Nu när jag vräkt ur mig över mammorna kan vi gå över till papporna istället. För de finns ju också. Jag har erfarit hur två pappor suttit lugnt vid ett fikabord, djupt inbegripna i samtal om budgetrapporter och liknande, medan deras barn har suttit i sina vagnar på utsidan fönstret till caféet, för det är ju ”så bökigt att ta in dem, de klarar sig en stund där ute, de ser oss ju”. Ja det är sant. Barnen i fråga verkade vara nöjda en stund, men när regnet letat sig innanför regnskyddet och barnen inte längre tyckte att det var särskilt lajbans att sitta därute, själva, ja då började de såklart att gråta. Mer och mer. Papporna tog det hela mycket lugnt och tyckte att de snart var klara, så barnen klarade sig nog en liten stund till.
När barnen på alla sätt visade att de inte alls klarade sig ute i regnet längre suckade papporna och trixade in barnen. Med jackor och mössor på. Inget knäppa upp eller av med mössan, de skulle ju ändå snart gå. Sa papporna i säkert en halvtimme.
Nu går papporna över till att prata om hur trevligt det är att vara hemma på fredagar med sina barn. Fast det är ganska utmattande. Det är faktiskt rätt skönt att det snart är helg så att mammorna kan ta över igen. Skall de förresten åka till gymmet ihop på lördagen? Det kan vara skönt att få stressen ur systemet, jo för vem hade kunnat tänka sig att det är så jobbigt och hektiskt med småbarn? Fast det är ju mysigt också, det är det ju, och man måste anpassa sig till det moderna samhället och faktiskt utnyttja sin nya rätt att som pappa få vara hemma med barnet någon gång under de två första åren.
Ungefär här någonstans vill jag kräkas och väljer att återigen gå någon annanstans. Det här är verkligen inte någon bra arbetsdag.
(ja jag kan sitta hemma i mitt eget hus om jag nu stör mig så mycket på att det finns annat folk ute också, men i vanliga fall får jag väldigt mycket mer gjort när jag tar mig hemifrån)