Att trampa på väldigt ömma tår så att det känns på riktigt

Favoritcaféet med datorn och manuset. Alltid en bra idé. Nästan. Just idag verkar det dock som om jag borde tänkt om och satt mig någon annanstans. Två mammor med bebisar, uppskattningsvis två månader gamla, är här och underhåller resten av gästerna med diskussioner om skönhetsprodukter och bantningstips. En av bebisarna har skrikit i princip hela tiden sedan jag kom. Mamman är synbart irriterad och fräser att det faktiskt inte är matdags än och att hon bannemig inte tänker ställa upp på att vara någon jävla mjölkmaskin. Inte en enda gång sedan jag kom har hon gjort någon ansats till att ta upp och mata barnet.

Jag kan inte ens börja beskriva hur illa berörd jag blir av sånt. Barnet är i princip nyfött, ovant vid känslor som hunger och kyla. Van vid att ständigt vara omsluten av mammans kropp. Nu hänvisad till att själv reda ut sina rädslor och behov, liggandes i en vagn utan att bli varken ”hörd” eller ”sedd” av en mamma som bryr sig mer om att hon minsann redan är i sina vanliga jeans och vad hon skall laga för mat på parmiddgen imorgon än om barnet som ligger övergivet och skriker ut sin desperation.

Många tycker säkert att jag trampar på ömma mammatår nu och att jag inte har en aning om varför hon gör som hon gör. Det är sant. Jag trampar på tår och jag hoppas att det gör förbannat ont. Jag vet inte vad som ligger bakom, men jag har suttit här i över en timme och vad som än ligger bakom att mamman inte tar upp och ger sin nyfödda mat, närhet och trygghet så ger jag blanka fan i det. Ingenting kan berättiga ett sådant beteende. Jag står för det och jag kan hantera att bli avskydd för det. Bebisen däremot kan inte hantera situationen mamman sätter den i. Jag hoppas att det känns på riktigt om jag vrider om klacken mot tårna lite extra och far ut i åsikter om folk som beter sig så här mot sina barn.

Om det nu skulle vara så att mamman har problem med amningen, av vilket slag det än är, så finns det hjälp. Då får hon väl flaskmata, eller stanna hemma i lugn och ro med ett så litet barn tills amningen fungerar igen. Bebisen skall inte behöva utsättas för det här bara för att mamman inte kan hantera situationen. Det är hon som är vuxen. Det är hon som skall ta sitt förbannade ansvar!

Jag har nu att välja på att gå fram och tala om vad jag tycker eller att gå härifrån. Att stanna kvar och se på i tystnad fungerar inte längre.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.