man noga stängt dem innan man lagt sig. Det är lite som att ha disco, sammankomst och motorbana inne i sovrummet. Vi hoppas på att det blir bättre när semestrarna är slut.
Annars anpassar man sig rätt snabbt till spansk modell med att äta sent på kvällen och ta det lugnt på dagen. Värmen gör att man inte gärna sätter sig och trycker i sig middag på dagen och mitt på dagen är det faktiskt rätt skönt att vara inne med AC. När klockan sedan passerat fem på eftermiddagen kan man börja röra sig igen och efter nio någon gång kan man tänka på mat. I alla fall fungerar jag så. Under dagen klarar jag mig fint på bara frukt och annan kall mat.
En av de mindre trevliga saker häromkring är alla hästskjutsar. Konstigt sagt tycker väl alla som känner mig eftersom jag älskar hästar och tycker att häst och vagn är något av det mysigaste som finns. Men inte här. Inte när hästarna står och svimmar av överhettning i solgasset, utan att få tillräckligt med vatten och skugga. Dessutom känns det elakt mot kotleder och knän att de skall behöva trava omkring på hård asfalt dagarna i ända. När andra ler och nickar uppskattande när hästarna kommer klapprande känner jag mig därför bara nedslagen och beklämd, för att inte tala om fundersam över att det inte uppmärksammas av alla turister att hästarna omöjligt kan må bra av att dra omkring på dem i den tryckande hettan.
Nu skall vi i alla fall ut i densamma och ta första doppet för idag. Därefter väntar besök på banken för att fixa med bankkonto och kort och i eftermiddag skall Alva leka med en kompis här nere och bada i pool. Tyvärr fungerar havet rätt dåligt att öva simning i om man inte är så säker på det tidigare. Då är det pool som gäller. Vi hoppas på att simningen satt sig snart så att vi kan utnyttja att vi bor ca en minuts promenad från stranden ännu bättre.
Igår gick första etappen av Vuelta España mellan Puerto Banus och centrala Marbella. Som den cykelfantast maken är ville han såklart passa på att åka dit för att få uppleva världens tredje största tävling på nära håll nu när vi ändå befinner oss nästgårds så att säga. Önskat och gjort. Vi åkte dit redan mitt på dagen även om starten inte gick förrän framåt kvällen. Medan vi väntade ägnade sig maken åt att gå omkring bland tävlingscyklarna och glo och dregla som en hund vid matdags. Som tur var var han inte direkt ensam om att ha ett saligt uttryck i hela fejan, inte heller om att knäppa foton till höger och vänster. Hundratals andra människor gjorde precis samma sak, så man behövde inte skämmas alldeles.
