Sällan har jag känt igen mig själv så när jag hört någon annan prata om sig själv som när jag lyssnade på intervjun med Danny Saucedo i Värvet. Inte allt snack om musiken och om att känna sig annorlunda för att ens innersta inte stämmer ihop med ens yttre, såklart, men mycket av det andra. Att ha strävat efter något, verkligen kämpat hårt för att komma dit och så står man där, framme, och inser att man inte längre vill ha det. Att det känns fel, det man suktat efter är inte det man vill göra. Jag har backat i flera sådana lägen (till omgivningens förtvivlan många gånger), men för mig har det varit nödvändigt att inte gå vidare med något som känns fel, hur gärna jag än velat ha det tidigare. Att jobba väldigt mycket med sig själv, inne i huvudet, även om man kanske håller tyst om det utåt.

Jag känner igen mig i att göra saker i flykt. Att göra saker för att man har höga mål och sedan inse att man hellre vill ha mindre, att man inte vill offra det som behövs för att stå där på toppen. Kanske får man ryck igen och vill dra vidare mot något annat, det är till och med rätt troligt, men i stunden känner man sig lugn och tillfreds med att ha backat. Att det inte är ett nedköp utan snarare ett steg upp på vägen mot att vara sann mot sig själv. Tyvärr är det sällan människor runt omkring mig förstår det, de ser det ofta som att jag ger upp eller inte slutför saker. För mig är det inte alls så. Jag har slutfört precis det jag ville, jag har nått fram och insett att jag vill ha något annat, något annorlunda.

Jag förstår och håller med Danny till fullo när det gäller Gud, religion och religiositet. Att ordet Gud känns förbrukat, att det gudomligheten står för finns inom oss, inom allt. Att jag inte kan ställa mig bakom något samfund eftersom jag inte tror att någon har rätt och alla andra fel. Jag tror på universum. Att Gud är skapad av människan snarare än tvärtom, att det är en kraft i universum som finns i allt. Att det trots det finns mycket bra som står i bibeln, precis som i koranen, i buddhistiska skrifter, överallt.

Hörru Danny, vi är rätt lika du och jag.

Jag har åkt på smällar som har lärt mig mer än vad jag någonsin skulle lärt mig utan dem. Jag har förstått vad som är viktigt för mig. Jag har insett att jag inte vill bli en toppsäljande författare, typ som Läckberg, eftersom jag inte på långa vägar är beredd att betala priset för det. Jag känner mig som rikast och mest nöjd och tillfreds när jag får tid med familjen, när jag klarar av att vara närvarande i nuet. Att jaga karriär och göra vad som helst för att lyckas sälja mest, toppa, tar mig så långt ifrån mig själv som det bara går. Då backar jag.

Vadå, vill du inte vara författare nu, skall du inte skriva mer? undrar folk runt mig. Jo då, jag kommer fortsätta skriva, jag vill fortsätta vara författare och skribent, och självklart behöver jag då tjäna tillräckligt för att kunna leva av det, men jag måste inte toppa listorna. Inte om jag måste offra tiden med min dotter för att nå dit. Om jag måste offra mitt eget lugn och min grund. Jag måste inte bli en Kepler, Läckberg eller J. K. Rowling. Vill inte bli det. Istället vill jag fortsätta studera litteratur, grotta ner mig riktigt ordentligt i ämnet och börja hjälpa andra människor med deras skrivande. Så det är vad jag tänker göra nu. Jag tar därför från och med höstterminen upp studierna i litteratur på universitetet. Viva internet och distansundervisning som gör det möjligt för mig att studera medan jag bor, till stora delar som ensamstående mamma, i Spanien.

Hur är det för er, har ni varit med om något som fått er att helt vända inriktning i livet?