Instagram, Facebook och bloggar svämmar över av bilder på ”smakfullt” inredda hem. Smakfullt beror naturligtvis på vilken smak man har, men det finns något för alla. Gemensamt har de i alla fall det att allt är noga utvalt och placerat med omsorg. Så fint och så inspirerande. Jo men på riktigt, det tycker jag också. Problemet är att hemmen rätt sällan ser ut sådär i verkligheten. I alla fall inte om man har barn. I alla fall inte om man tillåter barnen att faktiskt leva i sina egna hem, inte bara existera.
Jag träffade nyligen en tjej som driver ett instagramkonto som är mycket välbesökt, där hon visar bilder på sitt hem och ger inredningstips. Vi pratade lite om vad som är svårast med att ha ett så nischat konto. Hon sa, mer eller mindre ordagrant, att det svåraste för henne är att få barnen att låta bli att pilla på saker där hemma. Att de ofta blir ledsna för att de inte får hjälpa till att sätta sin prägel på hemmet och att de ibland blir besvikna på att de inte får ha sina teckningar och andra konstverk framme, eftersom det förstör den bild hon vill skapa.
Nu vill jag inte sätta mig till doms över hur andra människor väljer, men jag tycker att det är oerhört tragiskt när man tycker att det är viktigare att upprätthålla sin image på sociala medier än att ge barnen utrymme i hemmet. Jag tycker också om att ha det fint runt mig, att hålla ordning och jag älskar inredning, men gud hjälpe mig om jag inte lät mitt barn få röra sig hemma av rädsla för att det skulle stöka till eller spräcka bilden av det perfekta hemmet. Just nu är Alva inne i en väldigt pysselperiod och det ligger allt som oftast papper och lim och pennor och annat framme på både rums- och köksbord. Visst kan jag ibland få halvt om halvt nervsammanbrott över att det alltid är en massa prylar framme, men så ser man med vilken glädje och kreativitet hon tar sig an varje nytt konstverk hon skapar. Hur skulle jag då kunna vara så småsint och trångsynt att jag inte lät henne hållas (i annat syfte än att jag skall ta en käck liten bild av hur vi pysslar och har det såååå treeeeeevligt ihop hemma)?
Allt har en baksida. Jag känner mig så ledsen och förtvivlad över det sjuka samhälle vi skapat och att de stora förlorarna är barnen. Vi borde skämmas!